Som en stålblank väv av finmaskig spindeltråd sträcker sig naturgasnätet över den europeiska kontinenten. På sina ställen är det tätare, som i Tysklands industriella hjärtland i Ruhr, och i Nederländerna som härbärgerar det en gång väldiga men nu nästan tömda gasfältet Groningen. På andra platser är väven glesare, men i nästan hela Europa driver naturgasen industrier, värmer bostäder och eldas i kraftverk.

I nästan hela Europa, för på den europeiska gaskartan finns en vit fläck: den skandinaviska halvön. Norge må vara en av världens största naturgasproducenter, men nästan all norsk gas går på export. Norrmännen själva använder mycket lite.

Sveriges naturgas kommer i sin tur i en ledning från Danmark. Den går från Skåne och vidare upp längs västkusten, hela vägen till det stora petrokemiska centrumet i Stenungsund. Gasen är förstås mycket viktig för de industrier som köper den. Men den är inte mer än ett avrundningsfel i Sveriges energistatistik.

För ett Sverige som får bara två procent av sin energi från naturgas blir perspektiven med nödvändighet annorlunda än i Tyskland, där naturgasen står för en fjärdedel av energin och en sjättedel av elektriciteten. Och sett från en europeisk horisont är det Sverige – inte Tyskland – som är avvikaren.

Sverige är inte ett gasland. På ett sätt är det ett problem. För i och med Rysslands invasion av Ukraina har naturgas blivit storpolitik. Perspektiven är ofta ovana och främmande för svenska politiker. I Sverige betraktas naturgas ofta som ett skadligt fossilbränsle som ska bort. På kontinenten är fokus nu i stället närmast det motsatta: försörjningssäkerheten är överordnad. Hur ska väldiga nya gasvolymer kunna säkras, tjogtals miljarder kubikmeter per år, så att importen från Ryssland så fort som möjligt kan fasas ut?

Så fort som möjligt, men inte snabbare än så. För samtidigt som de gasimporterande europeiska länderna ser sig om efter alternativ är den stora oron att Ryssland ska slå till först genom att stänga av gasflödet. Risken för skyhöga elpriser, utkylda hem och nedstängda industrier, för inflation, arbetslöshet och lågkonjunktur kan få vilken politiker som helst att börja kallsvettas. Och hur skulle en sådan utveckling påverka de europeiska folkens stöd till Ukraina? Det är lätt att stödja någon så länge man själv slipper att betala priset.

De historiska erfarenheterna är också avskräckande. Olje­kriserna 1973 och 1979 visade hur skadliga plötsliga energichocker kan vara. Samtidigt har de senaste decennierna visat att relativt höga energipriser är uthärdliga så länge förändringarna sker gradvis.

Här ligger också nyckeln. Med gradvisa, målinriktade och skyndsamma reformer och investeringar, kan Europas beroende av rysk gas elimineras. Många av verktygen är bekanta från svensk politik. Vind-, sol- och kärnkraft kan i vissa fall minska behovet av gaskraft. Värmepumpar kan ersätta gasvärme, och många industrier som idag förlitar sig på naturgas kan istället använda mer elektricitet – om elen är tillräckligt billig. Energieffektivisering hjälper på alla områden.

Andra metoder är kanske mindre bekanta för svenska politiker. Det är inte omöjligt att föreställa sig att det under en övergångs­period blir vanligare med bränslebyten från gas till kol, trots att det leder till fördubblade koldioxidutsläpp. Decennielånga importkontrakt för flytande naturgas, LNG, kommer att slutas med länder som har en mindre bra meritlista vad gäller mänskliga rättigheter. Fler borriggar kommer att prospektera i Nordsjön och i Arktis, och förutsättningnarna för att utvinna europeisk skiffergas kommer återigen att sättas under lupp.

Sveriges hemkokta elförsörjningsproblem har däremot inte så mycket med Europas naturgasvåndor att göra. Men om förmågan att fatta rimliga energipolitiska beslut inte räckt ens på vår mer lättnavigerade svenska hemmaplan, kan man fråga sig hur svenska politiker ska klara sig om de behöver svinga sig upp på den komplexare internationella energipolitiska scenen.

Det kan därför finnas anledning för svenska partiledare och statsministerkandidater att utnyttja sommarens hängmatteläsning till en grundkurs i energi och geopolitik. En bra början är den amerikanske energihistorikern Daniel Yergins legendariska och faktiskt rafflande oljehistoriska storverk The Prize. The Epic Quest for Oil, Money, and Power. Yergins Pulitzerprisbelönta tegelsten följs med fördel av den bredare uppföljaren The Quest. Energy, Security, and the Remaking of the Modern World, och avrundas med professor Per Högselius tunnare men lika banbrytande Red Gas, som kartlägger hur det europeiska beroendet av rysk gas från början uppstod.

Efter dessa böcker blir det lite lättare att förstå varför andra europeiska länder har den energipolitik som de har. De senaste decenniernas svenska energipolitik framstår dock fortsatt som lika obegriplig.