Kanske kan man skylla folkhemsideologin för detta tillitsamhälle. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är en väl inarbetad slogan och kultur i den svenska myllan. De generösa och utbyggda välfärdssystemen bygger på principen att de inte utnyttjas och enbart är högst tillfälliga lösningar för de flesta som använder dem.

”En sanningsförsäkran och pengarna kommer.”

Samhället har förändrats på ett drastiskt vis och värderingar förskjutits. Ändå lever självbilden kvar av ett folkhem där man inte behövde låsa dörren och ingen norpade pennorna som det stod ”tillhör statsverket” på. Det är väl för att vi vill fortsätta leva som om det vore så. Eller, vi och vi förresten, det finns ganska många av oss som förstått att tillitsamhället är en chimär och att verkligheten för länge sedan bjudit motstånd.

Min pappa brukade säga att när jag går bet på en företeelse och har vänt och vridit på den och analyserat, men ändå inte kan begripa den, så ska jag inte underskatta vad ren dumhet kan ställa till med. Så, är det dumhet eller lathet? Brist på ansvarskänsla? Fastlimmade skygglappar? Kollektiv suggestion?

För, chimären har fortsatt att utöva sin tjuskraft och betraktas som en sanning. Det har i sin tur tagit sig absurda uttryck. Som att Försäkringskassan över tjugo år efter att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) infördes, och kostnaderna skenat i vild galopp, fick inskrivit i sitt regleringsbrev att myndigheten nog ändå behöver ha kostnadskontroll. Att det sker systemhotande bedrägerier inom välfärdssektorn har Polisen larmat om i decennier.

En annan befängd manifestation av tillit­samhället är hur biståndsorganisationen Sida säkerställer att skattemedel från våra inkomster inte går till terrorister, som Hamas. Hur de kan veta det? Jo, alla samarbetspartner och leverantörer ska deklarera att de inte stöder eller har samröre med aktörer som finns med på EU:s terrorlistor. En sanningsförsäkran och pengarna kommer. Bara så där.

Tillitsamhällets självbild yttrar sig även på andra abderitiska vis. Jag syftar på statsministerns hälsning till Frankrikes president Macron inför dennes statsbesök i vårt land. Först trodde jag att det var AI eller att en skicklig sminkös fått någon att se ut exakt som statsministern, men sedan begrep jag att det var äkta vara.

Den virala hälsningen utfördes på en blandning av svenska och engelska, inte i EU-stil på svenska med fransk tolk. Budskapet som förmedlades reducerade den svenska folksjälen och kulturen till att bestå av lika delar fika, ordningssinne vad gäller kösystem, undertryckt vrede och vikten av att kunna vara ute i ur och skur.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att tro att detta skulle uppfattas som intressant eller lite smålustigt av en elitistisk kulturnation som Frankrike, är att vara invaggad i en tillit till det egna som avslöjar ytterligare en dimension av bristen på verklighetsförankring. Sverige har en gång i tiden varit en stormakt och bär så att säga mer med sig i det historiska och kulturella bagaget än fika och kanelbullar (är bullen verkligen svensk?).

Den allvarligaste och mest barocka konsekvensen av tillitsamhället är dock en annan. I skrivande stund är det fortfarande så att Eurovision går av stapeln inför publik i Malmö i maj. I ett land med förhöjt terrorhot och i vilket det finns grupperingar av i stort sett alla Mellanösterns terrorgrupper, inte minst i Malmö. I ett land där terror­motorn Iran opererar och där Hamas hyllas på gatorna. Vad var det pappa sade? Dumhet? Det är dags att skrota tillitsamhället.

Det här blev en dyster krönika i en tid och värld där det sannerligen inte behövs mer mörker. Sett ur det perspektivet var nog statsministerns hälsning till president Macron ändå en sorts lisa för själen: om man ska välja mellan att skratta eller att gråta, kan man faktiskt välja skrattet. Jag hoppas att det inte fastnar i halsgropen i maj.