Allt som andas idyll eller nostalgi är på något diffust sätt djupt omoraliskt. Ja, utom funkis förstås. Det är tillåtet med massproducerat låtsas-30-tal, eftersom det trots allt är ett eko från modernismens egen adolescens. Men att ens tänka på att rita ett korintiskt kapitäl eller låta en vinranka av gjutjärn omslingra en sensuellt svällande jugendbalkong – det vore en reaktionär upprorshandling, fullt i klass med borggårdstalet.

Det är som om all bildkonst utom Mark Rothko skulle klassas som knätofsfascism, eller som om landets symfoniorkestrar vore anbefallna att uteslutande spela musik av Alban Berg och hans hårdsvängande tolvtonskompisar. Den uppdämda längtan efter lite arkitektonisk Hugo Alfvén eller Tjajkovskij har därför skapat ett motståndarläger som är så svält...