Under mina vistelser i den jämtländska tätorten (1 651 invånare), eller närmare bestämt i en by utanför densamma (23 invånare) har jag återupptäckt biblioteket. Det började redan när jag hade köpt huset, och jag gick omkring i lägenheten i Stockholm och grunnade över vad jag skulle ta med upp till Jämtland.

Att avlasta bokhyllorna kändes som en bra idé. Men när jag tog ut några olästa hyllvärmare var det som om de spände ögonen i mig och sa: Nej du, inte en gång till. Låt oss slippa värma hyllorna i ännu ett hus. Läser du oss inte här kommer du inte att läsa oss någon annanstans heller.

I tätorten finns ett litet bibliotek som har den magiska egenskapen att det aldrig har någon bok som jag letar efter – men jag kommer alltid ut med något som jag inte visste att jag hade längtat efter.

Jag gick dit in på jakt efter Peter Handke, som inte fanns inne. Istället stod Eyvind Johnsons Romanen om Olof på en hylla, med vackert omslag. Och varför inte?

Häromveckan var jag på jakt efter något annat som inte fanns inne, och kom ut med Soldater – om kamp, dödande och död (Brombergs) av Harald Welzer och Sönke Neitzel. Boken har nio år på nacken, så jag är tacksam över att medverka i en tidskrift som vinnlägger sig om att vara ”ständigt inaktuell”.

Alla som nu känner ett stråk av trötthet – jag förstår er. Finns det något nytt att säga om nazismen och Förintelsen?

Jo, det gör det faktiskt.

För att citera baksidestexten: ”När den tyske historikern Sönke Neitzel sökte i brittiska krigsarkiv efter förhör med tyska krigsfångar under andra världskriget, fann han till sin förvåning ett material han aldrig tidigare hört talas om. Utöver förhören hade man i hemlighet också avlyssnat fångarnas samtal med varandra. Dokumenten avslöjar hur de diskuterar militära hemligheter, som vapenteknik eller taktiska och operativa detaljer, men också hur de samtalar – och det är detta som gör materialet så speciellt – om motståndarna, kriget, SS och förintelsen av Europas judar.”

Tillsammans med psykologen Harald Welzer leder Neitzel oss genom fångarnas samtal, samlar dem under rubriker som ”Förstörandets estetik”, ”Sänka fartyg” och ”Ha kul”, och lyckas göra det utan att bli beskäftig eller överpedagogisk.

Dramatikern David Mamet brukar framhålla underhållningsvärdet i att låta yrkesmänniskor prata om sånt som de behärskar, med likar och kolleger. Alla som sett hans Glengarry Glen Ross vet vad han menar. Vi dyker rätt in i några mäklares hetsiga jargong och begriper till en början ingenting. Men så sakteliga börjar historien klarna för oss.

”Finns det något nytt att säga om nazismen och Förintelsen? Jo, det gör det faktiskt. ”

Berättelserna i Soldater skiljer sig från rättegångssituationer, där de åtalade framförallt är måna om att frånhända sig ansvaret för krigsförbrytelser och folkmord och komma undan med ett lindringare straff, eller memoarer där författaren vet att hans berättelse kommer att leva kvar och utgöra hans eftermäle för barn, barnbarn och grannar.

Samtalen mellan krigsfångarna gestaltar skillnaden mellan vad som var viktigt för dem och vad som kom att bli viktigt för eftervärlden, samt hur omöjligt det är att ha en överblick över ett historiskt skeende när man befinner sig mitt i det.

Eller som författarna påpekar: ”Den 2 augusti 1914, dagen efter Tysklands krigsförklaring mot Sovjetunionen, sitter Franz Kafka i Prag och skriver i sin dagbok: ’Tyskland har förklarat krig mot Ryssland. Simskola på eftermiddagen.’ ”

Ingen av soldaterna ifrågasätter judeutrotningen. Den är något som pågår i periferin. En och annan uttrycker farhågor om hur massmordet kommer att ses av eftervärlden. Men i allt väsentligt låter de som vilka hantverkare som helst. De grottar ner sig i teknikaliteter, himlar med ögonen åt klåparaktiga högdjur och mellanchefer, skroderar om bedrifter och umbäranden och drar rövarhistorier om judar som tappar oskyldiga kristna på deras blod.

Populärt

Våga vara tydlig

Dagens arkitekter borde låta sig inspireras av stormaktstidens byggnader. Det är åter dags att ta ett stort grepp.

Karin Stensdotter Tema 2023 7

Soldater beskriver hur Hitler skapade en folkgemenskap som blev så oemotståndlig att miljontals tyskar lät sig ledas mot avgrunden. Genom att upphöja antisemitismen till norm blev det plötsligt möjligt för en ”renrasig” grovarbetare att se ner på en judisk akademiker.

I Alan Parkers film Missisippi brinner får vi följa hur två FBI-agenter utreder mordet på några medborgarrättskämpar i amerikanska Södern. I en scen berättar agenten Rupert Anderson (spelad av Gene Hackman) om sin fattiga uppväxt i Mississippi. Hur den svarte grannen skaffar en mulåsna, och hur Andersons pappa blir så provocerad av detta att han förgiftar brunnen, och mulåsnan dör.

När pappan ska urskulda sin gärning för sonen säger han:

– Son, if you ain’t better than a nigger, who are you better than?

Repliken fångar en av de plågsammaste insikterna i Soldater: vårt outtömliga behov av människor att höja oss över, och vilka krafter som kan släppas lösa när behovet blir tillfredsställt av någon som förstår att utnyttja det.