Bland de många betydande europeiska författarskap som lyser med sin frånvaro på svenska är österrikaren Josef Winklers barocka uppgörelser med sina hemtrakter nog ett av de mest slående. Belönad med hemlandets alla större litterära utmärkelser, så sent som i våras med Franz Kafka-priset (tidigare pristagare är bland andra Peter Handke, Elias Canetti och Hertha Müller), är Winkler översatt till alla större europeiska språk, till och med till ryskan – under 00-talet, då homosexualitet ännu inte var en lika stor trigger för regimen. I Sverige är han däremot helt okänd.

I fjol fyllde han sjuttio, och han har under sin långa karriär hunnit utge ett trettiotal böcker. År 2022 fick hans roman Die Ukrainerin. Njetotschka Iljaschenko erzählt ihre Geschichte (”Ukrainskan. Netotjka Uljasjenko berättar sin historia”) åtskillig uppmärksamhet. Denna paradokumentär om en ukrainsk flyktings erfarenheter av såväl den sovjetiska svältkatastrofen som den tyska nazismen utkom strax efter att landet åter utsattes för en invasion.

Winkler själv kommer från Kärnten i södra Österrike. Trakten kring Klagenfurt och dess historia har varit framträdande i hans verk, som gärna rör sig i det barocka registret, där estetiseringen och lidandet går hand i hand och det makabra smälter ihop med det kitschiga.

En av de tidiga frontfigurerna för den främlingsfientliga högervåg som svept över Europa de senaste decennierna, Jörg Haider, styrde för övrigt Winklers hemtrakter en gång i tiden.

Till winklers centralverk hör Wenn es soweit ist (”När tiden är kommen”, 1998). Romanen inleds med en beskrivning av ”pandapigl”, ett lokalt långkok på diverse ben och djurrester. Det blir snabbt till en frånstötande metafor för historiens saktmodiga framfart. Ben efter ben hamnar i slowfood-kitteln medan åren går.

I centrum står Maximilian, den gamle bensamlaren, och hans familj som på ett eller annat sätt har kopplingar till resten av byn. I en febrig stämning skildras allehanda hemskheter som tilldragit sig i den lilla byn vid floden Drava genom århundraden, i synnerhet olika självmord, olyckor och övergrepp. En flicka smetar sitt första mensblod i ansiktet och slänger sig i floden efter att ha blivit mobbad av pojkarna. En pojke – Maximilians far – får ett finger avhugget i en maskin. Uråldriga gummor dör ensamma i regnet. Som ett mantra återkommer berättelsen till kitteln, om och om igen i en serie monomana upprepningar.

Den katolska kyrkan är hjärtat i den instängda våldsvärlden. Vi läser om en jul då Maximilian är elva, om hans besök i bykyrkan. När han är tretton råkar han komma in i rummet där en gammal gummas lik just tvättas av hans moster. Prästen tvingar honom att slicka ren svarta tavlan. Han sitter i urinluktande soffor och läser Karl May. En stillsam kärleksförklaring till livet på landet, kan man tycka, i klassisk ös­terrikisk Nest­beschmutzer-anda.

Bland Winklers ti­diga romaner märks även Muttersprache (”Modersmål”, 1982), som ingår i en uppväxttrilogi med meditativa romaner som kretsar kring samma trakt. Winkler utför ett minnesarbete: en associativ färd genom hågkomster, drömmar och fantasier, på en saftigt högstämd prosa: ”Hade du blivit kremerad”, kan det heta, ”skulle jag stjäla din aska och salta allt mitt kött med den och älska den av hela min själ, ty död är du.”

Den katolska riten döljer hos Winkler bylivets fysiska dimension: slaktandet av djurkroppar, skyfflandet av gödsel, kokandet av djurdelar och andra livsuppehållande åtgärder och dödshanteringspraktiker. ”Jag skriver ner”, säger en präst i Muttersprache, ”tidpunkten för dödsfallet och inget annat. För allt det andra talar man inte om.”

Winkler talar gärna och med stor fäbless just om allt det andra. Allt beskrivs i närmast stillastående men mättade bilder, på ett språk infärgat av färger, lukter och ljud. För Winkler betyder ordet ”jordnära” knappast något härligt, utan snarare murket, hotfullt och själsmördande. Inför denna rundgång av lidande och njutning står lokalspråket stumt; allting förtigs i laddad tystnad. Ett annat språk måste spåras för att kunna uttrycka erfarenheten. Hoppet hos Winkler står till författare som Albert Camus, Jean Genet, Oscar Wilde – en urban frigörelse från denna jord­instängda, kvävande värld.

Men hat, död och grymhet är inskrivna i benen, vare sig de kokar eller blir kokta. Upproret eller flykten är definierade av sina objekt. Man hatar sådant man kan se sig själv i, invänder mot sådant man finner det meningsfullt att argumentera mot. Katolicismen är för Winkler både den mylla i vilken nazismen och fascismen spirar och multnar, men också den bildvärld som han själv verkar i. Någon entydig propagandalitteratur är det inte fråga om.

En annan viktig del av författarskapet, i synnerhet sedan millennieskiftet, är reseskildringen, bland annat av Italien och Indien. Där söker berättarens blick sig till exakt samma ämnen som han fått med sig från byn: i synnerhet är han intresserad av dödsriterna.

I de verk där Winkler skildrar sina resor eller flykter följer den fromma byn, den katolska bildvärlden, dödsbesattheten och den nazistiske fadern (ett biografiskt faktum, liksom hos Jörg Haider) gärna med, i form av mardrömmar och perverterade fantasier, där olika mord och stympanden smälter ihop med mäs­sande böner i en enda stor inre massgrav.

Italien, i synnerhet i syd, har varit en gynnsam miljö för hans fiktion, inte minst förstås erotiskt laddade begravningsplatser och marknadspiazzor. Natura Morta (2004) utgörs av långa beskrivningar av gatulivet i Rom, i synnerhet kring marknadsplatserna, där outtömlig erotisk längtan och olika kroppsvätskor samsas med slaktarnas hugg i döda djurkroppar, medan utslagna ligger och sover på marken i sina spyor medan en eller annan katolsk katedral tronar över sceneriet.

Winklers prosa är inte sällan, men långt ifrån alltid, autofiktiv. Den delar genrens grundförutsättningar, dess förtjänster och problem. Hans självupptagenhet är färgstark, liksom Elias Canettis. Winkler antyder symboliska paralleller mellan sitt eget liv och Jesu korsfästelse. Hans besatthet vid detaljen och hans upprepningstvång gör också att det knappast rör sig om någon ”alla har en historia att berätta”-litteratur. Kan man föreställa sig en blandning av Solzjenitsyn och Genet? I så fall är det nog Winkler.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den repetitiva, bildtäta prosan som utmärker hans bästa verk kan av den som vill läsas som en gestaltning av den nietzscheanska eviga återkomsten, av tvångssyndromens tankestruktur, av postfreudianska malanden av trauman. Den kan också ses som en skildring av den så kallade cirkulära tidsuppfattningen som antas utmärka det mer genuina, folkliga bylivet: i motsats till den urbana framstegstron som förstör allting autentiskt och naturligt.

Denna i sig moderna, romantiska dröm om det enkla, rättrådiga livet vilar för Winkler på ett grundläggande förtigande, uttryckt exempelvis i tanken på att man inte talar illa om de döda.

I en sådan cirkulär tid av tystnad och teatralitet är ingen förlåtelse, ingen botgöring, ingen frigörelse möjlig. Om modernitetens problem är att man ständigt måste röra sig framåt, alltid på jakt efter något annat, är den rurala motsatsen ett evigt förtigande och ett evigt upprepande.

Allt är hela tiden kvar på samma unkna, isolerade plats: ett hem där boskapen bräker och någon ständigt förlorar en lem eller blir utstött för att de är annorlunda. Det enda sättet att lämna Winklers by, har en av hans kommentatorer noterat, är att ta värvning som soldat: och komma tillbaka antingen som lik eller traumatiserad.

De döda kretsar kring byn, i allt tätare och meningslösa svarta cirklar. Och vi, så länge vi lever, kretsar jämt och ständigt kring döden, ”mitt livs tema”, som Winkler själv en gång uttryckt det.