Vissa har kommenterat resultatet med att röstdeltagandet bara var 8,5 procent. Men likväl är det nu så att valresultat beräknas på avlagda röster, inte på dem som inte ägde rum, hur överraskade det än må vara. Så från och med den 1 september skall det inte längre gå att hyra elsparkcykel i Paris.

Liksom i Sverige utgår trotinettkritiken från de tvivel som föreligger om huruvida de eldrivna iakttar den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till det omgivande universum. Med andra ord: Fotgängare är rädda att bli ihjälkörda av elsparkcyklisterna, bilister är rädda att köra ihjäl dem. Det har även rått osäkerhet om cyklarna som en miljövänlig lösning: arbetsmiljön för dem som skall ta hand om dem, stadsmiljön, och så miljön så där i stort. En fördel med alla de trotinetter som slängts på trottoarerna är att de i alla fall inte slängts i närmaste vattendrag. Den som vill vårda sitt gröna varumärke bör undvika att flyta runt i Seine och spy ut batterimetaller.

Det är något med prefixet el-. Det verkar göra saker aggressiva. Handdrivna vispar må vara tålamodskrävande, men de är runda och låter snällt. Ljudet från el-vispar tillhör däremot det mer huvudvärksframkallande här i världen. Och apropå ljud: inget mindre än en akustisk avgrund skiljer gitarren från el-gitarren. Gitarren besitter dessutom en självbehärskning som gör att den kan avhålla sig från el-kusinens oändliga solonummer. Här invänder den uppmärksamme läsaren, ja men el-bilar! De är minsann tystare än bensinvarianterna. Sant, men de ger å andra sidan upphov till aggressivt polariserade åsiktsläger. Det är det stoff som oväsen vävs av.

Det är något med prefixet el-. Det verkar göra saker aggressiva.

Jag vill här inflika att jag inte är någon kategorisk motståndare till elektricitet – eller hjulet. Jag har många eluttag hemma, ett nytt på gång, och till och med en och annan förlängningssladd. Jag använder elvisp, och kan erkänna att även en elgitarr kan vara njutbar när den omges av balanserande instrument.

Det är vid elsparkcyklar min gräns går.

jag har ett komplicerat förhållande till elsparkcyklar, eller snarare okomplicerat – entydigt negativt. En av fördelarna med den sällsynt utdragna vintern var att snödrivorna bara släppte fram de mest dödsföraktande elsparkcyklisterna – i och för sig är de rätt många, dödsdriften verkar starkare än hos sparkstöttingåkare, men något färre blev de ändå. Snön täckte dessutom över en och annan elsparkcykel, en estetisk välgärning.

Ja, jag är bitter. Det är klart att även detta fortskaffningsmedel då och då brukas av djupt sympatiska personer. Det är klart att även detta fortskaffningsmedel går att reglera, men likväl dröjde det obegripligt länge. Under denna utdragna tid hann bitterheten växa sig så stark att vi som ursprungligen hyste försiktigt välgrundad skepsis mot elsparkcyklar fick våra värsta farhågor besannade, gång på gång på gång på gång… Människan kan vara tålmodig och mild, men man bör inte reta henne i onödan. Den som tvivlar på hur starka känslor en trotinette kan framkalla, kan ju begrunda de 89 procenten av de 8,5 procenten som gick i väg och röstade i Paris den 2 april. Ett val som de allra flesta inte såg som livsavgörande såg dessa röstberättigade som just det. En påminnelse så god som någon om att i en demokrati är det inte bara hur många som vill något som spelar roll, utan också hur intensivt några vill – eller inte vill – något.

Men elsparkcykelanarkin åsido. Kanske går avskyn mot detta fordon djupare än så? Den ursprungliga sparkcykeln är så snäll och så vacker. Och gullig. I fallet Paris ser man i andanom Babar på en glänsande röd trotinette, i stilla mak och grön kostym, inte vettvillingar på en tjurrusande tingest med spretande sladdar och mobilhållare. Den aggressivitet som elsparkcykeln framkallar hos den så fredliga sparkcykeln är en provokation i sig. Det må även gälla en del elvispar och elgitarrer, men de är i alla fall inte livsfarliga. Oväsendet till trots.