”Det är ju carpandue”
Natalia Ginzburgs klassiker Familjelexikon visar hur en grupp ofta hålls samman genom sina speciella språkliga uttryck.
En oväntad bieffekt av Elena Ferrantes försäljningsframgångar med Neapelsviten är det nya intresse som har väckts för den italienska litterära tradition hon står i skuld till. I synnerhet gäller det de kvinnliga italienska författare som på ett eller annat sätt anslöt till nyrealismen.
År 2019 ”återupptäcktes” således i en stor artikel i New Yorker, i enlighet med denna journalistiska logik, Natalia Ginzburg (1916–1991) – oaktat att hon aldrig har varit riktigt bortglömd. Hennes romaner och essäer återutges och nyöversätts på såväl engelska som franska. Nu har den självbiografiska klassikern Familjelexikon från 1963 kommit på svenska (översättning Johanna Hedenberg, Albert Bonniers förlag).
Den italienska neorealistiska skolan, som Ginzburg delvis tillhörde, formades genom sitt ställningstagande mot fascismen. Hemvisten var den stiliga industristaden Turin i norra Italien, med de snöklädda alptopparna i norr och väster och floden Po utmed kullarna österut. Giulio Einaudis förlag, på via Umberto Biancamano, gav ut skolans alla centrala författare. Man var inspirerad av franska Gallimard och publicerade vid sidan av inhemska författare även ett stort antal översättningar av modern prosa och teori, från Proust till Lacan. En av de första succéerna blev Carlo Levis självbiografiska exilskildring Kristus stannade i Eboli (1945), som kom att bli en neorealistisk klassiker. Förlagets vänsterprofil befästes genom utgivningen av Antonio Gramsci, en av det italienska kommunistpartiets grundare. Den minimalistiska prosastilen som odlades var kongenial med Italo Calvino som redaktör: han lär ha ogillat såväl bisatser som adjektiv. En central figur på förlaget var romanförfattaren och poeten Cesare Pavese.
Natalia Ginzburg föddes i Palermo, men växte upp i Turin och arbetade på Einaudi som redaktör. Hennes man hade varit med och startat förlaget. ”Leone”, skriver Ginzburg om sin make, ”började arbeta tillsammans med en förläggare som han kände. Det var bara han, förläggaren, en lagerarbetare och en maskinskriverska som hette signorina Coppa. Förläggaren var ung, rosig och blyg och rodnade ofta. Men när han ropade på maskinskriverskan gav han till vildsinta vrål.”
Språket hos de manliga representanterna för rörelsen som Pavese och Moravia var det som somliga idag kallar ”avskalat”: renons på navelskådande och tvivel. Det senare förband man med avancerade grammatiska strukturer, medan sanningen var enkel och måste uttryckas utan krusiduller. Medan Moravia inspirerades av teaterklassikerna skrev Pavese under inflytande av den amerikanska romanen och dess blandning av lyrisk stil och vardagsspråk – han översatte ett stort antal samtida amerikanska författare som John Dos Passos, John Steinbeck och Gertrude Stein.
Ett nyfunnet intresse för människans sociala vilkor innebar också en uppmärksamhet på det så kallade ”vardagslivet”. Bortsett från enstaka utflykter i den italienska litteraturhistorien studerar Familjelexikon till stor del hur ett internt språk byggs upp inom gruppen (familjen) för att verka som en betydelseskapande och sammanhållande struktur. Familjeband blir i Ginzburgs roman till språkliga band, där fraser traderas och interna skämt håller samman den grupp som annars skulle glida eller slitas isär. ”De fraserna är vårt latin”, skriver hon, ”vårt förflutnas ordförråd, de är som de egyptiska eller assyrisk-babyloniska hieroglyferna, vittnesbörd om en livskraftig kärnpunkt som har upphört att existera men lever kvar i texterna som räddats från vattnets framfart och tidens tand.”
Ginzburg använder sig gärna av italienskans imperfekt när hon återger enskilda skeenden i det förflutna. Detta tempus, som betonar handlingens upprepning, saknas i svenskan och översätts med ”brukade” eller ”det hände att” eller genom tillägg av olika tidsadverbial som ”ofta” etcetera. L’imperfetto används gärna, som en italiensk kritiker har påpekat, av barn i deras lekar, och hänvisar till en imaginär, tidlös värld – sagovärldens och fiktionens.
Som läsare försjunker man i detta ”tidens töcken”, som i en disig, frisk norditaliensk morgon med Alpernas vita toppar i fjärran.
Familjelexikon utmärks av detta ”imperfekta” förhållningssätt till det förflutna. Det ”obetydliga” och vardagliga iakttas noggrant, medan stora skeenden och omvälvande, betydelsefulla ögonblick eller sammanhang behandlas genom underdrifter och utelämnanden. På så vis är detta en gestaltning av minnet och dess sätt att hantera information: enkla vardagsbilder väcker en ändlös minnesvärld, som att berättarens mor alltid säger samma sak när hennes make anmärker på att ett äpple av en viss lokal sort de äter efter en måltid inte smakar bra: ”Men det är ju carpandue!”
Den sagofabulerande, nästan lite naivistiskt barnsliga ton förlänar det beskrivna en kärleksfull ironi. Så beskrivs till exempel Einaudi efter kriget:
”Det lilla förlaget från förr hade blivit stort och betydelsefullt. Många människor arbetade där. Det låg i nya lokaler på Corso Re Umberto eftersom de gamla lokalerna hade förstörts i ett bombanfall. Pavese hade numera ett eget rum, och på dörren satt en skylt där det stod ’Förlagsdirektör’. Pavese satt vid skrivbordet med sin pipa och läste korrektur i ett rasande tempo. När han fick tid över läste han Iliaden på grekiska, skanderade verserna med sorgset mässande röst. Eller så skrev han, med snabba och bryska strykningar, sina romaner. Han hade blivit en berömd författare.”
Det hade kunnat vara lika charmerande som outhärdligt. Men den dominanta tonen är en annan. Imperfekt gör varje enskild händelse typisk, utmärkande för någonting eller någon. Det som skildras är därför ”sakernas tillstånd” snarare än ett skeende. Det förflutna blir inte en historia utan en värld, som det ofta är när en människa blickar tillbaka på sin uppväxt. Som läsare försjunker man i detta ”tidens töcken”, som i en disig, frisk norditaliensk morgon med Alpernas vita toppar i fjärran.
Romanens berättarjag förblir minimalt: när hon, framåt bokens mitt ska gifta sig med Leone Ginzburg sker det närmast i förbifarten och avhandlas med en enda mening: ”Vi gifte oss, Leone och jag, och flyttade in i lägenheten på Via Pallamaglio.” I liknande ordalag avhandlas makens tragiska död, som presenteras för läsaren genom sorgen hos en av dennes närmaste vänner och medarbetare. Detta är kanske ett av bokens starkaste och mest välfunna berättargrepp: händelsen som något som redan skett och som bara finns i form av återverkningar i människohjärtat.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Ginzburgs författarskap låter läsaren göra en central litterär observation. Litteraturen är – och detta tycks ständigt glömmas bort – en språklig företeelse. Det är i och genom språket – och bara där – som såväl romanfigurerna som deras mellanhavanden ”uppstår”, och i förlängningen hela ”romanvärlden” som sådan, inklusive alla dessa ”händelser”, ”berättelser”, ”känslor” och annat. Det är en enkel och till synes banal, men så fundamental iakttagelse att den alltjämt lätt förbises.
Att berätta en sak innebär också att bruka språket såsom det en gång var och såsom det är idag. Familjelexikon är ett litet försök att göra detta rättvisa – litet åtminstone i jämförelse med Ginzburgs favorit Marcel Proust, som hon översatte till italienska och vars svit om och om igen på olika sätt ekar som en avlägsen symfoni i detta välkomponerade kammarmusikstycke till roman.
I Familjelexikon finns nästan inget psykologiserande. Varje karaktär är i princip uteslutande vad den vid eller annat tillfälle säger. Medan bokens handling fortskrider och i korthet skildrar kriget och arresteringarna förstår man alltmer att rollen för dessa subjektiva idiom och interna talesätt är att signalera en normalitet, ett den trygga återupprepningens tillstånd, ”vardagslunken”. Krigets umbäranden, tidens gång, kärleken mellan två människor som tillbringat ett liv tillsammans gestaltas effektivt i ett enda stycke, i italiensk imperfekt:
”’De små får ett äpple var, de stora kommer djävulen och tar!’ sa mor fortfarande efter lunchen. Sedan slutade hon säga så eftersom det återigen fanns äpplen till alla. ’De här äpplena smakar ingenting!’ sa far. Och mor sa: ’Men Beppino, det är ju carpandue!’¨
Författare och skribent.
