Den walesiske Cambridgeprofessorn och litteraturvetaren Raymond Williams hävdade i boken Keywords. A Vocabulary of Culture and Society att ordet ”culture” är ett av engelskans två eller tre mest komplicerade ord. Williams menade att detta inte enbart berodde på ordets komplexa och många gånger motsägelsefulla historia, utan i än högre grad kopplat till dess påverkan på en lång rad vitt skilda tankesystem. Även om det svenska ordet ”kultur” inte delar samma historia som det engelska menar jag att det är möjligt att överföra Williams påstående till svenska förhållanden. Kultur är ett av de ord som alla omedelbart vet vad det innebär, men som kan tolkas på myriader olika sätt och tillämpas i en så stor mängd sammanhang att det ibland tycks förlora precision och bli meningslöst. Situationen blir sällan bättre av att de olika kulturbegrepp, oftast ogenomtänkta, som kommer till uttryck i offentligheten saknar tydlighet.

Exemplen är många på hur politiker och andra makthavare gör slarviga uttalanden om kultur. Ett av de mer famösa exemplen var när Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin 2002 i en intervju med Turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk på frågan vad svensk kultur skulle kunna vara svarade: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är.”

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en hi­storia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker. ”Ett annat exempel var när den tidigare överintendenten för Forum för levande historia Ingrid Lomfors vid regeringens konferens”, den 12 oktober 2015, som en av punkterna på sin Powerpoint skrivit: ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Lomfors specificerar detta påstående i sitt tal genom att säga att det inte finns ”en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider”.

”Exemplen är många på hur politiker och andra makthavare gör slarviga uttalanden om kultur.”

Både Sahlins och Lomfors användning av kulturbegreppet är intressanta att försöka analysera, inte minst eftersom det de ger uttryck för skulle kunna beskrivas som maktens definition av kulturbegreppet. För Sahlin är kultur någonting som för vissa grupper går mycket djupt, men som för svenskar i allmänhet är ett slags ”töntiga” ytfenomen. Lomfors har förvisso inte fel när hon hävdar att det inte funnits någon enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider. Vad hon däremot bortser ifrån eller undervärderar är det faktum att många kulturella mönster, funktioner och uttryck har mycket djupa rötter.

Att det kulturella förändringsarbete som ägt rum till följd av influenser utifrån, långtifrån alltid sammanlänkade med invandring, många gånger har tagit sekler innan vad som i slutänden kan betecknas som att en unik svensk kultur vuxit fram.

De kulturbegrepp vi använder för att beskriva kulturella processer och mönster blir särskilt viktiga, jag skulle vilja hävda centrala, i en situation då Sverige på kort tid gått från att vara ett relativt kulturellt homogent land till att präglas av historiskt hög invandring. De grupper av invandrare som ofta lyfts fram för att underbygga tesen att Sverige alltid varit ett invandringsland var jämförelsevis mycket små och nästan alltid kopplade till specifika industrier och yrkesgrupper.

Ett stort problem i debatten om kulturens betydelse för hur Sverige förändrats av den stora invandringen rör frågan om kulturskillnader. Kulturskillnader är grunden för de förändringar som Lomfors talar om och har utgjort utgångspunkten för mycket av det teoretiserande som ägt rum i discipliner som kulturantropologi, kulturgeografi och litteraturvetenskap. Begrepp som hybridisering, kontaktzoner och det tredje rummet har omväxlande använts för att beskriva de kulturella förändringar som sker i mötet mellan olika kulturer.

Som med mycket annat ger dessa möten mellan kulturer upphov till både positiva och negativa effekter. I vissa fall leder de till att en kultur utplånas på en annan kulturs bekostnad, bosättar­kolonialismen i Nord- och Sydamerika är ett exempel, medan det i andra fall ger upphov till kosmopolitiska världsstäder som New York eller Paris.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad som däremot borde vara uppenbart för den som följt den svenska debatten om kulturskillnader är att det inte ansetts passande att uppmärksamma de negativa effekter som följt i spåren av de kulturella förändringar invandringen resulterat i. Att tala om negativa kulturskillnader och kulturkonflikter har länge ansetts vara exempel på kulturrasism.

Ett särskilt utmärkande uttalande i den infekterade debatten om hedersvåld kommer från Masoud Kamali, som under det tidiga 00-talet utsågs av Mona Sahlin för att utreda den strukturella rasismen i det svenska samhället. Kamali sade i en intervju 2004 med Paraplyprojektet att: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem […] Det är en myt som vittnar om djupa fördomar, kanske rasism. Att påstå att någon speciell hederskultur existerar.”

Mer eller mindre dagligen läser eller hör jag exempel på illa genomtänkta och svagt underbyggda påståenden om de kulturella mönster och processer som formar våra liv, inte det slags kultur som Amanda Lind har att bestämma över, utan de djupare mönster och processer vi många gånger är endast svagt medvetna om. De två senaste decennierna har jag, delvis påverkad av att ha levt i många olika kulturer, blivit alltmer övertygad om att kultur – förstått som vanor, normer, institutionella arrangemang, traditioner och mycket annat – utgör en helt central del för att förstå hur samhällen fungerar eller inte fungerar. Mycket skulle därför vara vunnet om vi kunde börja tala öppet om kulturella skillnader, konflikter och möten.