Om tillmälet luddit riktats mot Nicholas Carr vet jag inte, men det skulle inte förvåna. I många år har han varnat för farorna med ett allt ökande beroende av internet. Enkelt uttryck: det gör oss dummare. Idag börjar allt fler förstå riskerna – koncentrationssvårigheter, försämrad kunskapsinhämtning och social fragmentering – med att ständigt befinna sig online. Men för femton år sedan var Carr tämligen ensam om att ana att allt inte stod rätt till. Istället dominerade övertygelsen om att internet var en gudagåva. Det glada budskapet som förkunnades löd att ju mer information och kommunikation till allt fler, desto bättre för mänskligheten. Bara bakåtsträvare och teknofober hävdade annorlunda.

Carr inbillar sig förstås inte för en sekund att internet kan eller borde försvinna. De maskinstormande ludditerna under industrialismens tidiga skede i Storbritannien slog sönder textilmaskiner i fruktlösa försök att rädda sina jobb. Men, resonerar Carr, varför inte uppmärksamma och erkänna avigsidorna medan tid är? Att till exempel dagens bilar är enormt mycket säkrare än för femtio år sedan har inte inneburit att de blivit färre. Men förbättringarna uppstod inte av sig själva utan var resultatet av information och påtryckningar.

Med artikeln ”Is Google Making Us Stupid” i amerikanska The Atlantic sommaren 2008 (publicerad översatt i Axess nr 9/2008) fick Nicholas Carr sitt stora genombrott. Här lanserar han sina idéer om en utveckling som löper amok. All information som oavbrutet och blixtsnabbt sköljer över oss förändrar vårt medvetande och vårt sätt att tänka. Vi förlorar förmågan till reflektion och fördjupning. Vi blir mer inskränkta istället för mer upplysta.

Sedan dess har Carr låtit de röda ljusen blinka i artiklar och böcker och med tiden har avfärdandena och förlöjliganden blivit färre. Det finns också en växande insikt om att även sociala mediers utbredning och den ständigt närvarande mobilen har allvarliga avigsidor. Om detta och annat samtalade jag med Nicholas Carr på Engelsbergsseminariet om kunskap och information i juni.

MW (Mats Wiklund): Du sade i ditt anförande att under de senaste fem–tio åren har internet förändrat våra liv. Sedan lade du till ”och det blir bara värre.” Kan du utveckla det?

NC (Nicholas Carr): Man kopplade upp sig redan i början av 1990-talet men det var när bredband och internet blev vanliga i hemmen som den information som vi nu tar för given blev tillgänglig. Sedan dess har fördelarna och nackdelarna med tekniken blivit allt mer extrema. Och det har verkligen blivit tydligt under de senaste fem åren när folk bär med sig sina mobiltelefoner och är ständigt uppkopplade. Det första många gör numera när de går upp på morgonen eller innan de går till sängs är att kolla sina mobiler. Vi är alltså – och det visar forskning – intimt sammankopplade med tekniken under våra vakna timmar.

MW: Och det är något som oroar dig.

NC: När jag började skriva om internets utveckling var de allra flesta oreseverat entusiastiska: ”Vi har all den här informationen som varit så svår att få tag på!” Men efter ett tag insåg jag att det fanns problem med hur tekniken påverkade våra liv, våra tankar och hur vi kommunicerade med varandra. Och de problemen som jag uppmärksammade för ungefär tio år sedan har verkligen blivit värre.

MW: Du menar att utvecklingen har accelererat?

NC: Det är en teknik som utformas för att distrahera oss, avbryta oss och överbelasta oss med information. Men inte bara det. Det är en teknik som så vi använder så mycket, som i så hög grad blivit en del av våra liv, att vi får allt mindre tid och möjlighet att distansera oss från den och ägna oss åt reflektion och introspektion. Vi håller på att förlora förmågan att begrunda och kontemplera.

MW: Som du nämner var till att börja med de allra flesta positiva till hur internet utvecklades medan du tillhörde en kritisk minoritet. Hur är det idag? Har fler börjat ta till sig dina argument?

NC: Ja, så är det. Men redan när min artikel i The Atlantic publicerades var debatten ganska polariserad. Visst. En hel del avfärdade mig och tyckte att jag hade missförstått och inte såg helhetsbilden. Men ganska många sade att ”det här har jag också tänkt på men inte riktigt vågat eller kunnat uttrycka”. Redan då varnade man alltså för vad jag kallar ”a culture of distraction” och hur tekniken lägger beslag på vår tid och uppmärksamhet. Framväxten av sociala medier, Facebooks och Twitters inflytande, och det utbredda användandet av mobiltelefoner har skärpt situationen. Jag skulle vilja säga att under de senaste tre fyra åren har opinionen gått från på det hela taget positiv till bekymrad. Det finns en känsla av ”vad har vi egentligen släppt loss?”. Vi har tappat kontrollen över vår förmåga att använda tekniken. Men även om allmänheten har en mer negativ inställning har den inte ändrat sitt beteende.

MW: Och hur skulle vi kunna göra det? Vi har ju gjort oss helt beroende av tekniken. Vi lever med den och kan inte annat. I alla fall är det så vi resonerar.

NC: Det här handlar om mycket mer än självdisciplin och utfästelser om att inte vara lika mycket uppkopplad. För att överhuvudtaget fungera i samhället, på jobbet, i skolan och i kontakter med myndigheter måste man vara ständigt uppkopplad. En hel del människor skulle säkert vilja ändra sitt beteende men eftersom det förväntas av oss är det väldigt svårt.

MW: Det låter närmast ödesbestämt. Finns här inget hopp alls?

NC: Tekniken har på något sätt tagit över och dominerar tankesätt och beteende. Men i sådana situationer uppstår ofta motreaktioner – och de uppstår hos unga människor. Vilket i och för sig strider mot uppfattningen att unga lever i en sådan symbios med tekniken att de inte ens är medvetna om det.

MW: Kan man se tendenser till en sådan rörelseriktning?

NC: Det är möjligt – men långt ifrån säkert – att den här oron som allt fler av oss känner allt starkare kommer att omvandlas till en kulturell motrörelse där en betydande del av befolkningen, och säkert många unga, säger att vi inte vill leva så här. Jag skulle önska att så vore fallet, men än så länge ser jag inga tecken på det.

MW: I ditt anförande på Engelsbergsseminariet tog du upp två företeelser: att information likställs med kunskap och att kommunikation likställs med samhällelig gemenskap. Varefter du hävdade att det är betecknande för en ganska farlig naivitet.

NC: Hela strukturen kring den uppkopplade världen, alla dess tillbehör, utformningen av sajter och appar och hur de fungerar, baseras på antagandet i både Silicon Valley och bland allmänheten att ju mer information människor får, desto klokare blir de. Den kompletteras av en annan och ganska snarlik övertygelse. Nämligen att ju mer man kommunicerar, ju mer man delar med sig av sitt liv, desto mer samhällelig harmoni. Men det är väldigt idealistiska antaganden. Samtidigt är det också utgångspunkten för hur Silicon Valley fungerar och resonerar. Det vill säga att man ser som sin uppgift att låta informationen flöda därför att det kommer att göra människor och samhället bättre. Men även om detta skulle kunna betraktas som nobelt är det trots allt så de tjänar pengar och problemet är att resultatet faktiskt kan bli det rakt motsatta. Att allt mer information på det kakofoniska sätt så som den kanaliseras genom våra datorer och mobiltelefoner faktiskt kan göra det svårare för oss att tänka djupt och långsiktigt. Vi får mer information men blir mindre insiktsfulla och får allt svårare att diskutera och tänka logiskt. Våra reaktioner blir alltmer känslostyrda.

MW: Och det framstår nu som alldeles uppenbart att känslostyrningen på sociala medier påverkar inställningen till dem som inte delar vår världsbild. Det nedslående förhållandet att ju mer vi vet om varandra, desto större utrymme för ökad misstro.

NC: Mer kommunikation kan i själva verket leda till mer polarisering. Problemet är alla dessa meddelanden som sköljer över oss men som aldrig förmedlas i riktiga möten där man ser varandra i ögonen och uppnår en grundläggande förståelse för varandras åsikter. När vi förmedlar en bild av oss själva, våra övertygelser och politiska åsikter utan personlig kontakt blir vi alltmer benägna att uppmärksamma vad som skiljer oss åt, istället för vad som förenar oss. Så som informationen nu är utformad kan därför mer information leda till mindre kunskap och mer kommunikation leda till ett mer aggressivt och fragmentiserat samhälle.

MW: Men är det möjligt att informationen kan se annorlunda ut?

NC: Ett problem som jag har varit inne på i mitt skrivande är att under datorernas hela historia har programmerare, ingenjörer och forskare försökt maximera informationsflödets hastighet. Det är så man förbättrar en dator och ett datanätverk. Då är det ganska naturligt att detta också blir utgångspunkten för en design och utformning av hur människa och maskin interagerar. Vilket i sin tur innebär att man måste ifrågasätta grunden för hur tekniken fungerar om informationen ska utformas på ett annat sätt. Vi skulle alltså låta informationen flöda långsammare eller avskräcka människor från att torgföra sina åsikter så snabbt utan att först tänka igenom vad de gör. Men det skulle innebära att man utformar en teknik som strider mot teknikens själva syfte.

MW: Forskning belägger nu vad du skrivit om och kritiserat under årens lopp, nämligen att internet försvagar vår konceptuella och kognitiva förmåga. Ju mer tid man sitter framför sin skärm översvämmad av information, desto svårare blir det att tänka igenom problem tålmodigt och koncentrerat. Men ny forskning visar också att på grund av vårt beroende av mobiltelefonerna har problemet fått andra och mer skrämmande dimensioner.

NC: De påverkar hur vi tänker även när de är avstängda. Delar av vårt medvetna är upptagna av att tänka på att man borde plocka upp mobilen och se vad som händer – för där finns ju hela tiden ny, viktig eller oviktig, information – eller också är upptagna av tankar på att avstå från den.

MW: När du påstår att mer och allt snabbare kommunikation varken gör oss mer toleranta eller bidrar till ökad samhällsgemenskap måste du ändå ha fått mothugg.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

NC: Tanken att allt mer kommunikation på sociala medier kan leda till försvagad samhällsgemenskap har jag just börjat utveckla, än så länge finns alltså inte mycket kritik för mig att ta ställning till. Hypotesen att det sätt som all denna information förmedlas på underminerar vår kognitiva förmåga har kritiserats på två grunder. Det första är att det inte är sant. Att vi tänker lika djupt som förr och att informationen gör oss smarta. Men det är en uppfattning som blir allt svårare att försvara med tanke på hur mycket forskning som visar att det förhåller sig tvärtom. Det andra motargumentet är att det visserligen stämmer att vi håller på att förlora förmågan att kontemplera och reflektera, but, that’s the way it is! Historien visar att människor ändrat uppfattning om vad de värdesätter och anpassat sig efter nya förutsättningar. Och att detta är vad vi också nu gör. Det går inte att säga emot, eftersom det är sant. Vi anpassar oss. Om vilket jag bara kan säga att vi under den anpassningsprocessen riskerar att förlora något väldigt viktigt och centralt om vad det innebär att vara människa.

MW: Du anser att Marshall McLuhans analys av hur medierna påverkar oss och hans berömda slutsats att the media is the message är riktig.

NC: Marshall McLuhan hade många åsikter. Vissa har visat sig vara korrekta medan andra är helt uppåt väggarna. Men hans grundläggande insikt att det är hur kommunikationen är utformad, inte dess innehåll, som djupast påverkar oss stämmer. Och den är väldigt överförbar på internet, mobiltelefoner och sociala medier. Det är tekniken i sig, oberoende av kommunikationens innehåll, som influerar vårt sätt att tänka och som distraherar oss och gör djupsinnigt tänkande svårare.

MW: Ett annat aktuellt begrepp som McLuhan lanserade var the global village.

NC: Vilket var något som skrämde honom. På det sätt som han presenterar det kan man till att börja med tro att han är positivt inställd. Tack vare teknikens utveckling kommer vi alla över hela världen att veta allt om varandra och det blir som om vi levde i en liten by. Vilket ju låter trevligt. Men allt efter hand förstår man att han tycker att bylivet är förfärligt: invånarna är fyllda av harm och förbittring, det finns inget privatliv och en tribalisering växer fram. Idag kopplar många samman the global village med dess positiva sidor, så som de föreställer sig dem, som ju baseras på antagandet att mer kommunikation kommer att föra oss samman. Men McLuhan menade att det är ett felaktigt antagande och att det istället mycket väl kan leda till splittring.

MW: Med andra ord kan jag starta en Facebookgrupp, skriven på engelska, och rätt som det är börjar man hata mig i Bangalore eller i någon svensk småstad. Vi återvänder alltså samtalets inledning polariseringen: de som läser mig på Facebook har ingen aning om vem jag är men de utgår från det värsta eftersom de inte håller med om vad jag skriver.

NC: Strukturen och utformningen uppmuntrar till kortsiktighet och snabba beslut: gilla eller attackera. Det skapar ett väldigt emotionellt informationsflöde som förstör möjligheten att försöka sätta mig in i hur den här personen vars åsikter jag inte gillar resonerar. Istället blir det tumme upp eller ned och så ansluter vi oss till dem som med samma omedelbara reaktioner. Och det är vad som skapar polarisering och uteslutning.

Mats Wiklund är redaktör i Axess.