I diskussionen om återuppbyggnaden två år senare yttrade premiärminister Winston Churchill de klassiska orden: Vi utformar våra byggnader, sedan formar byggnaderna oss (”we shape our buildings and afterwards our buildings shape us” ). För Churchill var det avgörande att den rumsliga formen för det brittiska underhuset uppfördes som en kopia av hur det sett ut innan det slogs i spillror. Formen symboliserade tvåpartisystemet, kärnan i den brittiska demokratin, menade han. Vi utformar byggnader och rum, de formar oss. Det existerar ett slags symbios mellan byggnader, idéer och människor.

I en debatt om återuppförandet 1945 argumenterade Churchill för att låta en förstörd del av rummen bevaras (där baren brukade ligga, lade han till). I ett av sina inlägg anförde han att det skulle bli en påminnelse om det Westminster och landet genomled under kriget. De efterföljande generationerna skulle komma att möta sin historia genom detta monument och minnas dem som gått före. I replikskiftet talade han om dem som ”kept the bridge in the brave days of the old” och inkluderade givetvis sig själv. Referensen var till dikten ”Horatius at the Bridge” av författaren, historikern och politikern Thomas Babington, lord Macaulay. Lord Macaulay var en av dem som Churchill hyste djup beundran för. Stroferna beskriver, som titeln ger vid handen, när hjältarna förstör en av broarna så fienden inte kan ta sig till Rom. Churchill kunde lord Macaulays verk om Roms hjältar utantill. Orden ur diktstrofen blev en kraftfull illustration i ett sammanhang som berörde det brittiska imperiets historia, krig, minne och återuppbyggnad. År 1945 påbörjades arbetet med rekonstruktionen av underhuset, den var slutförd när fyrtiotalet övergick i femtiotalet.

Sverige drygt sjuttio år senare är en annan historia. Jag upptäcker en variant av Churchillcitatet om byggnaderna som formar oss i ett material från Bomässan 2017, med temat Framtiden runt hörnet, och blir nyfiken på vilken framtid som väntar oss. Samtidigt som jag bläddrar överfalls jag av dystra tankar om att alldeles för få citerar poesi i dagens svenska riksdagsdebatter. Noll om Horatius från kammarens talarstol. Jag drabbas av en insikt om att denna brist är en kärnpunkt, en brist som är avgörande. Avgörande för vad eller för vem får jag inte riktigt fatt i, utan tanken undflyr mig. Men när jag läser vidare i materialet från Bomässan finner jag en artikel som klargör det den plötsliga och flyktiga insikten signalerat. Där står nämligen, svart på vitt, att vi i framtiden kommer att ha allt färre bokhyllor i våra hem och därför behöva mindre golvyta. Likadant säger en entreprenör i byggbranschen: Bokhyllor tillhör det förgångna. Det är den framtiden runt hörnet som väntar. Det boklösa folkhemmet.

Ett boklöst folkhem, ett boklöst folk. Det sägs att vi i Sverige är nitiska, ingenting blir med måtta eller lagom. Det är enbart vårt eget uppfunna mantra att vi skulle vara lagom. Gäller det exempelvis EU-regler så ska vi vara bäst i klassen, även fast ingen annan är det. Digitalisering kan inte existera bredvid bokhyllor, utan det är skärmar som gäller. Skärmar für alle. Har våra bibliotek blivit mer av fritidsgårdar samt totalt urspårade fritidsgårdar, så uppfinner vi ordet och idén ”tysthetsnormen” samt manar till kamp mot tystnaden och stöper om alla bibliotek till stökiga, högljudda inrättningar.

Vi är illa ute, gott folk. Vi utformar våra byggnader och sedan formar de oss. Men kom ihåg denna eviga sanning till tröst och uppbyggelse: Den som har flest böcker när han eller hon dör vinner.