Där samlade kungen upp sina mannar och tillsammans med ett tusental svenskar lyckades han korsa floden för att kunna fortsätta söderut. Strax efteråt korsade de gränsen till Osmanska riket. Där kom Karl XII att stanna under mer än fem år och under den perioden styrdes Sverige alltså av en exilregering som skulle instruera regeringen i Stockholm om vad som skulle göras. Den här märkliga perioden i svensk historia är fokus i Karl XII och svenskarna i Osmanska riket som Åsa Karlsson, Klas Kronberg och Per Sandin har varit redaktörer för. Tillsammans med ett antal andra författare har de gett tolv olika skildringar av Karl XII och svenskarna och deras liv i Osmanska riket.

De svenska kontakterna med Osmanska riket hade dittills varit ytterst sporadiska i den mån de alls funnits. Nu slog sig den svenske kungen utan förvarning ned på osmansk mark, först norr om Svarta havet och några år senare längre till sydväst vid Timurtasch och Demotika i nuvarande norra Grekland. Osmanska riket hade varit en betydande makt i sydöstra Europa ända sedan Konstantinopel erövrats från det tidigare Bysantinska riket 1453. Bokens första kapitel, skrivet av Lars Ericson Wolke, fångar in det politiska spelet mellan Osmanska riket, Ryssland och Sverige. Han pekar på hur Osmanska riket och Sverige plötsligt hade fått en gemensam fiende genom att Ryssland vuxit sig betydligt starkare än tidigare under Peter den stores regering (1682–1725).

De diplomatiska förvecklingarna är en av orsakerna som lyfts fram i boken som förklaring till att Karl XII valde att stanna så pass länge i Osmanska riket. Kungen hoppades kunna skapa en allians mot den gemensamma fienden Ryssland. En av dem han förhandlade med var företrädare för det icke självständiga Ukraina. Yurii Savchuk visar i sitt kapitel hur de ukrainska hetmännen strävade efter att skapa ett självständigt rike – då var området uppdelat mellan Ryssland, Osmanska riket och tatarerna. Ivan Mazepa är mest känd av hetmännen, och hösten 1708 hade han lyckats få Karl XII att stödja kosackernas strävan att nå självständighet. Men Karl XII hoppades få stöd från mäktigare håll. Han förhandlade med sultanen av Osmanska riket om ett förbund med Sverige, men resultaten av de utdragna förhandlingarna blev minimala, åtminstone politiskt.

På andra sätt – inte minst kulturellt – kom förhandlingarna däremot att få betydelse. När det gäller arkitekturen i Stockholm fick kontakterna stort genomslag. Karl XII försökte, vilket Martin Olin skriver om i sitt kapitel, fjärrstyra bygget av Stockholms slott och andra byggnadsprojekt på framförallt Norrmalm med inspiration från sin vistelse i Osmanska riket. Johan Mårtelius lyfter i sitt bidrag fram kopplingen och likheten mellan Stockholm och Konstantinopel, två städer belägna vid var sin betydelsefull vattenväg med palatsen som ett dominerande inslag i stadsbilden. Det var därigenom inte bara Rom som man inspirerades av, vilket dittills varit den främsta inspirationskällan för arkitekter under barocken.

Flera av bidragen handlar också om svårigheterna att sköta kontakterna med hemlandet. Magnus Linnarsson skriver om postgången, som var förvånansvärt pålitlig, och att den upprätthölls i praktiken oavbrutet medan Karl XII var i Osmanska riket. Men samtidigt var posten långsam och drabbades ofta av förseningar. Det kunde därför dröja allt från fyra veckor och ända upp till nio månader innan ett brev nådde fram till Stockholm. Avslutningsvis vill jag framhålla att det är en på många vis läsvärd bok som författarna har åstadkommit och som på ett intresseväckande sätt belyser svårigheterna att regera ett rike i exil.

Erik Petersson

Doktorand i historia vid Linköpings universitet