Att lära historia innebär inte bara att tillägna sig vissa fakta och årtal, utan även att lära sig tänka historiskt – att få tillräcklig kunskap om det förflutna för att förstå att synen på dåtid och nutid har växlat genom tiderna. Det förflutna består av minnen och hågkomster, men också av föreställningar om hur olika problem och konflikter hänger samman inbördes och vilka lärdomar vi bör dra av utifrån det. Historien är alltså inte detsamma som vår kunskap om allt som någonsin har hänt, utan snarare det som vi av olika skäl valt att minnas och bestämt är betydelsefullt när vi försöker orientera oss i nuet.

Ett klassiskt exempel på hur det kollektiva minnet förändras är hur firandet av vapenstilleståndet 1918 kom att skifta betydelse efter andra världskrigets slut. Från att under mellankrigstiden ha varit en fosterländsk hyllning till dem som offrade sina liv, övergick högtidlighållandet från 1950-talets slut till att istället bli ett firande av freden i Europa. En som har uppmärksammat detta är lundahistorikern Klas-Göran Karlsson, som i en lång rad böcker har diskuterat historiekultur och historiebruk, bland annat med utgångspunkt i 1900-talets krig och katastrofer.

I Sverige, liksom i andra länder, handlar alltså historieskrivning om urval. Myndigheten Levande historia, eller de statliga upplysningskampanjer som har ägt rum med anledning av Raoul Wallenbergs hundraårsdag eller minnet av allmänna rösträttens införande 1921, sysslar inte med historia som vetenskap utan som värdegrundsarbete.

Sverige har klarat sig undan krig under mer än tvåhundra år och investerat mycket av sin prestige och självbild i detta faktum. Den enda officiella militära minnesdagen är Veterandagen den 29 maj, som instiftades av riksdagen 2011. Den tillkom för att hedra svensk personal som deltar eller har deltagit i nationella och internationella militära eller civila humanitära operationer, liksom för att högtidlighålla minnet av dem som stupat eller omkommit för nationen. Veterandagen blev officiell flaggdag 2018.

Den militära minnespolitiken i Sverige hanteras av Försvarets traditionsnämnd. Av nu gällande bestämmelser framgår exempelvis att ett militärt förband har rätt att föra ett visst historiskt namn på sin fana som segernamn, om förbandet deltagit ”i fältslag eller annan krigsoperation som haft betydelse för Sveriges och dess hi­storiska utveckling”. Exempel på sådana förband är Livgardet i Kungsängen och Livregementets husarer i Karlsborg, som med anledning av sin roll i slaget vid Lund 1676 varje år högtidlighåller minnet av den 4 december.

Det kan vara intressant att jämföra med situationen i Ryssland. Landet fick officiellt en militär minnespolitik först efter Sovjetunionens fall när den ryska stats­duman under president Boris Jeltsin i mars 1995 stiftade en federal lag: ”Om särskilda minnesdagar och datum ägnade Rysslands krigarära.” Lagen har under det senaste kvartsseklet reviderats genom olika tillägg och kompletterats med en lista på allmänna historiska minnesdagar, vilka anses ha haft betydelse för stat och samhälle i Ryssland. Vissa av datumen på listan är självklara. Hit hör Alexander Nevskijs seger över Tyska orden på Peipussjöns is 1242, Dimitrij Donskojs seger över mongolerna vid Kulikovo pole 1380, Peter den stores segrar över svenskarna vid Poltava och Hangö 1709 och 1714 och slaget vid Borodino 1812. Hit hör också triumferna under ”stora fosterländs­ka kriget” (som andra världskriget kal­las i Ryssland): Moskva, Stalingrad, Kursk, hävandet av Leningrads belägring samt segerdagarna över Tyskland och Japan 1945.

”Många ryska militära minnesdagar framstår som logiska om man ser dem ur ett samtida geopolitiskt perspektiv.”

Ett tydligt exempel på rysk militär ”minnespolitik” är beslutet att 2006 instifta en särskild minnesdag för den ryska krigar­äran med anledning av Josef Stalins tal på Röda torget vid revolutionsparaden den 7 november 1941. Stalins tal – som hölls när tyskarna stod 7 mil från Moskva – riktade sig till soldaterna i Röda armén och nämnde Lenin och kommunistpartiet endast i förbigående: ”Det stora befrielseverket har fallit på er lott. Var värdiga denna uppgift! Det krig ni för är ett rättfärdigt krig, ett befrielsekrig. Låt er i detta krig uppfyllas av den manliga förebilden hos våra stora förfäder – Alexander Nevskij, Dmitrij Donskoj, Kuzma Mimin och Dmitrij Pozjarskij, Alexander Suvorov, Michail Kutuzov […] För ett fullständigt nedkämpande av angriparna! Död åt de tyska ockupanterna! Leve vårt ärorika Ryssland, dess frihet, dess oavhängighet!” Genom att göra själva talet till krigarärans minnesdag ville president Vladimir Putins regim undvika de problematiska sidorna med att minnas Stalin och istället fokusera uppmärksamheten på ryssarnas stolthet över fosterlandet.

Många ryska militära minnesdagar framstår som logiska om man ser dem ur ett samtida geopolitiskt perspektiv. Naturligtvis avspeglas konflikten med Ukraina, och den ryska annekteringen av Krim 2014, i valet av dagar. Till exempel tillkännagav man 2020 att samgåendet mellan det ryska imperiet och Taman, Kuban och Krim, som ägde rum den 19 april 1783, ska firas som en officiell minnesdag i Rysslands nationella historia.

Ryssland har under sin historia utkämpat tolv krig mot Osmanska riket (och tio mot Sverige). Inget av dem har ägt rum under de senaste 100 åren. Men urvalet av historiska minnesdagar och kopplingarna mellan Osmanska riket och den moderna republiken Turkiet ger intressanta perspektiv på aktuella hot och konflikter i Rysslands närområde, som berör viktiga geopolitiska och ekonomiska intressen i regionen. Ryssland behöver sälja olja och vapen till regeringen i Ankara, och även ha tillträde till Kaukasus, Svarta havet och Medelhavet. En rysk militär flygbas är verksam i Syrien och ryska privata säkerhetskonsulter opererar i Libyen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så sent som 2012 dök exempelvis sjösegern vid Çeşme 1770 upp på listan över den ryska krigarärans minnesdagar. Slaget utkämpades vid inloppet till Dardanellerna och demonstrerade att den ryska flottan hade europeisk räckvidd, och kunde segla hela vägen från Östersjön till Egeiska havet för att slå turkarna. Fartygen stannade sedan kvar i Medelhavet till krigsslutet, landsatte marinsoldater i Egypten, Syrien och Libanon och höll under ett par månader även Beirut ockuperat. Segern vid Çeşme bidrog också till att Krimhalvön senare kunde införlivas med det ryska riket.

I urvalet av minnesdagar ingår sedan tidigare också sjösegern vid Sinop utanför det nuvarande Turkiets kust 1853, liksom sjösegern vid Tendra i Svarta havet 1790 och stormningen av landfästningen Izmail i nuvarande Ukraina samma år. Izmail (Izmaijl på ukrainska) ligger i Donaus delta nära Odessa på gränsen till Rumänien, där floderna Dnepr och Dnestr rinner ut i Svarta havet. Dit har Ryssland redan idag fritt tillträde, men från rysk synpunkt vore det önskvärt om Ukraina och Moldavien kunde hindras från att få medlemskap i Nato och EU.

Storheter som krig, ära och förflutenhet är levande entiteter i dagens Ryssland. Det förflutna är inte något som är en gång för alla avslutat, bara för att viss tid har förflutit.