Året för denna dramatik var 1969 och Taylors make skådespelaren Richard Burton hade anlänt i vit limousin till Caesars Palace i Las Vegas, där aktrisen var inkvarterad i en gigantisk rosa svit. Med sig hade han den antika och anrika pärlan som gåva till sin juvelälskande maka. Det var nämligen alla hjärtans dag och vad kunde passa bättre som present än en skimrande, droppformad pärla i storleken av ett vaktelägg?

Den tidigare spanska kronjuvelen var sannerligen en kärleksbetygelse som hette duga och den hade kostat Burton över trehundratusen kronor att ropa in på auktion – då, år 1969.

”Runt omkring oss finns föremålen som berättar sin historia och som väcker det förflutna till liv igen.”

Elizabeth Taylor upptäckte enbart en kort stund efter att hon iklätt sig pärlan att den var försvunnen ur dekolletaget. I sin förtvivlan sökte hon desperat efter La peregrina i hela sviten. I tumultet råkade hennes blick falla på en hundvalparna, som såg ut att tugga på ett ben. Taylor kastade sig fram, lirkade in ett finger i valpens mun och fick så tag på La peregrina.

Taylor uppger i sin bok med den talande titeln My loveaffair with jewellery att dyrgripen inte hade fått en skråma i den tibetans­ka tempelhundens mun. Nåja. Men, efter denna dramatik lät hon i alla fall den frans­ka juveleraren Cartier infatta pärlan på ett säkrare sätt.

Cartiers halsband påminner om den infattning som La peregrina vilade i då en annan Elisabeth, drottning av Frankrike och Spanien, bar den på 1600-talet. Peter Paul Rubens målade ett porträtt av drottningen där hon bär det magnifika smycket.

Pärlan härstammade ursprungligen från Panama, där den enligt historieskrivningen hittades av en slav. Den fördes sedan till Europa och till den spanske kungen Filip II. Flera av drottningarna i de stora europeiska kungahusen under denna tid fick bära den exklusiva pärlan. Pärlan hamnade sedan hos Napoleons bror Joseph och den försvann minst en gång tidigare och återfanns då under en soffa i det kungliga slottet Windsor. Det behövs således enbart en pärla stor som ett litet ägg för att hålla historiens vindlingar i sin hand. Nog är det symboliskt att La peregrina betyder pilgrim eller vandraren.

Så småningom låg La peregrina således i munnen på Elizabeth Taylors lilla hund. Och för drygt tio år sedan såldes den på Christie’s för elva miljoner dollar och finns idag i privat ägo.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Nu är det inte enbart värdefulla pärlor tillhörande kungahus eller stora aktriser som har proveniens och som ger oss en fläkt av historien och en fascinerande glimt in i densamma. Runt omkring oss finns föremålen som berättar sin historia och väcker det förflutna till liv igen. Föremålen, som farmors gamla gjutjärnsstekpanna eller morfars psalmbok, bär budskap. Och i miljön runt omkring oss finns byggnaderna, monumenten, husen, vägarna, ängarna, bergen och vattendragen som ger vittnesbörd om dem som vandrat före oss.

Det behöver inte heller vara långa avstånd i tiden för att något ska kännas hi­storiskt och avlägset. På några decennier – eller enbart ett – har Sverige förändrats på de flesta överblickbara punkter. Det är som om även närhistorien om vårt land håller på att falla i glömska. Vi behöver istället upprätthålla proveniensen om Sverige, om rötterna, om vad som har haft värde och burit att bygga ett liv och ett samhälle på.

Kjell Espmark skrev under 1980- och 1990-talen en romansvit med den sammanhållande titeln ”Glömskans tid”, där han med skarp blick beskriver en samtid och människor som håller på att glömma eller omskapa det förflutna. Men, histo­rien får inte krasas sönder genom oaktsamhet, likgiltighet eller oförstånd. De förflutnas pärlor kommer i många skepnader. Det är upp till var och en av oss att vårda och förvalta dem.