Hemma i den lilla byn Daresbury i Cheshire (Var annars?) var unge Charlie den varmt älskade storebrodern, dyrkad av sina många (till slut tio) syskon för sin påhittighets skull. Oförtröttligt roade han småttingarna med lekar, spel och egenproducerade, rikt illustrerade tidskrifter fyllda med dikter, berättelser och allehanda knep och knåp. Han var beundrad mediemogul, marionetteaterdirektör och välvilligt diktatorisk lekledare i barndomens lyckligt skimrande paradis.

På sin 14-årsdag, den 27 januari 1846, anlände han till internatskolan Rugby. Därefter ville Charles Lutwidge Dodgson aldrig mer fira sin födelsedag, utan föredrog årets alla övriga ”icke-födelsedagar”. Han stammade, uppfattades som allmänt tafatt och var helt hopplös i alla idrottsliga övningar, vilket gjorde honom till föremål för en inte sällan hårdhänt och inte alltid så kamratlig uppfostran, administrerad av de andra eleverna.

Mer än i någon annan Lewis Carroll-biografi jag har läst betonas de olyckliga åren på Rugby som något av en nyckel till författarens speciella och paradoxala personlighet i The Story of Alice av Robert Douglas-Fairhurst, litteraturprofessor i Oxford.

Det är nämligen jubileumsdags igen – i år är det 150 år sedan Alice i Underlandet gavs ut för första gången – och följaktligen dags för en ny biografi. Senast det begav sig, i slutet av 1990-talet då det var 100 år sedan Dodgson/Carroll avled, kom det en hel drös. Och i perioderna däremellan duggar de också tämligen tätt.

Vid sidan av Shakespeare och Bibeln är de två Aliceböckerna de mest citerade i det engelska språket; de frigjorde sig snabbt från sin ursprungliga kontext och började leva ett eget liv bortom sin upphovsmans kontroll. De figurerar prominent i vår kulturs kollektiva föreställningsvärld och kommer i ständigt nya upplagor, tilltalar ständigt nya läsargenerationer. Min egen mellandotter är ett prima exempel på detta; hon tröttnar aldrig på att läsa om dem och tar varje chans att göra dem till föremål för diverse skoluppgifter.

Att romantisera barndomen är kanske inte något helt ovanligt, men Dodgson/Carroll gick längre och hårdare fram än de allra flesta. Redan som 21-åring skaldade han följande rader:

I’d give all wealth that years have piledThe slow result of life’s decayTo be once more a little childFor one bright summer-day.

Barndomen var magisk, alltigenom ren och oskuldsfull, ett för alltid förlorat paradis med vilket ingenting i en korrumperad och smutsig vuxenvärld kan mäta sig. Och han inrättade sitt eget vuxenliv därefter. Han liksom hoppade över puberteten i alla avseenden utom möjligen de rent biologiska; det lilla barnet utvecklades till ett stort barn som inrättade sig i en stor barnkammare i form av en lärarbostad på Christ Church College i Oxford, där han under hela resten sitt liv roade sig själv och sina unga besökare med skojiga uppfinningar, spel och pysselattiraljer.

Ja, och så fotograferade han också. Mest och helst sina små flick-vänner (betoning på ”små” och ”vänner”), och allra helst då utan några vanprydande kläder, eller ”sans habilement”, som han själv uttryckte det. Vilket naturligtvis inte var helt okontroversiellt, vare sig då eller nu. Somliga föräldrar misstyckte kraftfullt. Å andra sidan var detta ingenting han smög med, och fick han avslag på sin tydligt formulerade begäran drog han sig högdraget tillbaka. Då fick det väl vara.

Och då är frågan hur vi ska förhålla oss till detta. Douglas-Fairhurst har gått igenom alla handlingar i målet och menar att det troligen förhöll sig ungeför så som Dodgson/Carroll själv hävdade: För den passionerade fotografen var den nakna flickkroppen det vackraste Guds skapelse har att erbjuda, den ljuva jungfruligheten inkarnerad. Puberteten fördärvar den änglalika renheten och fick honom själv att tappa allt intresse. När Humpty Dumpty säger till Alice att det kan räcka med att uppnå sju års ålder tjänar han av allt att döma som författarens språkrör.

Ingen av hans små vänner och modeller har i efterhand vittnat om att de någonsin utsattes för något övergreppsliknande; tvärtom berättade många av dem vältaligt om hur vänlig och rolig den alltmer berömde Lewis Carroll var att umgås med för en söt liten flicka. Och de fick honom att känna sig bekväm och beundrad. Återigen blev han den käre storebrodern. ”Hans starkaste känslor”, skriver Douglas-Fairhurst, var ”sentimentala snarare än sexuella.”

Den käraste lekkamraten av dem alla var den lilla Alice Lidell, dotter till rektorn på Christ Church, som var fyra år då Dodgson/Carrroll träffade henne första gången. Han brukade spela krocket med systrarna Lidell i deras trädgård och bjuda dem på te hemma hos sig. De gjorde utflykter tillsammans, ibland med roddbåt på Themsen. Som den utflykt de gjorde den 4 juli 1862, och som har gått till litteraturhistorien. Det var denna ”gyllene eftermiddag” då ”Mr Dodgson”, som barnen kallade honom, började berätta om hur den lilla Alice följde efter en kanin ner i en underjordisk håla och allt spännande och märkligt som sedan följde. Tre år senare gav Lewis Carroll ut den bok som skildrar dessa äventyr.

Han förhöll sig kallsinnig till den berömmelse boken gav honom, ville stundtals inte alls kännas vid sin pseudonym; egentligen utnyttjade han den bara för att lättare bekanta sig med nya små lekkamrater. Och Douglas-Fairhurst förhåller sig tämligen kallsinnig till det motsägelsefyllda föremålet för sin studie – den världsberömda humoristen som den vuxna omgivningen uppfattade som kufisk och tråkig – liksom till den Alice Lidell som växte upp till mrs Reginald Hargreaves och firades på bägge sidor av Atlanten som ”den verkliga Alice i Underlandet”.

Däremot flödar den varma kärleken till de båda Aliceböckerna. Till behållningen med den utmärkta The Story of Alice hör de utförliga resonemangen om hur varje ny tid i dessa texter ständigt hittar nya, fascinerande fasetter att spegla sig i. Det är glädjande att så mycket intelligent uppmärksamhet riktas mot läsandets av nytta helt oförorenade glädje.