Efter drygt femton år som statsminister valde Tage Erlander att visa sig från en sida som överraskade. Hans popularitet steg. Det var ett genombrott. Åtminstone är det bilden av historien. Erlander blev folkkär.

Att döma av Erlander själv var det hela inte planerat. I sina – förvisso tämligen tillrättalagda memoarer (den del som berör händelsen kom 1982) – säger han sig ha blivit övertalad av Lennart Hyland och dennes producent Allan Schulman. Med det sviktande självförtroende som onekligen gör Erlander både sympatisk och mänsklig såg han inte att han hade något värde att tillföra. Motsvarande oro tycks sällan drabba vår tids politiker.

I dagböckerna skriver han att medverkan i Hörnan ”inte tycks ha nämnvärt skadat mej eller partiet”. Stilenligt lägger han till att han inte mår så bra, men ändå räknar med några bättre ”sovnätter”. Jordbruksförhandlingarna är dessutom avslutade.

”Utvecklingen är inte ödesbunden. Mediet är inte budskapet. Eller behöver inte vara det.”

I dagboken skriver han längre om att en del av hans franskstudier börjar få fäste, än om uppträdet i Hörnan. Det finns ”tillräckligt med hjärnbark kvar”, konstaterar Tage Erlander med en glädje som verkar större och mer genuin än popularitets-boosten i televisionen.

Idag är det onekligen annorlunda. I den symbiotiska relation till medierna som är en avgörande del av den politiska vardagen går partiledare och pressavdelningar på en ständig jakt efter rätt sammanhang och sällskap. Det gäller att vara oväntad på ett högst väntat sätt och i absolut rätt sammanhang.

Att vara folklig är viktig. Men det räcker inte. Man måste också helst gå hem bland målgrupper som ingalunda är särskilt folkliga. 1962 tittade alla på Hylands hörna. Sextio år senare finns inget motsvarande. Idag finns stora sociala och mediala sammanhang som är helt okända för andra stora delar av befolkningen. Det är därför politiker exempelvis träffar och söker exponering genom människor som framförallt har kvalificerade uppfattningar om handväskor.

Det brukar heta att det går en linje mellan det personliga och det privata, bortom den går ytterligare en linje gentemot det intima. Där bortom – om inte förr – ligger det kladdiga. Där ska man inte vara.

Marshall McLuhans ikoniska tes om att ”Mediet­ är budskapet” (The Medium is the Message) är inte bara enkelt att begripa, men anses ofta betyda att mediet förändrar oss och samhället. Och uppenbart. Mediet drar den politiska kommunikationen mot det intima. Och långt in i det kladdiga.

Liberalernas ledare Johan Pehrson har sedan han tillträdde gjort mycket av sin otvetydiga folkliga ådra. Det som från början kom naturligt verkar med tiden har drivit över till en fix idé. Partiledarens humor betonades till och med i partiets valutvärdering: ”I medierna kom han att skildras som lättsam, humoristisk och folklig, vilket symboliserades av att han ofta serverades korv med bröd vid kampanjbesöket. Han kom att bli ’killen vid grillen’.”

I valrörelsen 2018 var det Stefan Löfven som åt korv i olika sammanhang. Fyra år senare var det Johan Pehrson som åt korv på var och var annan pressbild. François Mitterrand – som ju ändå var socialist på riktigt – åt ortolan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I april deltog Johan Pehrson i en poddsändning där möjligheterna att vara oväntat folklig togs till nya nivåer. Han inte bara fick extremt intima frågor om sitt sexliv – inte minst om hans erfarenhet av olika autoerotiska praktiker. Han valde dessutom att svara på dem. Liberalernas ledare ska bland annat ha förklarat att han inte var någon särskilt flitig ”gråtrunkare”.

Vi vet nu saker som man svårligen kan bli ovetande om. Och man undrar: Vad gör Liberalerna egentligen där vid grillen?

Utvecklingen är inte ödesbunden. Mediet är inte budskapet. Eller behöver inte vara det. Margaret Thatcher vägrade hoppa i Stina Dabrowskis intervjuprogram. Det gick utmärkt. Det går lika bra att avstå från sammanhang där man diskuterar självbefläckelse.