Som Thomas Mann uttryckte det så är frågan om medvetandets uppkomst ett av de tre mest fundamentala problemen, vid sidan av hur universum och livet uppstod. Därför välkomnar jag en ny svensk bok i ämnet med titeln Knaster. Medvetandets gåta och illusionen av ett jag, författad av Pontus Wasling. Ordet ”knaster” syftar på det ljud som avspeglar impulsflödet i nerverna. ”Det enda som verkligen existerar”, om man har en materialistisk syn på själen.

Författaren började sin karriär på ett neurofysiologiskt laboratorium, där han registrerade elektrisk nervaktivitet. Han har sedan fortsatt som neurolog på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det är en utmärkt bakgrund för att kunna diskutera dels hur medvetandet alstras i hjärnan, dels hur det rubbas vid olika sjukdomstillstånd. Pontus Wasling är i hög grad inspirerad av Oliver Sachs, som också var neurolog och skrev boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt.

”Han prövar också mindfulness och deltar i buddistiska meditativa sessioner.”

Författaren utgår ofta från sig själv när han nyvaknad tittar på sin spegelbild i badrummet. Han låter sin hjärna scannas i en magnetkamera. Med ett enkelt försök med en fantomhand lyckas han förflytta sitt jag utanför sin kropp. Han prövar också mindfulness och deltar i buddistiska meditativa sessioner. Utifrån dessa erfarenheter diskuterar han hur hjärnan fungerar och särskilt vad som händer när olika delar av hjärnan är skadad. Man kan ha omfattande hjärnskador, eller vara både blind och döv som Helen Keller, och ändå ha ett medvetande.

Wasling delar med sig på ett lättförståe­ligt sätt av sina kunskaper om medvetandet. Det känns som man sitter vid ett bord på ett kafé, där han gör sina utläggningar. Bäst är han när han tar ”ett dopp i medvetandeströmmen”. Han refererar till James Joyces Ulysses om hur Leopold Bloom för en inre monolog när han vandrar på Dublins gator. Denna inre monolog betingas sannolikt av hjärnans spontana aktivitet i det så kallade standardnätverket (default mode network). Det betecknas också som hjärnans viloaktivitet, vilken betingas av alla de tankar som alstras när man inte arbetar med något speciellt problem. Det paradoxala är att denna aktivitet är mer syrekrävande än när man löser ett akut problem. Då stängs den av, varvid tankarna bara fokuseras på det som är aktuellt. Standardnätverket är bra för att hålla oss à jour och kan som en dirigent snabbt ställa om hjärnan exempelvis när man ser bussen komma eller om det går ett brandlarm. Personer med adhd förefaller ha standardnätverk på högvarv på gott och ont.

Kanske författaren kunde ha refererat till Peter Fransson, som är den främs­ta svenska forskaren av hjärnans nätverk och bland annat kartlagt det hos nyfödda barn. Likaså kunde han ha nämnt Henrik Ehrssons epokgörande forskning om hur man kan förlägga sitt jag utanför sin egen kropp.

Pontus Wasling koketterar inte med att hänvisa till en massa filosofer, som ofta är brukligt när det gäller böcker om ”the mind”. Inte ens Platon finns med i registret. René Descartes kan naturligtvis inte förbigås i en bok om medvetandet. Men att referera till Martin Heidegger är tveksamt. Det vore bättre att skriva om dennes läromästare, fenomenologins grundare Edmund Husserl. Bokens avsnitt om mindfulness, buddistisk meditation, hypnos och drömmar känns också lite mind­re angelägna och skulle ha kunnat kortas ned.

Men det förtar inte mitt helhetsintryck att detta är en utmärkt bok, baserad på hjärnforskning och kliniska observationer av patienter med medvetanderubbningar.