En kär vän frågade mig om varför Sverige, trots uppenbara integrationsproblem, inte bara har tillåtit utan de facto uppmuntrat till en så stor invandring genom en lagstiftning och en praxis som lockar migranterna till oss? Varför det tog så lång tid innan migrationsfrågan kom att tas på riktigt allvar? Hur kan oviljan att anpassa migrationsvolymerna till landets integrationsförmåga förklaras?

Det är inte lätt att svara på dessa och liknade frågor om man inte är lagd åt det konspirationsteoretiska hållet. Att det skulle finnas ett slags sammansvärjning från det politiska, akademiska och mediala etablissemanget i syfte att medvetet fördärva Sverige låter inte trovärdigt. För att ge ett mer övertygande svar är det nödvändigt att gå tillbaka till tiden för utformningen av den migrations- och integrationspolitik som i stort sett gällt fram till våra dagar, för att sedan titta på de omständigheter som har hindrat en kursomläggning.

1960-talet är nyckeln. Då, under ”rekordåren”, formades en nationell självbild som skulle spela en avgörande roll. Den hade två, samspelande huvudkomponenter.

”Samtidigt som LO hermetiskt stängde dörrarna för en fort­satt arbetskraftsinvandring öppnades famnen för flyktinginvand­ringen.”

Å ena sidan befann sig Sverige mitt i en epok i vilken det knappast rådde någon tvekan om ”att Sverige var det bästa landet av alla och att vår välfärd var föremål för hela världens avund”, för att tala med Svante Nordin i Sveriges moderna historia (2019). Det var de stora illusionernas tid och då fanns det också en genuin övertygelse om att den sociala ingenjörskonsten, inkarnerad i en allt mäktigare välfärdsstat, utan större svårigheter skulle klara vilka utmaningar som helst.

Å andra sidan växte föreställningen fram om Sverige som ett land med en speciell mission i världen, framförallt i förhållande till de mindre utvecklade länderna. Efter ett par decennier av tämligen undanskymd tillvaro på den internationella scenen uppträdde nu det rika och alliansfria Sverige som världssamvete och moralisk stormakt, god nog att peka fingret åt kalla krigets supermakter – särskilt mot samma supermakt i väst som man i hemlighet förlitade sig på ifall en global konfrontation skulle uppstå – och ställa sig på den fattiga världens sida, både som allierad och som samhällsmodell att följa. Den biståndspolitik som enhälligt antogs av riksdagen 1962 pekade i den riktningen, men det blev Olof Palme och en ny generation socialdemokrater som med stort engagemang skulle driva på utvecklingen från 1960-talets mitt.

I det perspektivet är det lätt att förstå framväxten av den migrationspolitik som skulle komma att prägla de kommande årtiondena. Samtidigt som LO hermetiskt stängde dörrarna för en fortsatt arbetskraftsinvandring öppnades famnen för flyktinginvandringen. Allt annat skulle vara föga förenligt med rollen som moralisk stormakt, som snart skulle anammas som en naturlig beståndsdel av den nationella identiteten.

I samma anda formulerades 1975 en integrationspolitik genomsyrad av multikulturalistiska förhoppningar och en nirvanavision av ett mångkulturellt samhälle. Den kom till uttryck i den så kallade valfrihetsprincipen, enligt vilken ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”, som det står att läsa i propositionen 1975:26. Den betraktades som så viktig att den året därpå fördes in i regeringsformens första kapitel om statskickets grunder.

Till den självbild som formades under 1960-talet, och som fortfarande blossar upp igen så fort tillfälle ges, måste en annan viktig komponent läggas. När migrationspolitikens avigsidor började synas och ett tilltagande folkligt motstånd manifesteras – först vid folkomröstningen i Sjöbo 1988 och sedan, på bred front, med Ny demokratis valframgång 1991 – uppstod föreställningen om att den generösa flyktingpolitiken var ett sätt att kompensera landets moraliska tillkortakommanden vid andra världskriget. Den moraliska stormakten hade, med andra ord, ett lik i garderoben. Verk som Heder och samvete av Maria-Pia Boëthius (1991) var viktiga i sammanhanget och i det perspektivet betraktades kritiken av en mycket generös flyktingpolitik som högst omoralisk. Klas Åmark har sammanfattat följderna av skuldkomplexet på detta sätt i Att bo granne med ondskan (2011): ”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftpolitiken gentemot Nazityskland”.

Historikern Alf W Johansson har kritiserat denna förebrående bedömning av koalitionsregeringens agerande under kriget och med en viss ironi påpekat att Sverige är det enda land i Europa som blivit traumatiserat av att inte ha deltagit i andra världskriget. Men i så fall var det ett sent påkommet trauma, som skulle visa sig vara mycket seglivat och spela en inte obetydlig roll för försvaret av ”en omfattande humanitär hjälpverksamhet eller en generös flyktingpolitik, även när de åtgärderna allvarligt påverkar den egna välfärden”, för att åter citera Klas Åmark.

Samtidigt spelade ytterligare en faktor en allt viktigare roll för den politiska kontinuiteten. Det rör sig om ett slående exempel på så kallad path dependency, där den valda vägen ger upphov till krafter och intressen som försvårar valet av alternativa vägar. Det byggdes upp en mycket omfattande ”integrationsindustri” kring uppgiften att integrera nykomlingarna, som omfattade inte bara tjänstemän på alla nivåer utan också en vildvuxen flora av akademiker och experter som livnärde sig på ett aldrig sinande integrations- och mångfaldsarbete. Existensen av denna intressegrupp är en viktig pusselbit i förklaringen av landets envishet med att fortsätta vandra en väg som uppenbarligen lett fel.

Låsningen kring den invanda vägen hade också en annan viktig förklaring. Både opinionsundersökningarna och forskningen visade ganska tidigt att det fanns ett betydande folkligt missnöje. Sedan flera decennier tillbaka har omkring hälften av befolkningen ansett att invandringen varit för stor. Det har gått lite upp och ner, men det har alltid funnits en påtaglig folkopinion som underkänt den politiska elitens tämligen kompakt invandringspositiva linje. Det som har varierat är hur pass viktig invandringsfrågan har ansetts vara i förhållande till andra samhällsfrågor. I det avseendet kan en dramatisk förändring konstateras under andra hälften av 2010-talet. Enligt SOM-institutets mätningar har frågan om immigration/integration seglat upp från en relativt undanskymd position till den allra viktigaste i fyra av fem år mellan 2015 och 2019.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så länge frågan inte var avgörande för hur de flesta röstade kunde den hanteras utifrån maximen ”att inte väcka björnen som sover”. Allt som pekade på betydande invandringsrelaterade problem eller som kunde tyda på att invandringsvolymen överskred landets integrationsförmåga tonades ner eller gömdes undan. Det politiska, akademiska och massmediala etablissemanget var inte nådigt mot dem som trotsade det politiskt korrekta i detta känsliga ämne. Men det gjorde inte den olydiga delen av folkopinionen mer lydiga, tvärtom.

Misstron mot makthavarna växte och det stigmatiserade samtalet om invandrarproblematiken fördes alltmer i den privata sfären, där man kunde säga vad man verkligen tyckte utan att bli trakasserad eller stämplad som rasist. Redan 1990 skrev lundaetnologen Gunnar Alsmark apropå folkomröstningen i Sjöbo: ”Locket på och skönmålning är två effektiva sätt att undergräva förtroendet för den politik man vill föra, framför allt om budskapet går tvärs emot folks egna erfarenheter.” Det var ett ytterst kontraproduktivt förhållningssätt från de styrandes sida som bäddade för framväxten av just de krafter som man så gärna ville stoppa.

Motståndet mot att tillfullo erkänna och dra konsekvenserna av en verklighet som inte alls stämmer med det man förväntade sig finns kvar. Det mång­etniska idealsamhället syns ingenstans och till och med statsministern har medgivit att en omfattande invandring och en misslyckad integration inte är en bra kombination. Åtstramningen 2015 blev en omvändelse under galgen och under åratal har det från officiellt håll predikats att integrationsproblemen i grund och botten beror på den strukturella rasismen som påstås genomsyra det svenska samhället. Det var en misslyckad politiks sista försvarslinje, som rämnade vid 2010-talets andra hälft under trycket av ett alltmer skrämmande nyhetsflöde om utanförskapets parallellsamhällen, hedersförtryck, våldsbejakande islamism, gängkriminalitet och klanvälde.

Idag är det påtagligt att en epok har gått i graven. Föreställningen om Sverige som moralisk stormakt klingade av efter kalla krigets slut och den migrations- och integrationspolitik som den lämnade i arv har kapsejsat. Att en stor omläggning närmar sig är därför uppenbart. Frågan är bara när och under vilken politisk konstellation den kommer att genomföras.