När man som journalist intervjuar Moskvabor utanför vallokaler hör man ofta samma högtidliga fras: Jag har fullgjort min medborgerliga plikt. Det betyder att personen har röstat. Men det betyder inte att hon eller han nödvändigtvis uppfattar sig som medborgare.

Den ryska medborgaren är egentligen ingen medborgare utan en fri atom som tar sig fram i ett samhälle fyllt av fällor och snubbeltrådar. En sådan person känner ingen solidaritet med ett samhälle som inte känner någon solidaritet med sina medborgare. I Ryssland uppfattas samhället och framför allt dess representant myndigheterna som någonting man ska hålla på en armlängds avstånd. Av dem är ingenting gott att vänta, bara problem i olika former.

Problem när man ska ansöka om pass och får stå i kö. Problem när man ska betala skatt (alltså låter man bli att göra det). Problem när man ska få in sitt barn på rätt skola och därför måste skänka skolan ett nytt soffmöblemang. Problem när man borde opereras för njursten och måste komma in på rätt sjukhus för att slippa risken att dö på operationsbordet.

Det enda sättet att lösa problemen är ofta att gå inofficiella vägar. Det kan handlar om mutor men också bara om att känna rätt personer. Här finns inga medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Här finns bara olika sätt att navigera i ett hav fyllt med blindskär.

När den ryska medborgaren säger sig ha fullgjort sin medborgerliga plikt är det alltså en fras utan innehåll, en kvarleva från en sovjettid där ”medborgare” – grazjdanin, grazjdanka – var ett vanligt ord. Begreppet förekom ymnigt i det officiella maktspråket, men det betydde ingenting. Det var en del av liturgin i ett samhälle där medborgaren visserligen inte saknade rättigheter – alla hade rätt till arbete och bostad – men saknade makt över sitt eget liv.

Den firade poeten Vladimir Majakovskij skrev en lång hyllningsdikt till det sovjetiska passet som avslutades med den anspråksfulla frasen: ”Läs, avundas – jag är medborgare i Sovjetunionen.”

I dag är nätet fullt av satiriska travestier på den här dikten, till exempel ”Läs, avundas – jag är medborgare och ingen medusa.” Före detta sovjetiska skolelever som har tvingats lära sig dikten utantill njuter av att förlöjliga den, men satiren är också betecknande för synen på det ryska medborgarskapet. Det som för Majakovskij var källan till djup och uppriktig stolthet – sovjetpasset – ses i dag som en börda och ett hinder. Att ha ett ryskt pass innebär att man får ställa sig i den längsta kön för icke-EU-medborgare vid alla gränsövergångar i Europa. Dagens resande ryska medborgare upplever sig ständigt förvisade till andra klassens resenärer. Det är ingen slump att nästan alla mina ryska vänner funderar på olika sätt att tillskansa sig ett EU-pass och ställer ständiga frågor om det verkligen inte går att bli svensk eller finsk medborgare genom att köpa fastigheter i Sverige eller Finland.

Den ryska synen på medborgarskap är således utpräglat utilitaristisk. Man är intresserad av nyttan med olika medborgarskap, inte av att själv höra till och bidra. Det är nämligen en erfarenhet som det ryska samhället av historiska skäl saknar.

Den bärande principen för hela det västerländska samhällsbygget – ”civis romanus sum” (jag är romersk medborgare) – implicerar delaktighet, en gemenskap där alla omfattas av samma rättigheter och skyldigheter. Något sådant fundament har aldrig funnits i Ryssland, ett imperium som har byggts på helt andra lojaliteter än de medborgerliga.

Det ryska imperiet har under större delen av sin existens styrts av en enväldig kejsare. Fram till år 1861 levde majoriteten av landets befolkning i livegenskap. Bönderna var inte medborgare, de var en bruksvara som kunde köpas och säljas och som fostrades in i en grundläggande fatalistisk världssyn där individens möjlighet att påverka sitt öde var obefintlig.

I det gamla Rus, föregångaren till det ryska riket, levde samhällets övre skikt på något som kallas kormlenie. Författaren och journalisten Anna Arutunjan beskriver utförligt detta system i sin bok ”Tsar Putin”. För att kontrollera rikets utkanter skickade fursten på vinst och förlust ut sina vasaller, som själva förväntades tjäna sitt uppehälle. Det gjorde man genom att beskatta lokalbefolkningen, det vill säga helt enkelt stjäla mat, päls, hästar och förnödenheter av dem. I ett expanderande rike utan en fungerande centralförvaltning var detta en praktisk styrelseform.

När det feodala samhället utvecklades kom adelsmän att äga större delen av all mark, som de tilldelades personligen av tsaren. Det innebar att den ryska adeln inte var lojal mot statsbygget – den var lojal mot kejsarens person. De livegna var i sin tur lojala mot godsherren de tillhörde.

Allt grundade sig på personliga band, ingenting på skrivna avtal. Allt gick att ändra på, alltefter behov. Institutionerna i Ryssland utvecklades mycket senare än i det övriga Europa och den medborgerliga identiteten är därför förhållandevis ny.

När de livegna massorna befriades år 1861 bildade de ett nytt trasproletariat som flyttade in till de stora städerna på jakt efter arbete. Bolsjevikernas kupp år 1917 och det nya kommunistiska väldet skulle omvandla proletariatet till fria människor.

I verkligheten blev det tvärtom. Sovjetsamhället undergrävde effektivt tilliten för systemets inneboende moral. Systemet var korrupt och allt gick att sälja och köpa, en princip som blixtsnabbt blev allenarådande när Sovjetunionen föll samman. Det har lett till en befolkning av cyniker, som inte vågar lita på att en enda folkvald menar vad den säger och ser varje försök att uttrycka samhällsideal som förljugna och skrattretande.

Grunden för alla fungerande samhällen är tillit. Tilliten är förutsättningen för att man ska kunna ingå avtal – fattas den går det inte att göra någonting gemensamt. Det innebär i sin tur att grunden för att bygga upp en medborgaridentitet fattas. Medborgarsamhället förutsätter nämligen att man vågar agera på ett sätt som kanske inte ger omedelbara fördelar men som på lång sikt gynnar det gemensamma.

Detta är en utgångspunkt som i Ryssland uppfattas som naiv. Varför ta ett osäkert beslut som i längden kan gynna alla om man samtidigt har möjlighet att fatta ett beslut som definitivt kommer att gynna en själv?

Dagens Ryssland fungerar enligt intressemaximen. Avtal ingås när man kan vara säker på att den andre har ett personligt intresse av att följa det. Därför skriver man sällan ner det – det kontrolleras istället av att man har hållhakar på varandra.

På denna princip bygger bland annat den utbredda och ofta mycket sofistikerade korruptionen i statlig och kommunal förvaltning. En populär metod är otkat, vilket betyder att tjänstemän som ansvarar för till exempel inköp av byggnadsmaterial eller målarfärg får en inofficiell mellansumma av företaget. Vanligt är också att tjänstemän startar egna företag som sedan får ensamrätt på att förse myndigheter med olika former av råmaterial.

Korruptionen syns inte, därför att den är inbyggd. Samtidigt är den så känd att alla talar om den öppet – Putin konstaterade nyligen i sardonisk ton att otkatsystemet i många regioner har kända tariffer som rentav följer valutafluktuationerna.

Enligt Anna Arutunjan är det här systemet en fortsättning på den uråldriga kormlenie-principen.

Tjänstemännen ser det som sin rätt att ”beskatta” medborgarna genom olika metoder. Det kan ske på ett mycket vardagligt plan, till exempel i skolor och på sjukhus. Eleverna förväntas ge läraren en viss summa varje termin för att fira dennes födelsedag. Läkare och sjuksköterskor väntar sig en dusör av patientens anhöriga för att kunna garantera en god vård.

Man ser ingenting omoraliskt i detta, eftersom bägges intressen tillgodoses. Läkaren får pengar, patienten vård. Att läkaren får en lön av samhället ingår inte i konstellationen. Samhället finns inte, allt som finns är inofficiella, tillfälliga kontrakt mellan enskilda personer.

I dag går Ryssland mot ett öppnare samhälle. Putinregimen har aldrig försökt begränsa internet och inte heller medborgarnas fria rörlighet, vilket har lett till att landet hela tiden har moderniserats. Framför allt de större städerna är i dag uppkopplade till det globala samhället på samma sätt som stora städer i Europa och Asien. Det handlar inte om någon liten grupp: Ryssland har fjorton städer med en befolkning på över en miljon.

I nästan ett decennium fungerade den borgfred som Kreml hade ingått med medborgarna: Ni sköter ert, vi sköter vårt. Myndigheterna lade sig inte i vad medborgarna gjorde, medborgarna lät bli att ställa krav på myndigheterna. Putinregimen koncentrerade sig på att konsolidera sin makt, medborgarna på att bygga upp sina liv, skaffa sig bilar och resa utomlands på semester.

Under en begränsad tid var alla nöjda. Sedan skedde det oundvikliga. Medborgarna nöjde sig inte längre med nya bilar, Ikeamöbler och slalomresor. De ville ha något mer.

När upp till 40 000 personer demonstrerade mot valfusket i december 2011 stod jag mitt bland dem på det proppfulla Bolotnaja plosjtjad (Kärrtorget) i Moskva och hade svårt att tro mina ögon. I åratal hade jag rapporterat från ynkliga små demonstrationer där antalet västerländska journalister ofta var större än antalet demonstranter. Jag hade till och med frågat mig själv om jag gjorde rätt som regelbundet bevakade dessa manifestationer, med tanke på att de samlade så få deltagare. Det gav intrycket att oppositionen hade ett stöd som den i verkligheten saknade.

Nu bevakade jag flera stora demonstrationer med tiotusentals deltagare under nästan ett år. Det var en hisnande känsla. Demonstrationerna var fredliga och ofta mycket humoristiska. Moskvaborna höll upp hemgjorda plakat där Putin och Medvedev gisslades i utsökta satiriska ordalag. Jag intervjuade alla tänkbara slags personer: bokförare, konstnärer, småföretagare, läkare, chaufförer.

Det stod helt klart att här hade vi en stor, brokig och självmedveten medelklass som var trött på valfusket och på att behandlas som boskap.

Ordet bydlo, det vill säga boskap, pöbel, blev ett vanligt begrepp i jargongen. Ett symboliskt ord för det som folk vägrade vara. Vi är inte boskap. Vi är människor, väljare. Det är vi som har makten, inte Putin som inte alls förstår vilka vi är.

En slogan som stannade i mitt minne var: ”Putin – du kan inte ens föreställa dig oss.” På ryska har meningen en dubbel betydelse: ”du kan inte föreställa dig vad vi förmår” men också ”du vet inte vilka vi är”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Frågan kvarstår dock om de här människorna egentligen ville vara medborgare. Trots att tiotusentals var beredda att gå ut på gatan och demonstrera mot Putin var det få som reagerade när den enda trovärdiga oppositionskandidaten Grigorij Javlinskij diskvalificerades som kandidat i presidentvalet 2012. Man såg helt enkelt inte någon koppling mellan demonstrationerna mot Putin och möjligheten att rösta bort honom.

Valdeltagandet blev inte högre än drygt 65 procent. Trots upprepade jättedemonstrationer i Moskva med upp till 80 000 deltagare som flest (Sacharovavenyn den 24.12 2011) var tron på förändring i själva verket svag. Varför?

Problemet formulerades mycket exakt av Ksenija Sobtjak. Hon är journalist och före detta societetslejon, infödd i den ryska eliten. Hennes far, Anatolij Sobtjak, var S:t Petersburgs första demokratiskt valda borgmästare och Putins chef och privata vän. Sobtjaks mor Ljudmila Narusova sitter i överhuset i duman.

Trots att Ksenija Sobtjak alltså har en hel del att förlora blev hon en av oppositionens viktigaste galjonsfigurer under protesterna. Hon var en av de få som hela tiden manade till konkreta planer, till att omvandla protesterna i politiska handlingar.

– Vi måste sluta tala om vad vi är emot. Vi måste formulera vad vi är för, vad vi vill. Annars kommer vi inte framåt, sade hon.

− Här, just här, har den ryska demokratiprocessen fastnat. Många protesterar mot Putin, men få är intresserade av att skapa en gemensam plattform. Man demonstrerar, men man sitter inte på möten. Man skickar varandra länkar med karikatyrer på Putin och Medvedev, men man går inte med i några partier.

När jag intervjuade alla dessa bokförare, konstnärer och småföretagare som deltog i demonstrationerna var nästan alla upprörda över samma sak: Kreml har stulit min röst. Det handlade hela tiden om mig, min röst, framtiden för mina barn. Däremot handlade det fortfarande inte om oss, om vårt gemensamma samhälle.

Det beror på att de flesta ryska medborgare fortfarande inte upplever att de är medborgare. De är enskilda personer som försöker leva i ett samhälle som inte tjänar sina medlemmar. Nu börjar de bli trötta på att de inte får den service de anser sig ha rätt till.

För att komma dit måste de bli medborgare. Processen har bara börjat. Den kommer att bli lång.

Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och SvD:s Moskvakorrespondent.