Det finns en paradox i det transatlantiska samarbetet. Europa och USA är närmare varandra än på decennier i försvarspolitiken. De moderniserar av Natosamarbetet och står resolut bakom Ukraina. Bryssel och Washington har också en tilltagande samsyn i att Kina är ett strategiskt hot mot en stabil världsordning som kräver aktiv hantering – i frågor om ekonomi och teknologi likväl i konstruktionen av nya regionala säkerhetsstrukturer. Men trots denna gemenskap, och en växande tro igen på allianser, gnisslar det rejält i de ekonomiska relationerna mellan de två. I den ekonomiska politiken är de på kollisionskurs. Europa och USA må stå gemensamt inför nya civilisatoriska konflikter men i den kommersiella politiken glider de ifrån varandra.

På senare tid är det den amerikanska ”Inflation Reduction Act”, eller vad vi på svenska kan kalla för en ny grön giv (akten har faktiskt inte mycket med inflationsbekämpning att göra), som skapat turbulens i Europa. Paketet innehåller stöd (mestadels skattelättnader) på totalt 369 miljarder dollar för att stötta grön ­energi, elbilar och andra sektorer med stora koldioxidutsläpp.

Precis som många andra stora offentliga satsningar i USA kommer denna gröna giv också med en del protektionism, särskilt i form av lokaliseringskrav på de produkter som vill dra nytta av skattelättnaden. Den amerikan som köper en elbil kan få en skattekredit på upp till 7 500 dollar, men det förutsätter att det huvudsakliga värdet av elbilen har producerats i USA. För Volkswagen och andra stora europeiska biltillverkare som importerar batterier och viktiga komponenter till deras fabriker i USA kommer en för stor del av elbilsvärdet utifrån för att deras bilköpare ska kunna få skattekrediten. Volkswagen kommer med andra ord att missgynnas – till och med diskrimineras.

”President Joseph Biden må vara mindre vulgär i sin protektionism än Donald Trump men fortsätter sin företrädares handelspolitik.”

Europa har också andra skäl för sitt handelspolitiska missnöje med USA. President Joseph Biden må vara mindre vulgär i sin protektionism än Donald Trump men fortsätter sin företrädares handelspolitik. En del överenskommelser har gjorts mellan EU och USA för att ta bort tullar som infördes under Trump på stål eller på grund av en konflikt över stöd till Boeing och Airbus. Men Biden, i sitt program för en ”medelklassens utrikespolitik”, har förstärkt USA:s kritik av Världshandelsorganisation och vägrar att gå med på reformer som skulle kunna sparka liv i den igen. Bidens chefsförhandlare för handel har konstaterat att hennes viktigaste uppdrag är att se till att inga nya handelsliberaliseringar görs.

I denna utblick på handel finns det demokratiska partiets traditionella fackföreningsprotektionism – att skydda amerikanska industriarbetare från utländsk konkurrens. Men den kombineras med en grandios, konspiratorisk och MAGA-inspirerad ansats: andra länder tillåts bedriva rovdrift på amerikansk ekonomi i den öppna ekonomin. Handel är ett nollsummespel – en part vinner, den andra förlorar – och USA behöver nu stötta industrier så att de blir globala vinnare. ”Buy America”-politik genomsyrar därför inte bara den nya gröna given: den är också en bärande del i administrationens program för stora infrastrukturella satsningar. Allt byggnadsmaterial i federala projekt, sa Biden i sitt senaste state-of-the-union tal till kongressen, ska vara tillverkade i Amerika.

Samtidigt är Europas missnöje med amerikansk protektionism skenhelig. EU är sedan flera år på väg bort från en ekonomisk öppenhetspolitik – en politik som sägs ha varit naiv och urholkat Europas strategiska autonomi. Nu har EU förvisso aldrig varit särskilt frihandelsinriktat men dess nya handelspolitik går ändå ut på att begränsa handeln än mer.

Olika handelspolitiska beroenden ska nu brytas. En rad defensiva handelspolitiska instrument har utvecklats och nya är på väg. Industripolitiken har fått ett rejält uppsving med stora stöd till utvalda sektorer som förnyelsebar el och halvledare. Mer pengar är också på gång från Bryssel och enskilda medlemsländer – som nyligen fått klartecken av Kommissionen att fortsätta bryta med EU:s statsstödsregler. EU må vara oroligt att Bidens nya gröna stöd kommer att snedvrida konkurrens, men sanningen är att EU redan lägger avsevärt mer pengar på industripolitik än USA.

Lägg därtill EU:s nya digitala politik som alltmer går ut på att stänga den europeiska datamarknaden för de amerikans­ka teknikjättarna. Allt sedan den allmänna dataskyddsförordningen, GDPR, trädde i kraft 2018 har EU varit på kollisionskurs med USA. Målet för Ursula von der Leyen och hennes industrikommissionär, Thierry Breton, är att bryta beroendet av USA och återskapa teknologisk och digital suveränitet i Europa. Med statsstöd till europeiska moln som GAIA-X och specifika regleringar av data och dess kommersiella hantering ska AWS, Google, Microsoft och andra ledande bolag vingklippas. Den ekonomiska planen, signerad av Emmanuel Macron, är att komma ikapp USA och Kina inom datatjänster, plattformar och artificiell intelligens genom protektionism och att reglera den digitala ekonomin allt hårdare.

De transatlantiska ekonomiska banden håller på att försvagas och den nya protektionismen kastar tvivel över talet om att det är nya geopolitiska förutsättningar som styr omläggningen.

Säkerhetspolitik har varit en viktig del av handelspolitiken allt sedan nationer började forma en idé om utrikes ekonomiska relationer. Efterkrigstidens rörelse mot mer öppen handel i världen var ett direkt resultat av amerikansk militär styrka och en strategisk idé om fred och stabilitet som byggde på demokrati och marknadsekonomi.

Intima relationer mellan strategi och handel, eller mellan Niccolò Machiavelli och Adam Smith, är också klok politik. På samma sätt som den strategiska analysen skulle väglett Tyskland att avstå från Nord Stream 1 och 2 – från mer gas­import från Ryssland – finns det starka skäl att låta geopolitiska överväganden avgöra graden av ekonomisk öppenhet mot Kina. Ja, det är faktiskt angeläget att olika ekonomiska relationer till Kina försvagas. Men betydande delar av den nya protektionismen i Europa och USA har inget med Kina att göra. Den bryter snarare ekonomiska band med alla länder – och särskilt med allierade. Det är nämligen med dem som EU och USA har djupa ekonomiska relationer.

Den nya protektionismen har andra rötter – och den viktigaste är renässansen för ekonomisk planering. ”The era of big government is over” var devisen för Bill Clinton och det demokratiska parti som styrde USA under 1990-talet. Bidenadministrationen står för den motsatta attityden och försöker sig på en kolossal expansion av den offentliga styrningen av ekonomin – med stöd och sällan skådad aktivism i de federala regleringsmyndigheterna. Tillsammans med ett republikanskt parti som alltmer hämtar inspiration från Theodore Roosevelts ”nya nationalism” formar Biden nu en ny politisk konsensus för mer ekonomisk planering. Progressiva och populister bråkar om mycket, men en sak är de överens om: behovet av ekonomisk nationalism.

”Internationalism, like charity, begins at home”, konstaterade den tyske ekonomen Wilhelm Röpke, tänkaren bakom Västtysklands Wirtschaftswunder efter det andra världskriget. Samma princip gäller för protektionism: den börjar hemma. Protektionism uppstår med andra ord inte vid gränsen utan är en reflektion av hur inhems­ka marknader regleras och hur mycket stater försöker styra utfallet i olika sektorer och för enskilda företag. Med det perspektivet kan en förutsägelse också göras: protektionismen i Amerika och Europa kommer att öka.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det finns en föreställning om att västvärlden nu är i ett slags ”peak” nyliberalism och att den mer muskulära attityden till internationell handel bara är en tillnyktring. Verkligheten är en annan: det är snart 30 år sedan Världshandels­organisationen lyckades avsluta en runda av frihandelsförhandlingar och idén om ambitionen om global frihandel dog för två decennier sedan. Regleringstrycket i västs ekonomier har varit stigande sedan slutet av 1990-talet. Regleringar av sektorer och arbetsmarknader har ökat kraftigt – och mer så i USA än i Europa. Penningpolitiken har i tjugo års tid skapat stora finansiella och fiskala obalanser. Banker och finansiella tjänster har haft en extrem expansion av regleringar. De är dess­utom så komplexa att den amerikanska tillsynsmyndigheten, i Silicon Valley Bank, inte ens kunde upptäcka den mest enkla orsaken genom historien till varför banker går under.

Energisektorn är ett moras av politisk styrning som föder krav på att produktionen behöver skyddas från utländsk konkurrens. Denna inställning har därtill fått en skjuts av att klimatpolitiken successivt rört sig mot ineffektiva och extremt kostsamma metoder för att snabba på minskningen av koldioxidutsläppen. När kostnaden för energi och utsläpp driver upp produktionskostnader är naturligtvis risken att produktionen kommer att flytta utomlands. För att undvika koldioxidläckage, att produktionen migrerar till länder med lägre klimatkrav och att vi importerar varor istället för att producera dem hemma, kommer många länder att införa ett slags klimattullar. Strax före jul beslutade EU om att införa sådana.

Klimatpolitiken är, bredvid renässansen för ekonomisk planering, orsaken till att den amerikanska och europeiska ekonomin lär fortsätta söka sig inåt. Bidens nya gröna giv är bara ett första steg i legeringen mellan industripolitik och protektionism: för att nå klimatneutralitet år 2050 har det uppskattats att det behövs motsvarande tio gånger mer i stöd än i den gröna given. EU svarar nu med ännu mer skattepengar till glada bidragsentreprenörer i näringslivet som kommer att få kolossala summor för att producera bilbatterier, vätgas, grönt stål, solpaneler och annan grön teknologi. Kommissionen har till och med föreslagit vilka produktionsmål som EU ska uppnå.

USA och andra länder kommer att behöva svara med ännu mer resurser och nya gränsskydd för att undvika att Europas stöd leder till oschyst konkurrens på den amerikanska marknaden. Aktion föder reaktion. Den protektionistiska dansen fortsätter. Och samtidigt, är det tänkt, ska den transatlantiska relationen bli mer intim för att möta hoten mot världsordningen. Det håller inte ihop. Something gotta give.