Torsdagen den 11 februari 2021 stod två personer i en fransk tv-studio och debatterade. Den ene var Gérald Darmanin, inrikesminister i Emmanuel Macrons regering. Den andra var Marine Le Pen, partiordförande för Nationell Samling (Rassemblement National, RN). Båda var klädda i mörkblått. Debatten handlade om hur man motverkar religiös separatism. Men det som framförallt fastnade var inte inläggen i sak utan en sarkastisk kommentar från Darmanin till Le Pen: ”Jag tycker Madame Le Pen är litet vacklande, litet vek.” Knappt fyra år tidigare hade Emmanuel Macron, i Sverige beskriven som den allra snällaste typen av folkpartist, vunnit presidentvalet på ett liberalt program. Nu stod hans egen inrikesminister och anklagade Le Pen för att vara en vekling i frågor om islamism. Det har hänt en del.

För Le Pen var valet 2017 ett misslyckande. Även de egna anhängarna var besvikna. Inte minst sågs hennes insats i slut­debatten mot Macron som catastrophique. Le Pen var aggressiv och avbröt konstant Macron som artigt försökte komma in i samtalet med sitt verserade Men Madame, Madame … Sedan dess har hennes ambition varit att framstå som mer sansad, saklig och balanserad. Så även i debatten med Darmanin – därav hans syrliga kommentar.

Den franska valrörelsen så här långt har präglats av det oväntade, men just nu tyder det mesta på att just Darmanins ord under den här debatten pekar fram mot den situation som råder. Och även om det sannolika är att president Emmanuel Macron väljs om, framstår det inte som lika självklart längre. Det har dykt upp en rad hinder, som har att göra med både sakfrågor och valteknik.

”För Zemmour handlar allt om fransk kultur och historia. Och även priset på baguette är en fråga om Frankrikes överlevnad.”

I Frankrike krävs över 50 procent av rösterna för att kunna väljas till president. Om ingen kandidat får det hålls efter två veckor en andra valomgång. Där deltar endast de två kandidater som fick flest röster i första omgången. Det är som upplagt för taktikröstning. Länge utgick alla från att det kommer att stå mellan Macron och Le Pen i den andra omgången och att Macron därmed vinner Det gör de inte längre.

Det är här Le Pens påstådda vekhet kommer in. Och Éric Zemmour. Det är hennes ansträngningar att ”normalisera” RN som har lagt grunden för det missnöje som möjliggjort Zemmours högljudda entré. Zemmour anser verkligen att Le Pen är för vek. När hon betonar att islam är förenligt med fransk kultur hävdar han motsatsen. Uppenbarligen är det också många fransmän som delar hans syn. Periodvis har Zemmour haft runt 17 procent av rösterna och legat över Le Pen som sjunkit kraftigt i opinionen.

Och även om Zemmours triumftåg har börjat halta, har han fortfarande en påfallande stark ställning, i mitten av januari runt
14 procent, cirka 2 procentenheter under Le Pen. Och även om han inte skulle göra ett succéval i paritet med de inledande förväntningarna, talar mycket för att hans uppdykande satt igång en dominoeffekt som kan påverka valets utgång. Till exempel kan hans framgång ha bidragit till att Éric Ciotti helt oväntat vann den första omgången i Republikanernas primärval. Ciotti ligger nära RN och Zemmour i synen på migration och rättsfrågor. Favoriten sedan länge, Xavier Bertrand, gick inte ens vidare till den andra omgången, som istället vanns av den från början otippade Valérie Pécresse,­ bland annat tidigare utbildningsminister. Hon ligger nu runt 16,5 procent i opinionen, och tack vare att Le Pen sjunkit så mycket efter Zemmours inträde har Pécresse och Republikanerna numera goda chanser att gå vidare till andra omgången.

Zemmour är sedan länge ett känt namn i Frankrike: författare, debattör, tv-personlighet och skribent för Le Figaro. I Frankrike kategoriseras han som högerextrem, längre ut på ytterkanten än Le Pen. Själv menar han att han står för det som högerpartiet Republikanerna stod för fram till för några decennier sedan, och bland anhängarna finns också till stor del republikaner. Även hans hårdaste kritiker, och de är många, pekar på hans intellektuella skärpa och retoriska skicklighet.

Många har jämfört honom med Donald Trump, och det finns en air av ”Make France Great again” och ”Drain the swamp” över hans budskap, även om han framför det på ett mer franskt kultiverat sätt och utan basebollkeps. Zemmour är en intellektuell, och många menar att han i den delen har ett underläge gentemot Le Pens mer folkliga framtoning. Och han talar alltså mer om islam och invandring än vad hon gör numera. Budskapet är att invandringen gör att den franska befolkningen successivt byts ut, och den franska kulturen därmed hotas. Zemmour är en polemiker, och har bland annat skrivit en pamflett där han varnar för det han ser som en ”feminisering” av samhället: Le premier sexe, en kritik av Simone de Beauvoirs Le Deuxième sexe, och många ser honom som misogyn. Så sent som den 18 januari dömdes han för tredje gången för hets mot folkgrupp (eller liknande), denna gång för att han pekat ut minderåriga migranter som kriminella. Zemmour kommer att överklaga domen som han menar är politisk, och syftar till att förhindra honom att peka på samband mellan ­invandring och brottslighet. Han lyfter ofta fram sin egen bakgrund som algerier (berber) och jude, och hävdar att det är fransk kultur som han försvarar, inte en viss folkgrupp.

För Zemmour handlar allt om fransk kultur och historia. Även priset på baguette är en fråga om Frankrikes överlevnad. När den stora affärskedjan Leclerc härförleden sänkte priset på baguette­ invände Zemmour att prissänkningen slår ut riktiga bagerier, fransk hantverkstradition och därmed fransk kultur. Det lägre priset beror enligt honom på import av råvaror (av lägre kvalitet). Den billiga baguetten blir en symbol för hur globalisering hotar landet. Just köpkraft är en tung politisk fråga i Frankrike och Zemmour har kritiserats för att inte ägna den delen i människors liv tillräckligt intresse. Han ses överhuvudtaget som mer höger i ekonomiska frågor än Le Pen. Själv stammar Zemmour från enkla förhållanden; han är välutbildad men har inte gått i någon av de franska elitskolorna. Han knyter hela tiden an till historien, är en stor beundrare av Napoleon och när han kungjorde sin kandidatur i december i en tio minuter lång film var anspelningarna på de Gaulle och dennes frihetstal till fransmännen den 4 juni 1940 övertydliga: ett dunkelt rum inrett i äldre stil, ett skrivbord med mikrofon och en bunt papper som Zemmour läste innantill ifrån.

I skrivande stund framstår det som osannolikt att Zemmour skulle gå vidare till en andra omgång, än mindre besegra Macron – om denne nu kandiderar. Högst sannolikt kommer Macron att göra det, men så sent som i mitten av januari hade han ännu inte lämnat besked. Macron tillträdde med ambitionen att förändra. Han kom in från sidan, skapade ett nytt parti, och körde förbi de två historiskt stora partierna: Republikanerna och Socialistpartiet, det senare i spillror efter Macrons seger.

Macron hann också sätta igång några stora förändringsprojekt, till stor del inriktade på att förbättra Frankrikes ekonomi. Men verkligheten kom och satte käppar i hjulet. Först de Gula västarna. Sedan pandemin. Utöver det har Macrons presidentperiod också präglats av en rad dramatiska och tragiska händelser. Ett antal terrorattentat, mest uppmärksammat det islamistiska mordet på läraren Samuel Paty. Branden i Notre-Dame. Kriminalitet och grovt våld på nivåer som präglar mycket av samhällsdebatten, och när Macrons tidigare mentor inrikesminister Gérard
Collomb lämnade regeringen i oktober 2019, gjorde han det med de ödesdigra avskedsorden: ”Idag lever vi sida vid sida, men jag befarar att vi imorgon kommer att leva som varandras motståndare.”

Och de här frågorna förföljer Macron. Presidenten har ett förhållandevis högt förtroende, och i opinionsmätningarna inför valet ligger han runt 25 procent. Men kriminalpolitiken är hans svaga punkt. Valet av Gérald Darmanin, allmänt känd som hårdför, ses som ett försök att kompensera för denna brist – som inte blir enklare av Zemmours inträde. Det pågår nu en sorts kapprustning på området, där även Macron deltar. Härom­veckan återknöt Pécresse till arvet från Nicolas Sarkozy, när hon lät meddela att det är hög tid att ta fram ”högtryckstvätten”, den som Hollande och Macron lämnat kvar i källaren.

Det krävs enligt Pécresse en storrengöring för att få bort kriminella, våldsverkare och droghandlare från gatorna, och är det någon som ska berövas sitt medborgarskap så är det dessa proklamerade hon – med tydlig anspelning på Macrons uttalande om att de som inte låter vaccinera sig inte är några riktiga medborgare. Och Zemmours löfte att den som kan påvisa någon skillnad mellan Macron och Pécresse ska få en back cider i belöning, lär inte göra henne mer återhållsam med bildspråket framöver. Och även Macron växlar alltså upp. Under ett besök i Nice lät han nyligen meddela att han vill storsatsa på polisen: 2030 ska det finnas dubbelt så många poliser på Frankrikes gator som idag.

Macrons positionering gentemot högern förstärks av att väns­tern är så svag – att det skulle bli en vänsterkandidat som han kommer att stå mot vid den andra valomgången framstår just nu som osannolikt.

Jean-Luc Mélenchon som med sitt Okuvade Frankrike (La France Insoumise) närapå tog sig vidare till andra valomgången 2017 ligger nu betydligt sämre till. Då, 2017, stod han för något nytt, både med sitt kampanjarbete och med ett vänsterpopulistiskt budskap som kunde locka väljare i grupper som annars skulle kunna gå till Le Pen. Det okuvade Frankrike kunde också dra nytta av socialistpartiets sammanbrott. Mélenchon är dessutom en, även med franska mått mätt, sällsynt skicklig retoriker. Men nu harvar han på – runt 8,5 procent. Och om han förra valet kunde växa fram som en ny kraft ur en försvagad vänster, framstår han nu som en del av denna.

Det är inte så att det saknas vänsterfrågor som engagerar väljarna: ojämlikhet och köpkraft ligger högt, och cirka 45 procent av fransmännen räknar sig som vänster om man ser till sakfrågor, men vänstern förmår helt enkelt inte samla sig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En del som skulle ha kunnat välja vänstern har gått till Le Pen. En del har gått till Macron – en dubbel förlust för vänstern skulle man kunna säga eftersom Macron som, då han valdes hade en framtoning av vänsterlutande mitten (formellt räknas han som mitten), med bakgrund som statsråd i socialisten François Hollandes regering. Men Macron för i väsentliga avseenden en politik som i Sverige skulle betraktas som tydligt höger, och hans egen gamla chef, den tidigare presidenten François Hollande, har syrligt kallat honom för en president för de rika.

Men även om man räknar bort Macron så är Vänstern mer splittrad än någonsin. Det vimlar av kandidater och ingen verkar beredd att ställa sig bakom någon annan i ledet – alla vill gå först. Och ingen kandidat ligger just nu över 10 procent.

På vänstersidan finns kommunister som Fabien Roussel (som till Mélenchons förargelse inte vill ställa sig bakom honom). Längre in mot mitten finns Paris borgmästare Anne Hidalgo, från
socialistpartiet och med urbangrön profil. Hon har inte alls varit så framgångsrik som en del hade väntat sig, och får bara runt 3,5 procent i mätningarna just nu. Hennes framtoning är den av bobo – bourgeois bohème – ett uttryck som väcker motsvarande associationer som Södermalm i Sverige. Hon är dessutom förknippad med huvudstaden. Inget av detta innebär någon genväg till väljare ute i landet. Men många menar också att hon heller inte lyckats locka storstadsväljare i den utsträckning som man skulle
kunna förvänta sig. Hennes (och Mélenchons) motvind blir inte mindre av att den tidigare justitieministern under François Hollande i januari nu också meddelade sin kandidatur. Christiane Taubira inträdde, bland annat för att ta upp striden med Zemmour. Hon står för typisk vänsterpolitik så som högre minimilöner och mer resurser till vården, men söker också skapa en grön profil. Hennes tillträde innebär inga goda nyheter för de kandidater som trängs på den redan överbefolkade vänstersidan, där hon väntas kunna dra till sig från såväl Mélenchons ytterkantsvänster som Hidalgos vänster och Yannick Jadots gröna väljare (de gröna väljarna räknas i Frankrike som vänster). Taubira har länge stridit för minoritetsrättigheter och väntas därför kunna dra till sig yngre väljare och dem som vill ha mer av ”le wokeism” i fransk politik.

Splittringen innebär en ond spiral där de sakfrågor där vänstern skulle kunna vinna gehör hamnar i skymundan av diverse organisatoriska frågor om utformningen av primärval och omröstningsmetoder. Samtidigt har den traditionella högern under Republikanerna förmått ena sig. Och Pécresse har nu knutit till sig flera av dem som förlorade mot henne, däribland Ciotti.

Utöver systemet med två valomgångar finns ytterligare en formalitet som gör slutresultatet svårt att förut­spå, nämligen ”le parrainage”. För att kunna ställa upp behöver en kandidat samla minst 500 underskrifter från politiskt förtroendevalda, i de flesta fall borgmästare. Och det är inte alltid lätt, i synnerhet inte för ytterkantskandidater. De förtroendevalda vill inte stöta sig med väljare, eller rentav utsättas för hot. Diskussionen växer nu i Frankrike om det rättvisa i systemet. Den fråga som ställs är om det är rimligt att miljontals röster ska räknas bort för att en kandidat inte lyckas samla detta stöd, och vilka risker innebär det när stora grupper väljare stängs utanför den demokratiska processen? Principdiskussionen påminner om den i Sverige om huruvida Sverigedemokraterna skall stängas ute från politiskt inflytande.

Zemmour har alltså kastat om spelplanen inför valet på många sätt. Oavsett hur det går för honom har han redan haft avgörande påverkan. Han har fått politikens högersida att närma sig hans perspektiv, och direkt och indirekt även fått Macron att ta ytterligare steg åt höger. Han har fått diskussionen om migration och kriminalitet att hamna ännu högre upp på dagordningen och dessutom ökat uppmärksamheten runt identitetsfrågor. Han har inspirerat ytterligare vänsterpolitiker att kandidera och därmed ökat splittringen inom vänstern, och därmed ytterligare ökat sannolikheten för att det blir en högerkandidat som ställs mot en alltmer högerinriktad Macron i valets slutomgång. Genom att försvaga Le Pen har han kraftigt förbättrat Republikanernas möjligheter att bli det högerparti som går vidare till andra valomgången. Zemmour är alltså Pécresses värsta rival och bästa vän på en gång – hon har allt att vinna på att han fortsätter att ligga på en förhållandevis hög nivå, eftersom det får Le Pen att sjunka. Och även om det mest sannolika är att Macron skulle besegra även Pécresse i en andra omgång, så utgör hon en svårare motståndare än Le Pen såtillvida att det är betydligt färre som är beredda att rösta mot sin övertygelse (det vill säga för Macron) för att undvika att Pécresse kommer till makten, än som blir fallet om Le Pen ställs mot Macron. Så osvuret är bäst. Men det vore onekligen en ödets ironi om Zemmours uppdykande och den dominoeffekt den satt igång skulle innebära att en kvinna blir Frankrikes nästa president. I så fall är det inte bara Frankrikes spelplan som författaren till Le Premier sexe har kastat om, utan också sin egen.