Det faktum att en film är resultatet av en större grupp av människor som arbetar tillsammans brukar användas som ett argument mot den vanliga uppfattningen att regissören ska ses som dess upphovsperson. Men ändå är det regissören som har en övergripande vision och idé om hur filmen i sin helhet ska ta sig ut. Fotografen är fokuserad på ljussättningen, kompositören på musiken och skådespelarna på sina egna rollprestationer.

Däremot arbetar manusförfattarna ofta kollektivt. Det är sällsynt att ett manus bara har en enda författare (särskilt italienska filmer kan ha en mängd författarnamn angivna i förtexterna). Och ett manus filmatiseras sällan utan ändringar och omskrivningar; det brukar gå från utkast till utkast, från författare till författare. Regissören har i princip alltid synpunkter och skriver antingen själv om manuset eller kallar in någon annan för att göra det. Oavsett vad som anges i en films förtexter eller på dess IMDb-sida om dess manusförfattare kan man vara tämligen säker på att verkligheten ser annorlunda ut. Som ett exempel: en av de mest hyllade amerikanska manusförfattarna på 1940- och 50-talen var Philip Yordan, men ny forskning har visat att han i själva verket skrev få av de filmer han har fått äran för. Han var främst skicklig på att förhandla till sig rättigheter.

Situationen rörande Citizen Kane (1941) är dock väldokumenterad. Ett första manusutkast skrevs av Herman J. Mankiewicz och bearbetades av regissören Orson Welles. Mankiewicz skrev sedan en andra version. Därefter tog Welles över, han skrev flera nya utkast och till sist ett inspelningsmanus. Den färdiga filmen har grundstrukturen som Mankiewicz tillhandahöll, förmodligen inspirerad av Preston Sturges likartade manus till filmen Hans andra hustru (The Power and the Glory 1933), men den färdiga filmen skiljer sig på betydande sätt från det första utkastet. För den som vill läsa mer rekommenderas till exempel Robert L. Carringer bok The Making of Citizen Kane (1985). Trots detta har kritiker och entusiaster bråkat i flera decennier om vem som ”egentligen” skrev Citizen Kane.

Nu har den diskussionen blossat upp igen, efter att filmen Mank (2020) har haft premiär på Netflix. Av flera skäl var det en av förra årets mest omtalade filmer. Det var en ny film av David Fincher, en av vår tids mest berömda regissörer, och det var ett drömprojekt han hade velat göra i många år. Därtill beskrevs den som en film om tillkomsten av just Citizen Kane, en film som ofta har utsetts till världshistoriens bästa.

Debatten om vem som skrev Citizen Kane tog fart efter att Pauline Kaels essä ”Raising Kane” publicerades i The New Yorker 1971. Den skrevs i samband med filmens 30-årsjubileum och redogör för dess tillkomst, mottagande och plats i filmhistorien. Kael hävdar bland annat att Mankiewicz ensam är ansvarig för manuset: ”Welles didn’t write (or dictate) one line of the shooting script”. Tyvärr är essän full av sådana fel, överdrifter och filmhistoriskt tvivelaktiga påståenden. Kael säger så här om Mankiewicz roll under 1930-talet: ”Other screenwriters made large contribution, too, but probably none larger than Mankiewicz’s at the beginning of the sound era.” Det är ohållbart. Det går inte att lyfta fram någon enskild manusförfattare på det viset, allra minst i 30-talets Hollywood, där en given film kunde ha sju–åtta författare, varav kanske bara två står med i förtexterna. Det är i efterhand omöjligt att avgöra vem som skrev vad, och hur mycket.

”När det gäller ”Citizen Kane” finns det mycket av Mankiewicz i den färdiga filmen, men än mer av Welles. Ingen av de andra filmer Mankiewicz har skrivit manus till påminner heller om ”Citizen Kane””

Mankiewicz namn förknippas med hyllade filmer som Laughter (1930) och Bragdernas man (The Pride of the Yankees, 1942), men det är oklart hur mycket i filmerna som kommer från honom. När det gäller Citizen Kane finns det mycket av Mankiewicz i den färdiga filmen, men än mer av Welles. Ingen av de andra filmer Mankiewicz har skrivit manus till påminner heller om Citizen Kane. Men däremot har den många kopplingar till de radio- och teaterproduktioner Welles gjorde före 1941, liksom till de filmer han gjorde därefter. (Flera av dem är, enligt min mening, än mer imponerande konstverk än Citizen Kane.)

En pikant detalj i sammanhanget är att Kaels artikel bygger på forskning gjord av Howard Suber vid universitetet UCLA. Men Kael har förvanskat resultaten av hans forskning, och dessutom vägrade hon att ange honom som källa, eller ens tacka honom för att hon fick ta del av hans arbete.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är bakgrunden till Mank, som bygger på ett manus av David Finchers far Jack Fincher och är inspirerad av Kaels essä. Hur mycket av originalmanuset som kvarstår i den färdiga filmen vet jag inte, men det har i alla fall bearbetats av Eric Roth. Filmen är fokuserad på de veckor då Mankiewicz låg med brutet ben och skrev det första utkastet till Citizen Kanes manus. Därtill gör filmen diverse nedslag i 1930-talet, i återblickar som skildrar Mankiewicz karriär, olika viktiga händelser i hans liv och personer han kände, som han på olika sätt använde i manusutkastet till Citizen Kane. Men Mank är förstås en spelfilm och inte någon dokumentär. Den innehåller fiktiva inslag (Mankiewicz inblandning i Upton Sinclairs valkampanj är till exempel huvudsakligen påhittad). Men det är inte något problem, till skillnad från Kael har Fincher inte utgivit sig för att berätta precis hur det var. Tvärtemot förhandsdiskussionerna har Mank inte mycket att säga om hur det färdiga manuset såg ut, och hur mycket som kom från Welles och hur mycket som kom från Mankiewicz, även om det för den oinvigde kan se ut som om Mankiewicz framställs som ensamt ansvarig för det.

Många har också hävdat att Mank är skapad så att den ska se ut som en 30-talsfilm. Men för att göra detta räcker det inte att filma i svartvitt. Det handlar mer om dekor, ljussättning, kameravinklar, gråskala, klippning och alla andra delar av bilden och ljudbandet. Mank är filmad i vidfilm, ett format som inte användes då. Filmspråket förändrades också rejält mellan 1930 och 1939 – och det finns stora skillnader mellan olika genrer, regissörer och fotografer – varför det överhuvudtaget är svårt att tala om typiska 30-talsfilmer. (Färgfilmen fick dessutom sitt stora genombrott 1935.) Men det är inte Finchers eller fotografen Erik Messerschmidts fel att deras ambition har missförståtts. De har inte försökt göra en 30-talsfilm utan låtit sig inspireras av en rad olika svartvita filmer från 1940-, 1950- och 1960-talen.

Mankiewicz är för evigt förknippad med Citizen Kane, och han fick en Oscar för den. Är det någon som orättvist har glömts bort är det inte han. Många av de djupfokuseffekter som filmen, och dess fotograf Gregg Toland, har hyllats för är egentligen trickfilmning. Även om Toland tog åt sig äran för de scenerna är det ofta special effects–teamet på filmbolaget RKO som förtjänar beröm, inte minst Linwood G. Dunn. Se där ännu ett exempel på att det kan vara svårt att veta vem som gjort vad, och vem som äras bör.