Fallgroparna är många om man ska skriva om det offentliga samtalets framtid. Man måste väja för de uppenbara vinklarna. Exempel på sådana är Surmagat gnäll om Twitter, men även motsatsvarianten Tech-hurtiga löften om att fördelarna med Twitter överväger. Man bör också ducka för Jürgen Habermas, som ju sade att det offentliga samtalet var oupplyst och fördummande långt innan vi alla blev små Habermasar.

Dagarna före valet ringer det i min jobbtelefon. Det är två tonårstjejer som hör av sig, den ena för bådas talan. Hon förklarar att de sett någon av alla de partiledardebatter som förgyllde våra tv-kvällar där i september och nu vill de komplettera den generaliserade bilden av skolan. Det pratades bara om lärarna, säger hon, inte om eleverna. Vi vill berätta hur det är för oss. ”Och alltså, vi vet jättemycket om samhället och så! Så vi vill bidra med vårt perspektiv.”

– Okej. Ni vill skriva en debattartikel?

– Nej, vi tänkte om vi kunde få göra ett jättekort klipp, bara en minut eller nåt, så kan ni ta med det i slutdebatten.

– I slutdebatten?

– Ja, alltså den som ska vara i Stockholm med alla partiledare.

– Men Dagens Samhälle arrangerar ingen partiledardebatt?

Efter en stund står det klart att flickorna har googlat ”debattchef”, fått upp mig och dragit slutsatsen att jag är chef över ALL debatt i detta land. Inklusive SVT:s slutdebatt i tv. Jag får förklara att detta tyvärr inte är verkligheten.

I internetåldern går allting fortare, sägs det. Efter lunch är morgonens nyhet redan genomtröskad i sociala medier och känns som ”yesterday’s news”. När en reporter väl tagit sig fram till den händelse som livesänts på Twitter i timmar har den samtalande kråkflocken redan lyft och avhandlar nu annat – med sedvanlig grälsjuka.

Ett skäl till långsamheten är att mångfalden av kanaler bidrar till en kakofoni som kräver viss begrundan, vilket tar tid. Många skeenden diskuteras också enligt följande mönster:

Händelse > reaktion > rättad händelse > korrigerad reaktion > efterklokhet > ny händelse.

And repeat.

Detta förbrukar tid eftersom vi måste reagera både på den första och den andra informationen och därefter diskutera ”vår roll” i reagerandet. Inte sällan utmynnar det hela i ett umbärligt navelskådande som leder bort från sakfrågan. Lite som att leta efter sin nyckel, hitta en kvast, börja sopa maniskt och sedan undra varför man inte gått hemifrån än.

Medan jag försöker dirigera tjejerna i rätt riktning inser jag att medielandskapet är en snårskog av assymetriska aktörer, obegripliga hierarkier och viktiga principer för dem. Detta trots att de anser sig veta jättemycket om samhället. En gymnasist eller högstadielev på 1980-talet kunde nog särskilja SVT från Dagens Nyheter utan större problem, men ju mer samhällskollen och kunskapsnivåerna sjunker och ju mer kanalerna likformas, desto svårare blir navigationen mellan mediekobbarna. Därifrån är steget kort till att begreppet trovärdighet blir liktydigt med ”det jag finner värt att tro på”.

Dagstidningarna erbjuder årligen sin krympande läsarskara en möjlighet att Facebookskryta om sina resultat från högskoleprovets ordförståelsetest. Mest slående med årets utgåva var avsaknaden av verkligt svåra ord, vilket även bekräftas av provutvecklaren, som i SvD berättar att man ser att nivån på ordkunskap sjunker bland unga provdeltagare – samtidigt som provets medelpoäng alltid ska vara samma (SvD 24/10 -18). Den utvecklingen går hand i hand med larmen om hur dagens elever i både skola och högskola presterar sämre språkligt och läsförståelsemässigt än vad samma åldersgrupper gjorde förut. Hur påverkar det ett offentligt samtals kvalitet och förmåga att röra sig framåt?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Svaret kan illustreras med de bruksanvisningar allt fler medier inför – små textsnuttar som avslutar alla artiklar och berättar vilken genre texten tillhör. En nyhet avslutas med en kort passus om att det här är en nyhet och så här fungerar pressetikens regler. En debattartikel avslutas med en snutt om att nu har du läst en opinionstext med åsikter i. En insändare avrundas med påpekandet att den här texten är åsikter som en läsare skickat in. Överallt små kryckor som ska hjälpa till att förstå och avvärja åtminstone de värsta missförstånden. Vällovligt, men inte ett gott tecken.

…

I internetåldern går allting fortare, sägs det.

Jag vet inte jag. Om debatten nu är så himla snabb, varför rör den sig inte ur fläcken?

Sanna Rayman är debattredaktör på Dagens Samhälle.