På 1980-talet utkom några svenska memoarböcker som fick stor uppmärksamhet, Olof Lagercrantz Min första krets (1982), Ingmar Bergmans Laterna Magica (1987) och Jan Myrdals Barndom (1982). Myrdal följde upp Barndom med En annan värld (1984) och senare självbiografiska böcker.

De tre författarna var inte allierade, Lagercrantz och Myrdal gick till uppmärksammade angrepp på Bergman. Men det finns intressanta likheter mellan verken.

Alla är briljanta skrivna, författarna var skickliga stilister. Samtliga ger en starkt negativ bild av barndomsmiljön. Lagercrantz påstår till exempel att det var hans far som orsakade moderns psykiska sjukdom. Jan Myrdals angrepp på sina världsberömda föräldrar blev mycket uppmärksammat. Gunnar framställs som kolerisk och elak medan Alva är oempatisk, hon förstår varken barn eller djur.

Dessutom beundrade de tre författarna August Strindberg. Myrdal såg honom närmast som ett alter ego. Lagercrantz utkom 1979 med biografin August Strindberg. Den skiljer sig tidigare forskning genom att Lagercrantz understryker att Strindberg var diktare, också när han skrev förment självbiografiska texter. Det innebär till exempel att en bok som Tjänstekvinnans son inte duger som källmaterial. Det Strindberg där påstår om barndomen är antingen ”oanvändbart eller klart vilseledande”.

”Av breven framgår även hur tidigt Jan Myrdal fascinerades av våld och politisk extremism, något som senare skulle utmynna i hans hyllningar till Pol Pots Kambodja och den kinesiska kulturrevolutionen.”

Hur väl Lagercrantz tes stämmer på Strindberg skall jag låta vara osagt. Men den framstår som tänkvärd om man vill förstå de tre Strindberglärjungarnas memoarböcker. Att Bergmans Laterna Magica till stor del är fiktion har blivit allt mer uppenbart. Det gäller allt från påståendet om att Bergman som nyfödd var i så dåligt skick att han nöddöptes till att han skulle ha varit nazist under andra världskriget.

Myrdal gav ganska motsägelsefulla besked om sina verk. Å ena sidan underströk han att det inte var ett memoarverk, att han hade ändrat fakta för att de skulle passa bättre in i berättelsen: ”Jag skriver ingen självbiografi, texten utger sig inte – falskt som ett polisprotokoll – att vara objektiv”, skriver han i Barndom.

Å andra sidan hävdade han att han kunde skriva en sannare barndomsskildring än de flesta andra, ”ty jag lät dörrarna stå öppna när jag växte upp. De rummen är därför inte stängda. Jag kan gå in i dem och vet hur där ser ut.” Myrdal underströk ofta att han inte distanserat blickade tillbaka på en förgången tid utan befann sig inne i den epok han skildrade: ”Jag skrev inte om ett då. Jag gick in i ett då. Öppnade dörrarna.”

Ett syfte med utgivningen av De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal (Albert Bonniers) är uppenbart att ärerädda Alva och Gunnar. Boken innehåller ett antal brev mellan Jan och hans föräldrar, vilka visar hur engagerade Alva och Gunnar var i sin son, också sedan han hade blivit vuxen. På 1960-talet skaffade de ett hus åt honom i Mariefred. Jan visar ingen tacksamhet utan kommer istället med klagomål. Då brister något hos Gunnar, som skriver ett ovanligt känslomässigt svar. Av breven framgår även hur tidigt Jan Myrdal fascinerades av våld och politisk extremism, något som senare skulle utmynna i hans hyllningar till Pol Pots Kambodja och den kinesiska kulturrevolutionen.

Boken innehåller en långt text, nästan 150 sidor, av journalisten Bosse Lindqvist, som tidigare bland annat har gjort den fina radiodokumentären Tystnaden i Phnom Penh, om Jan Myrdal och andra svenskar som vallfärdade till terrorns Kambodja. Det finns ett förord av Jans syster Kaj Fölster och ett efterord av hans son Janken. Jan Myrdal bröt inte bara med sina föräldrar utan också med sin son.

Janken skriver att brytningen berodde på att han inte ville bli medlem i Jan Myrdal-sällskapet. Dessutom kallade en Jan närstående person Janken för ”jävla jude”, utan att Jan tog avstånd från det. Janken diskuterar om fadern var antisemit: ”Han skrev flera gånger fördömande om nazisternas folkutrotning […] Men jag minns också att han ibland sa ’levantinerna kommer att lura oss alla’, vilket jag först senare förstod var […] en omskrivning för judar.”

Här kan man tillägga att Jan Myrdal, precis som andra inom 68-vänstern, relativiserade Förintelsen, som han såg som ett av otaliga västerländska illdåd. ”Hitler […] gjorde blott mot européer vad liberala britter gjort mot asiater”, skrev han vid ett tillfälle. Myrdal krävde den judiska statens upplösning. Och han ryckte ut till försvar för den franske Förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Janken Myrdal kritiserar inte bara faderns barndomsböcker utan också Yvonne Hirdmans Att lägga livet tillrätta (1989), som han menar ”svärtade ned Alvas gärning”. (Man kan notera att Janken här ligger nära sin far, som menade att föräldrarnas politiska gärning blivit smutskastad i offentligheten.)

Hirdman skildrar i sin bok den svenska så kallade sociala ingenjörskonsten. Hon talar om makarna Myrdals ”självpåtagna rätt att öppna dörrarna och kliva in i hemmen och lägga livet tillrätta för familjerna”. Efter att ha läst ett antal texter av Alva och Gunnar Myrdal, liksom av deras vänner arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, kan jag inte tycka annat än att Hirdman ger en rimlig beskrivning av dem.

”Av breven framgår även hur tidigt Jan Myrdal fascinerades av våld och extremism, något som senare skulle utmynna i hans hyllningar till Pol Pots Kambodja och den kinesiska kulturrevolutionen.”

Deras förmyndaraktiga inställning visar sig till exempel i Alva Myrdals och Markelius texter om kollektivhuset. Där skulle de enskilda lägenheterna vara minimala, eftersom många uppgifter utfördes utanför hemmen. Man skickade iväg sina kläder till tvättning. Genom att matlagningen skedde centralt skulle lägenheterna inte behöva ha stora kök. Rationaliseringsvinsterna var uppenbara, menade Alva. Ett hus ”där man i 20 små kök över och bredvid varandra lagar köttbullar, och där många små barnkamrar (för att inte tala om än sämre arrangemang för barnens tillvaro) hysa varsin tynande och instängd människotelning – ropar det inte efter en planmässigare organisation, en organisation i kollektivismens tecken?”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Markelius menade att barnen skulle vistas i den kollektiva barnkammaren inte bara under dagen, utan också under natten. På sätt vis skulle ytterligare utrymmen frigöras och föräldrarna få mer tid till sina intressen. Han var medveten om att sådana idéer kunde väcka motstånd: ”Det behöves upplysning och vederhäftig propaganda, för att folk skola förstå vad de verkligen behöva.”

Hirdmans uppfattning har fått stöd av andra forskare. Sociologen Jan Olof Nilsson skriver i sin bok Alva Myrdal – en virvel i den moderna strömmen (1994): ”Alva delar i många avseenden upp tillvaron i å ena sidan en elit av experter – vetenskapsmän – och å andra sidan en massa, som bl.a. genom masspropaganda ska uppfostras. Massan är i sig traditionstyngd och kan inte av egen kraft vinna insikt.”

Det har förvisso också förekommit kritik mot Hirdmans studie, ett uppmärksammat angrepp kom från statsvetaren Bo Rothstein. Rothstein invände dock inte mot beskrivningen av makarna Myrdal, även han fann dem paternalistiska. Men han menade att de inte hade något avgörande inflytande över socialpolitikens utformning. Socialminister Gustav Möller hade en mindre förmyndaraktig inställning. Möller förespråkade till exempel kontanta barnbidrag, medan Alva Myrdal menade att staten skulle välja ut varor, och det var hans linje som segrade.

Rothstein har rätt i att den faktiska folkhemspolitiken var mindre radikal än vad makarna Myrdal hade önskat. Men även om socialingenjörerna inte utformade barnbidragen fick de inflytande inom andra områden, som till exempel arkitekturen och stadsplaneringen. Sven Markelius blev 1944 stadsplanedirektör i Stockholm och fick därmed en central roll i den omvandling staden genomgick under de följande decennierna, med de kritiserade rivningarna av Klarakvarteren. Inom skolpolitiken fick en del av de idéer makarna Myrdal hade lanserat i Kris i befolkningsfrågan (1934), till exempel inslagen av grupparbeten, genomslag.

Utvecklingen gick så långt att Gunnar Myrdal på ålderns höst fick anledning att protestera. Han tyckte att det hade rivits för mycket och att nedvärderingen av skolämnen som historia, litteraturhistoria och geografi lett till en utbredd obildning.