Sedan dess har klockan fått ändrad utformning och flyttats några gånger. När statsskulden 2008 gick över 10 biljoner dollar blev det till exempel nödvändigt med en justering, eftersom siffrorna tog slut. Numera är USA:s statsskuld över 28 biljoner dollar och visar inte precis fallande tendenser.

Rör man sig några hundra mil österut över Atlanten hittar man den amerikanska skuldklockans motsats. På webbplatsen nbim.no, som hör till Norges Bank Investment Management, kan man också följa ett snabbt rullande räkneverk, men detta illustrerar inte ökande förpliktelser utan växande tillgångar. Det handlar om den norska Oljefonden, eller Statens pensjonsfond utland om man ska vara litet formell, och det snurrar på riktigt bra.

I slutet av maj i år rapporterade affärssajten e24.no att fondens värde ökat med 400 miljarder norska kronor sedan årsskiftet och nu var uppe i 11,4 biljoner, men när jag en bit in i augusti satte mig för att skriva denna artikel stannade räknaren först på 12,3 biljoner. Det slår litet fram och tillbaka beroende på hur börserna och kronkursen rör sig, men på färdriktningen är inte att ta miste.

Att det går knackigt för H och uselt för de övriga borgerliga betyder alls inte att Ap går som tåget.

Sedan ett par decennier går olje- och gasinkomsterna inte längre rakt in in statsbudgeten utan till Oljefonden, som placerar i en rad olika tillgångar utanför Norges gränser. Pengarna från olje- och gasutvinningen rullar fortfarande in men numera står investeringarnas avkastning för lejonparten av värdet. Oljefonden äger aktier i cirka 9 000 företag och därmed knappt 1,5 procent av världens samlade börsvärde.

I syfte att förhindra snabb och lättsinnig förbrukning av resurserna (och obalanserna som det skulle medföra) har stortinget ställt sig bakom den så kallade handlingsregeln, som enkelt uttryckt innebär att man årligen får använda i genomsnitt 3 procent av fondvärdet vid årets början till statsutgifter. Det är tänkt att motsvara den långsiktiga värdeutvecklingen. Men det handlar just om genomsnitt, så när konjunkturen sviktar kan man spendera mer och föga förvånande gör stortinget också det i budgetarna för covid-19-åren 2020 och 2021.

Fast den intressantaste utvecklingen är hur mycket Oljefondens pengar har växt i betydelse över tid. Om man både får goda oljeintäkter och investerar framgångsrikt så att fondvärdet ökar snabbare än tillväxten i ekonomin kommer ju successivt de 3 procenten i avkastning att motsvara en allt större andel av BNP, och det är just vad som har skett. Fram till 00-talets mitt låg Oljefondens bidrag till statsfinanserna i spannet 2–3 procent av BNP, men under åren före coronakrisen hade andelen stigit till 7–8 procent. Ifjol och i år rör det sig om cirka 12 procent – eller 400 miljarder kronor.

När läget så småningom normaliseras glider man säkert en bit nedåt igen, men näppeligen till nivåerna före finanskrisen. I klartext betyder detta att Oljefondens betydelse för statsfinanserna har ökat kraftigt relativt vikten av skatter och avgifter. Plötsligt blir det mer betydligt mer begripligt hur den ytterst generösa norska välfärdsstaten kan hålla sig med ett klart lägre skattetryck än Sverige.

Även skatter och offentliga utgifter står förstås på dagordningen inför stortingsvalet den 13 september, men frågorna hade varit väldigt mycket hetare om hela statsbudgeten skulle finansieras skattevägen. Under de åtta åren med Høyres (H) Erna Solberg som statsminister har de ­offentliga utgifterna men inte skatterna ökat rejält, och en hel del väljare kan tycka att man faktiskt får ganska mycket för pengarna. Frågorna om skattesänkningar och mer gynnsamt företagsklimat engagerar i vissa kretsar, men det är svårt att få dem att lyfta på bredare front.

Och så vill förstås många väljare gärna få mer. Det råder bred enighet bland partierna om att hålla någorlunda fast vid handlingsregeln och avstå från att öppna kranarna, men det går samtidigt att spela på känslan att politiken gott skulle kunna vara ännu mer generös.

Detta förklarar i alla fall en del av ut­vecklingen för Senterpartiet (Sp), som under partiledaren Trygve Slagsvold Vedum har haft stora framgångar i opinionen. I början av året var man till och med uppe över 20 procent i vissa mätningar ocvh utmanade Arbeiderpartiet (Ap) om att vara störst i oppositionen. Därefter har Sp sjunkit tillbaka till 16–17 procent, men det är inte heller så illa för ett parti som noterade 5,5 procent i stortingsvalet 2013 och 10,3 procent sist det begav sig 2017.

Senterpartiet satsar på regional­politik och skarp kritik mot den borgerliga regeringens ”centralisering” i form av bland annat kommun-, hälso- och polisreformer. Staten ska vara närvarande med service i varje kommun, hur liten den än månde vara och i stort sett oavsett kostnad. Lägg därtill restriktiv invandringspolitik, kritik mot EES-avtalet, kulturkritik mot storstadsfasoner och en miljöpolitisk inriktning som snarare handlar om att man ska kunna leva och verka på landet än om ekologiska idéer och högre avgifter på diesel. Alltsammans framfört av Vedum med gott humör och ständiga leenden. I Oslo räcker denna nationalkonservatism med mänskligt ansikte bara till några få procent i mätningarna, men i flera landsbygdsfylken går stödet för Sp upp över 30 procent.

Som tidskriften Minervas chefredaktör Nils August Andresen konstaterar (4/8) har Fremskrittspartiet (Frp) förlorat mycket av sin populistiska fingerspitzgefühl och fått se sig besegrat på hemmaplan. Medan Sp numera fångar upp underrepresenterat missnöje gör Frp allt oftare misstaget att lyssna på sina argaste egna väljare i stället för ”folk i allmänhet”. Den högljudda nya partiledaren Sylvi Listhaug är en personlig symbol för vad som skett.

Det råder inga större tvivel om att Erna Solbergs regering kommer att falla. Hennes åtta år vid makten påminner en hel del om Merkels sexton. Det reformerades i början men ganska snart blev regeringsdugligheten och tryggheten det viktiga och rörelsen framåt stannade av. Stor kraft har gått åt till regeringens inre liv och att lotsa budgetar genom stortinget.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Solberg började som ledare för en tvåpartiregering i minoritet med H och Frp. Efter valet 2017 och mycken vånda anslöt sig så småningom mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig folkeparti (Krf), varefter regeringen ett kort tag var i majoritet in­nan Frp kände sig alltför drabbat av regeringsslitage och klev av. Både V och Krf löper stor risk att inte klara fyraprocentsspärren i september.

Alltså vänsterregering. Men hur ska den se ut och fungera? Att det går knackigt för H och uselt för de övriga borgerliga betyder alls inte att Ap går som tåget. Partiet må ha repat sig något men ligger kvar på en fallande kurva. Istället är det dels högervänstern i form av Sp och vänstervänstern i form av Sosialistisk Venstreparti (SV), Miljøpartiet De Gröna (MDG) och Rødt (R) som går bra.

Ap-ledaren Jonas Gahr Støre vill regera ihop med Sp och SV. Vedum vill ha en Sp-Ap-regering som kan göra upp åt både vänster och höger men har inte helt stängt dörren till SV. MDG och nykommunisterna i R vill varken Ap eller Sp ha att göra med.

SV är inte förtjust i en regering med bara Ap och Sp, så Støres trepartilösning får mycket lättare att att bli accepterad av stortinget. Men vad i all världen ska den kunna få uträttat? Sp och SV är som hund och katt i en lång rad tunga frågor som oljeletandets framtid, miljöpolitiken, invandringspolitiken, skatterna och rovdjursförvaltningen. Å andra sidan avskyr både Sp och SV EES-avtalet och vill sätta igång någon sorts process för att få det ut- och omvärderat, vilket Ap är helt emot.

När de tre partierna styrde tillsammans förra gången 2005–2013 kunde Ap fungera som skiljedomare med auktoritet, eftersom man var dubbelt så stor som de båda andra partierna tillsammans. Men det var då det.