Det rådde utbredd ilska och avsky över filmerna från Daesh (IS) under 2015 i vilka man mördade fångar, halshögg gisslan, sprängde självmordsbomber ombord på lastbilar bland civila och, som möjligt bottennapp, brände en tillfångatagen jordansk pilot levande. Klippen, som till största del släpptes på nätet, verkade inte ha något direkt samband med rörelsens strategiska mål att bygga en islamisk stat. Man föreföll hänge sig åt våldsamma excesser och grymheter för sakens egen skull. Även om terror är en vedertagen metod i krig, och trots att krigets sanna natur innebär en oinskränkt, gränslös kamp på liv och död, var reaktionen världen över att Islamiska statens styrkor hade sjunkit så djupt i lastbarhet som det bara var möjligt. Förr i tiden hade man försökt dölja illdåd, eller så dokumenterades de av misstag, men här hade vi en rörelse som firade och skröt med sina mordiska gärningar, som aktivt försökte få så mycket uppmärksamhet som möjligt i världens medier.

Daesh var så mycket mer chockerande eftersom man använde moderna hjälpmedel – internet, sociala medier och den senaste vapenteknologin – för att föra ett omodernt, barbariskt slags krig, i en tid då länderna i den utvecklade delen av världen av en mängd olika anledningar trodde att de hade gjort kriget mer civiliserat genom institutioner, lagar och andra medel. Dissonansen mellan moderna hjälpmedel och omoderna handlingar förvirrade, och denna känsla förvärrades när det framkom att ett stort antal ungdomar från länder i väst valde att ansluta sig till Islamiska staten.

Den genklang som Islamiska staten och självmordsterrorismen väckte är slående. Det här är en radikal rörelse, som strävar efter makt men slår ur underläge. Den försöker desperat undvika att tillintetgöras genom att frammana en starkare övertygelse bland sina stridande och anhängare och på så sätt få ett taktiskt övertag. Den använder en enande tanke, en militant form av islam, men drar sig inte för att förvanska de ursprungliga trossatserna i syfte att väcka en längtan att återskapa ett idealiserat förflutet på alla tänkbara sätt. Precis som al-Qaida är det på en och samma gång både en reaktion mot och ett utnyttjande av till synes moderna idéer. Ideologin är helt klart atavistisk och försöker skapa ett samhälle som styrs av förmoderna principer från sjuhundratalet. Den är utopisk i så måtto att man vill ha ett enhetligt kalifat (trosmässigt men också territoriellt). Detta trots att kalifatet bara varade ett kort tag i historien på grund av den djupa splittring som rådde mellan folken i Mellanöstern. Men deras metoder är ”moderna” i så måtto att de använder internet, sociala medier, mobiltelefoner, bärbara datorer, digitalkameror, förarlösa plan (så kallade ”drönare”) och videoklipp på nätet.

Trots de moderna verktygen uttrycks åsikterna i förmoderna, manikeiska bilder. Den utpekade ledaren för Islamiska staten, al-Baghdadi, har sagt: ”Dagens värld har delats in i två läger och två skyttegravar, utan något tredje läger däremellan: islams och trons läger, och kufr [otrons] och hyckleriets läger.” Sådana uttalanden påminner om Lenin som drog liknande tudelade slutsatser: ”Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi. Här finns inget mellanting (ty mänskligheten har inte utarbetat någon’tredje’ ideologi).”

En sak som också upprepades under det moderna kriget var föreställningen om begränsad krigföring, återhållsamhet och internationella institutioner. De europeiska religionskrigen hade utmynnat i ett erkännande av statens överhöghet och de religiösa övertygelsernas oavhängighet inom staterna, något som senare utvidgades till olika sorters individuell tolerans. Detta ökade trycket att skydda icke-stridandes, sårades och tillfångatagnas ställning genom allmänt vedertagna internationella verktyg, och trots att kärnvapenteknologin tillkommit fick det till och med normer för förhandlingar, säkerhet och samarbete att etableras i syfte att undvika konsekvenserna av den ömsesidigt garanterade utplåningen. Det obegränsade kriget hade blivit nästan otänkbart för de moderna stater som hade kärnvapenteknik, även om vissa stater hävdade att taktiska kärnvapen kunde användas utan att man riskerade en upptrappning, något som väl knappast kan beskrivas som lugnande. Det som får Islamiska staten att framträda som så påtagligt omodern är rörelsens brist på återhållsamhet när det gäller att göra civila till måltavla. Till och med när världskrigen var som intensivast och Europa flygbombades ansträngde man sig att begränsa de civila förlusterna och inskränkte målen till arbetskraft som var insatt i krigsekonomin. Även om flygbombningarnas bristande precision gjorde dessa åtskillnader nästan omöjliga och det totala kriget drev ett stort antal civila till hemvärn och arbetskraft som var förknippad med krigsinsatsen.

Försöken att göra åtskillnad, hur bristfälliga de än må vara, är alltjämt vattendelaren till folkmordet, där civila görs till mål på ett avsiktligt, cyniskt, beräknande och systematiskt sätt. Ledarna för al-Qaida, Nusrafronten och Islamiska staten rättfärdigar fiendens fullständiga utrotning. Martin van Creveld hävdade att kärnvapnen avskaffade ”det totala kriget” för de moderna staterna och tvingade dem att visa återhållsamhet, men de militanta jihadisternas övertygelser tyder på att inga sådana begränsningar finns i deras föreställningar.

Hellre än att se det moderna som progressivt belyste postmoderna kritiker det absurda i kärnvapen, förstörelselustan i det industriella kriget och 1900-talets dödliga ideologier. De pekade på disciplineringen av kroppen och tanken inför kriget och upprepade Rousseaus iakttagelse att människan inte gick frivilligt ut i krig utan måste fösas ut i det. En modern tolkning torde ligga i linje med detta perspektiv eftersom antalet människor som är beredda att frivilligt ställa upp för militärtjänstgöring är rätt begränsat; det kräver övning i att övervinna självbevarelsedrifterna liksom både mental och fysisk betingning. Dessa iakttagelser är inte enbart negativa. Utbildning skapar band som gör att individer kan övervinna krigets påfrestningar. Om digitala hjälpmedel i framtiden dessutom används i större utsträckning för att attackera samhällen och individer genom att spela på deras sårbarhetskänsla i hemmet så kan metoder som skapar samhälls- och gruppband hjälpa till att hindra terrorister från att utnyttja det moderna urbaniserade livets splittrande effekter.

Postmodernismen belyser också krigets osmakliga absurditet i informationsteknikens tidsålder. Trots den enorma mängd ”information” som finns i alla miljarder terabyte data som flyger runt världen och förvaras i databaser, chips och moderkort är vårt förstånd fortfarande lika klent som våra förfäders. Soldater och beslutsfattare i Irak mellan 2003 och 2009 liksom i Afghanistan mellan 2001 och 2014 kunde ibland inte ”förstå” orsakerna bakom vissa händelser, deras motståndares beslut eller den lokala civilbefolkningens reaktioner, trots att informationen fanns ”tillgänglig” på olika sätt (genom lokalt mänskligt samspel, digital övervakning och lagring samt samlad kunskap). Att kunna ordna information och göra den meningsfull, möjlig att tolka och/eller analysera är ofta något som går förlorat i insamlandets och tillgänglighetens malström.

Att kunna ställa rätt frågor är lika viktigt som, eller kanske ännu viktigare än, att skaffa ännu mer information. Trots att han fått mycket kritik för att han medgav det förklarade försvarsminister Donald Rumsfeld i ett berömt uttalande att ”det okända okända” finns. Hans iakttagelse att ”det kända okända” och, ännu värre, ”det okända kända” fanns borde verkligen ha fått mer uppmärksamhet, för dessa skulle kanske kunna angripas mer framgångsrikt. Postmodernisterna skulle naturligtvis tycka att det är ironiskt att militära kampanjer i ”informationsteknikens tidsålder” förs utan att man kan begripa, förstå eller kontrollera informationen.

I ”informationsteknikens tidsålder” finns det en missriktad tillit till tekniken som utgör ett självbedrägeri. Under Kuwaitkriget (1990–91) myntade medierepresentanter uttrycket ”CNN-effekt” för att beskriva det sätt på vilket dramatiska filmer från noskameror på fjärrstyrda robotar, eller rörliga bilder från flygplan i närheten, fångade de ögonblick då ”smarta” bomber detonerade mitt i prick. Breddandet av källor för film och nyhetsbevakning har – med hjälp av internet, Youtube och andra sorters sociala medier, tillsammans med bärbar och lättillgänglig teknik i händerna på medborgarna – försämrat militärens och staters förmåga att rikta och kontrollera information.

”Tv-kriget” har ersatts av videoklipp på nätet, vilket i sin tur har givit upphov till en sorts konfliktidealism som vi kanske inte sett sedan de internationella brigadernas dagar under spanska inbördeskriget (1936–39). Lättpåverkade ungdomar, de digitala urinvånarna som lever sitt liv på nätet och som är mottagliga för propaganda från Islamiska staten och andra militanta grupper, finner tillräckligt samband och behov för att ta sig in i konfliktområdet. Där följer en ny verklighet och skärpt radikalisering. Det senare är en erfarenhet de delar med krigsveteraner från länder i väst, av vilka en del återvänt som frivilliga till Irak för att slåss tillsammans med kurdiska friskaror mot Islamiska staten.

Identitetens överförbarhet, en förmodern föreställning, sammanfaller alltså med moderna konflikter, kommunikations- och transportmedel, och leder på så sätt till jihadismens frivilliga från väst, och dess motreaktion. Det ”moderna” samhällets splittring har krympt det rättesnöre som vedertagna auktoriteter – som myndigheter, religiösa ledare och äldre vuxna – tidigare stod för. Det kollektiva har reducerats av en betoning på individen. Kriget är en konstruktion, inte så mycket av den kollektiva viljan och identiteten som förr, utan nuförtiden som en ritual bland jämlikar där önskan att sätta sig på prov i den ultimata stridens smältdegel fostras i datorvärlden, särskilt datorspelen, som en enskild varelse.

Krigets natur förändras hela tiden, så att tillskriva kriget en föreställning om modernitet är med nödvändighet problematiskt, och antagligen kortlivat, förutom den uppenbara tanken att varje tidsålder tror att den på något sätt är ”modern”. Det moderna industriella krigets natur hörde ursprungligen ihop med utvecklingen inom teknik och organisation, vilket gav upphov till en ny sorts byråkratisk statsstruktur. Detta sågs i sin tur som ett sätt att skicka ut europeiska arméer i världen och uppnå en sorts hegemoni. Det moderna kriget ansågs också – rätt eller fel – ha ett definitivt slut, en åsikt som närdes av det avgörande och dramatiska slutet på andra världskriget.

Det moderna kriget sågs som utdraget, högintensivt till sin natur, karakteriserat av stormakternas tekniska överlägsenhet. Deras informationsoperationer skildrades för en vanligtvis nationell, publik som identifierade sig med budskapet. Konventionella krig ses i den moderna tidsåldern som mycket destruktiva, dock relativt korta i längd. Det postindustriella, eller postmoderna, kriget anses däremot ha andra utmärkande drag. Som ett resultat av erfarenheterna under perioden 1990–2015 – inte minst under striderna i Demokratiska republiken Kongo, Colombia, Irak, Syrien och Afghanistan – ses det snarare som utan slut, utdraget och oavbrutet. Striderna förefaller ha en kortvarig intensitet, och stormakterna har den tekniska övermakten, men ställs tidvis inför jämbördigt (som det utbredda användandet av eld från krypskyttar och improviserade sprängmedel visade i Irak och Afghanistan). Informationsoperationer skildras för en global, kritisk och skeptisk publik.

I det postindustriella krigets tidsålder finns det ytterligare egenskaper som ofta identifieras. Lojaliteten gentemot och identifikationen med stater verkar utmanas av nya, transnationella identiteter, vanligtvis med tydliga ideologier. Beslut i mänsklig takt förefaller ställas mot större tillit till datorkraft, algoritmer och programkod. Vi ser en begynnande global övervakning och staters förmågor inom detta område ökar också. I den så kallade informationstidsåldern borde vi därför kunna vänta oss mer sammanlänkade folk, besläktade åsikter, allt snabbare beslut och mer övervakning.

Trots dessa förändringar finns det röda trådar. Krigets drivkrafter är alltjämt djupt mänskliga: rädsla, heder, intressen, överlevnad, osäkerhet, en krigisk kultur, inhemska påtryckningar, upplevda orättvisor, reaktion på intrång, ambitioner eller opportunism och misstag som missförstånd eller fördomar.

Det moderna är ett paradigmkoncept, men kriget passar inte särskilt väl in i bilden. Det är ett framåtsyftande grepp, men det har utmanats med utgångspunkt från dess praktiska nytta och sannfärdighet. Enligt de tidiga definitionerna sågs det moderna kriget som genombrottet som ledde till bildandet av stater och som, i sin tur, betydde att väst från sjuttonhundratalet och framåt hade förmågan att expandera och påverka världen: man hade vapnen, pengarna, transporterna och organisationen som gjorde det möjligt att utöva sin makt med allt större effektivitet. Det moderna kriget bands därefter samman med industriell krigföring, massproduktion, massmobilisering och massförstörelse. Det var synonymt med tekniska landvinningar, med rationalism, den växande byråkratin, systematisering och professionalisering. Märkligt nog sågs det som en del av utvecklingen inom den globala masskommunikationen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I vår egen tidsålder har det moderna kriget ifrågasatts och analytiker har försökt identifiera en ”postmodern” egenskap i kriget. Postmodernisterna var snabba att kritisera den maktens tillförsikt och hybris som de såg i de moderna stormakterna, som lämnat en ”kolonial” sorts världshegemoni, kärnvapen, folkmord och enorma ojämlikheter efter sig. De problematiserade det modernas rationalism, och kritiserade dess antaganden. Även om många av dessa filosofiska konstgrepp förkastades var kritiken som helhet en nyttig påminnelse om svagheterna i det ”moderna krigets” logik. Vad kriget anbelangade resulterade informationstidsålderns överflöd av just information inte i någon större vishet än det förflutna haft. I själva verket, hävdade en del kritiker, vilseledde det experter in i en falsk känsla av överlägsenhet.

Den postmodernistiska kritiken framhävde vikten av makt, tvång och disciplin i krig. Den poängterade det motsägelsefulla i att institutioner som hävdade att de hade reglerat och begränsat kriget samtidigt hade givit upphov till kemisk krigföring, bombningar av civila och barbariska illdåd. Islamiska statens uppkomst borde inte ha inneburit någon överraskning i detta avseende. Den moderna världen är snabb att fördöma Islamiska statens sinnesförvirrade våld. Våra uppfattningar bygger på en önskan att hitta lösningar, att ”förebygga” sådana företeelser eftersom vi bedömer dem som ”irrationella”.

Jihadisterna är en reaktion på det modernas framsteg och de försöker utnyttja det modernas verktyg för att sprida en förvriden, mordisk och atavistiskt omodern syn på världen. De försöker skapa en ny sorts makt, men de gör det genom överdrivet våld och dödande. Därmed har de missat en huvudprincip i att grundlägga och upprätthålla stater, och upprepat en både den förmoderna och den moderna historiens dårskap. Den sammanfattades av historikern Basil Liddell Hart efter första världskrigets ragnarök. Han hävdade att målet med krig inte är mer krig, utan ”syftet med krig är ett bättre fredstillstånd”.

Robert Johnson är docent vid University of Oxford och specialiserad på krigshistoria och strategiskt tänkande.

Översättning: Martin Peterson.