Långt fram i nästa sekel kommer journalister att intervjua gamlingar om hur de slapp undan med en hårsmån den dagen, gömda i ett dike eller en garderob me­dan deras föräldrar slogs ihjäl. När alla som läser dessa rader är borta så kommer fortfarande böcker att skrivas om den 7 oktober 2023.

Inget liknande har inträffat i modern tid, på en och samma dag: en fullkomligt oväntad händelse, som under loppet av några timmar utlöser en omedelbar kris och skapar en ny verklighet för överskådlig framtid. Det finns inte mycket att jämföra med under efterkrigstiden: sexdagarskrigets utbrott 1967, Berlinmurens fall 1989, attackerna mot New York i september 2001.

Ett år efter händelsen är det fortfarande för tidigt att sia om hur det gick. Det vi är mest nyfikna på ligger i framtidens töcken: Räddades de bortrövade israelerna? Överlevde Hamas som politisk kraft i Gaza? Hämtade sig det israeliska samhället efter traumat och den djupa interna splittringen i krigets spår?

Oavsett hur det går för Israel, och för palestinierna, så kommer 7/10 -23 att associera både till en konkret händelse och till något allmänmänskligt. Först och främst kommer detta datum att stå som en arketyp för övermod och – förbluffande nog – hjälplöshet. Israels hela arsenal av teknologiska finesser störtade samman inför några metallskärare och hobbydrönare. Det hela var nästan över då Israels markstyrkor nådde skådeplatsen. I kibbutzen Nir Oz två kilometer från gränsen hann Hamas mörda eller föra bort en fjärdedel av de fyrahundra invånarna utan att se skymten av israelisk militär. När styrkor nådde fram dit på kvällen 7/10 hade mördarna åkt hem till Gaza. På de flesta platser utmed gränsen var det nästan lika illa. Utan heroiska insatser från civila, poliser och reservister som på eget bevåg skyndade söderut så hade det gått ännu värre: Hamasförbanden hade kartor över Tel Avivs södra förstäder, över storstaden Beersheba och över atomreaktorn i Dimona. De nådde ända till ­staden ­Ofakim, ­trettio kilometer in i landet, något som inte förekom ens i försvarsplanerarnas värstafalls-scenarier.

Fabler där musen knyter fast svansen på lejonet, där den käcke gossen narrar jätten till dödsklyftan och David fäller Goliat­ hör till alla kulturers favoriter. Men 7/10 -23 var sensmoralen den omvända: den lilla, slugare parten var inte renhjärtade hjältar, utan blodtörstiga demoner, medan offren överlag hörde till Israels allra bästa. Många av dem hade vigt sitt liv åt samförstånd och organiserat sjukvård och hjälp åt Gazabor i nöd.

När politiker, chefer och ledare stöter i basun och deklarerar att nu, en gång för alla, så är problemen lösta – så bör man försätta sig i beredskap. De som ­hanterade försvaret av sydvästra Israel intalade sig själva och andra att verkligheten – alltså Hamas vapen och intentioner – hade trollats bort. Stängslet mot Gaza; den underjordiska barriären mot tunnlar, luftballongerna med livekameror ovanför gränsen; alla spaningskamerorna utmed stängs­let som sände direkt till ”skärmflickorna”, de kvinnliga värnpliktiga som bevakade varje segment av gränsen i direktsändning – hur skulle Hamas våga drömma om att forcera ett så påkostat lås? Och varför skulle Hamas göra det, när Israel­ skaffat det 30 miljoner dollar i månaden från Qatar som betalning för lugnet? Den speciel­la enhet inom utrikesspionaget Mossad, ”Harpunen”, som kartlade penningflödet till Hamas från dess gynnare Iran, Turkiet och Qatar, var mycket effektiv. Men 2018 lades den ned. Den behövdes inte. Ännu mer fantastiskt: Hösten 2022, ett år före katastrofen, slutade Israels­ cyberenhet 8 200 avlyssna Hamas interna kommunikationer. Det var bortkastad tid, ansågs det.

Så komplett tycktes stängslets underverk att man tog ifrån hemvärnet i gränssamhällena deras gevär. Det räckte nu med pistoler och några lösa skott per man. Skärmflickorna, som kunde ha gjort sitt jobb varsomhelst inne i landet, placerades intill gränsen, utan vapen. (De mördades alla, utom fem som fördes till Gaza.) Det var som när ångaren Titanic utrustades och man nöjde sig med livbåtar för bara hälften av de 2 200 passagerarna. Eftersom fartyget var osänkbart var antalet livbåtar ovidkommande.

Allt detta blev förstås extra traumatiskt för en stat vars historiska drivkraft var visionen att garantera trygghet åt ett folk som levat utlämnat åt andras godtycke. Det som nu plötsligt hände tusentals israeler, att fanatiska mördare och våldtäktsmän bröt sig in i deras hem och gjorde med dem som de ville – det var just vad som hände deras förfäder på de platser där sionismen först slog rot: i Ukraina, Belarus, Moldavien, Galizien.

Såret är fortfarande öppet. Dels därför att de bortrövade israelerna hos Hamas blivit en politisk fråga som splittrar landet som inget annat sedan statens tillkomst. Dels därför att soldater i Gaza och civila utmed Libanongränsen fortsätter att dö. Dels därför att nya skräckvideor från 7 oktober hela tiden hittas i döda Hamasmäns telefoner. Varje dag, varje timme, i radio- och tv-sändningar, så kommer någon av de överlevande, eller anhöriga till mördade och bortförda, till tals: ofta gråtande och snyftande, och med förbittrade anklagelser mot staten och regeringen. De tiotusentals som undkom på ett hår den dagen berättar sina hi­storier. Och hela verkligheten, lyktstolpar, köpcentrum, husväggar, bilar och människors kläder, är tapetserad med appeller och bilder på de dödade och bortförda.

60 procent av alla israeler vill acceptera Hamas krav på ett vapenstillestånd och frigivning av de svårast belastade palestinska säkerhetsfångarna. Men de flesta i regeringen anser det viktigare att fortsätta kriget mot Hamas även om detta beseglar gisslans öde. Eller, rättare sagt, rege­ringen låtsas att dess mål är ”total seger” över Hamas. Dess verkliga motiv är ett annat: att förlänga kriget och skjuta upp de oundvikliga granskningarna, av kommissio­ner och riksdagsrevisorer, av förspelet till debaclet 7 oktober. Djupdykningar i källmaterialet kommer att lägga huvudansvaret på premiärminister Benjamin Netanya­hu, mannen bakom den modell som störtade samman på en förmiddag.

Medan regeringen vill dra ut på tiden rinner tiden ut för de bortförda i Gaza, som dör av vanvård och undernäring, eller i israe­liska bombräder, eller mördas av Hamas. Medan gisslan decimeras läggs en skam till en annan: Först skammen över att inte ha värnat om gränsen, därpå skammen över att inte ha bjudit mördarna motstånd då de väl trängt in i landet; och ovanpå detta skammen över att ha övergivit de bortrövade som försmäktar och dör i Gaza, de flesta av dem djupt under jorden som mänsklig sköld kring Hamasledaren Yahya Sinwar.

Netanyahu har inget principiellt mot utväxling av israeler mot palestinska säkerhetsfångar. 2011 lät han växla ut en israelisk soldat, Gilad Shalit, mot 1 027 palestinska fångar, bland dem Sinwar, hjärnan bakom attacken den 7 oktober.

105 bortrövade israeler löstes ut mot palestinska säkerhetsfångar i november-december 2023. 140 israeler förblev i Hamas händer. Högst 101 av dessa, antagligen bara hälften så många, är vid liv när detta skrivs i september 2024. Miljoner israeler känner ett moraliskt imperativ att till varje pris lösa ut dem som rövades ur sina sängar. Om de alla dör så har det sociala kontraktet brutits, både judendomens ovillkorliga krav på utlösning av fångar och försvarsstyrkornas förs­ta budord, att aldrig lämna någon levande kvar på slagfältet.

1986 tog ett israeliskt Phantomplan eld över Libanon. Piloten Ron Arads fallskärm landade i Libanondalen där han togs till fånga av shiitiska Amal, som överlämnade honom till Hizbollahmilisen, som tros ha överlämnat honom till Iran. Israel erbjöds att lösa ut honom mot shiiter i israeliska fängelser, men det hela drog ut på tiden och Arad försvann, ovisst hur. Premiärminister Yizhak Rabin uttryckte senare ånger över hur affären skötts.

”Vi är på väg att få 140 nya Ron Arad. Det är ett svek som aldrig kan göras ogjort. Det kommer att förgifta stämningen här, vi kommer inte att kunna se oss i spegeln efteråt utan avsmak”, sade krigshistorikern Martin van Creveld ­nyligen i ett ­samtal. Det enda jämförbara i ett svenskt sammanhang, i fråga om skam, är Raoul Wallenberg. Det går att säga att det var rege­ringens fel, att utrikesminister Undén och ambassadör Söderblom i Moskva svek den svenske hjälten, och lät Stalin förstå att man inte ämnade göra något buller i saken. Men det hjälper inte att stjälpa över skulden på några enskilda. Varje anständig svensk känner intensiv skam över detta än idag, också de som fötts långt efteråt.

När Hamas störtade spelet över ända och i ett slag skapade ett nytt Mellanöstern, så var Israel redan ett djupt splittrat samhälle. I januari 2023 lanserade den israeliska regeringen ett ambitiöst program för ett nytt styresskick. De viktigaste punkterna i det var politisk kontroll över rättsväsendet, över medierna och över ämbetsmannakåren. Målet var en auktoritär demokrati av turkisk typ, där den som vinner valet tar över hela staten, utan förbehåll. Planerna utlöste dramatiska reaktioner, inklusive elitsoldaters vägran att göra repetitionsövningar, och väldiga demonstrationer, vecka efter vecka ända fram till den 7 oktober. Projektet splittrade också regeringen, när försvarsminister Yoav Gallant från rege­ringspartiet Likud vände sig mot systemskiftet. Netanyahu sparkade honom, men våldsamma kravaller skrämde honom och han återinsatte Gallant i ämbetet.

Alla de upprivande tvister som nu rasar i Israel, om gisslan; om taktiken visavi USA, Iran och Hizbollah; om Gazas framtida skötsel – är kopplade till den tidigare konflikten om demokratin. I stort sett är de som vill slå vakt om demokratin samma personer som nu yrkar på ett avtal om utväxling av gisslan och ett slut på kriget. Kriget har alltså ytterligare fördjupat de djupa klyftorna mellan israeler, spätt på deras främlingskap, och inte sällan avsky, för varandra. Sådana stämningar, i ett samhälle med målmedvetna och fanatiska yttre fiender, är farliga. Under månaderna före Hamas attack varnade säkerhetstjänsten Shabaks chef Ronen Bar flera gånger Netanyahu för att den inre striden om demokratin gav landets fiender blodad tand, och att ett angrepp från Irans ombud i regionen var att vänta.

Den inre splittringen är farlig också på andra vis. Under sina första fyra decennier var Israel en tullomgärdad ekonomi ledd av staten och fackföreningen Histadrut. Den stora exportvaran var apelsiner odlade med statssubventionerat vatten. Ekonomin kunde inte erbjuda jobb åt alla vetenskapsmän och tekniker som utexaminerades, inte heller åt kreativa företagare. Duktiga israeler lämnade landet i tiotusental. Under tjugo stormiga år, 1985 till 2005, tumlades systemet om. Israel blev ett högteknologiskt centrum, där elektroniska uppfinningar drog till sig miljardinvesteringar från främmande pensionsfonder och andra placerare. Åk på stora landsvägen Jerusalem–Tel Aviv, försök räkna myriaderna japanska bilar och betänk att trots detta har Israel positiv handelsbalans visavi Japan!

Redan under 2023 års interna kris, då det såg ut som om Israels domstolar skulle hamna under politisk kontroll, stördes den modellen. Pengar drogs ur landet, och de flesta nya israeliska uppstartsbolag 2023 registrerade sig i andra länder. Kriget i Gaza och kraven på bojkott av Israel i många länder blir nu ännu en börda för de få som drar Israels ekonomiska lass, kustlandets minoritet av entreprenörer, uppfinnare, forskare, skattebetalare och elitsoldater. Men denna minoritet kan aldrig vinna några val, och de ser dagligen hur deras preferenser och ideal körs över och ignoreras. Om sådana personer blir övertygade om att deras barn inte har någon framtid i det Israel som Netanyahu och hans justitieminister Yariv Levin planerar, och om dessutom deras försörjning hotas av ekonomisk stagnation och ­bojkotter, så kommer många av dem att söka sig bort. Länder som Kanada och Australien har avdelningar på sina ambassader där presumtiva elitmigranter tas om hand.

Blotta tanken att judar skulle lämna den judiska staten på jakt efter frihet i andra länder är skakande för de flesta israeler, och rätt få, än så länge, vidtar konkreta förberedelser för flyttning. Impulsen att lämna landet dämpas av de antijudiska eruptionerna i västvärldens huvudstäder och universitet. Att protestera mot Israels invasion, som började tre veckor efter Hamas attack, och kräva skydd för Gazas civilbefolkning, var ju helt legitimt. Men bara ett par dagar efter massakern 7/10 jublade tusentals i väst över ”motståndet” och hyllade Hamas. Deras slagord, ”från Jordanfloden till Medelhavet”, är en direkt översättning av min al-nahr ila al-bahr, stridsropet mot PLO-ledaren Yasir Arafats beslut 1993, att erkänna Israels gränser och judarnas rätt till en stat. Plakaten i de ungas händer, i Berlin, Harvard och Sydney handlade sällan eller aldrig om fred eller tvåstatslösning. De handlade ofta om fördrivning av ”sionister”. Några västerländska rege­ringar, lärosäten och medier agerade resolut mot sådana tongångar. Andra gjorde det inte. I de flesta västländer är judiska skolor och församlingshus de mest hårdbevakade platserna i landet, mer än några parlament eller bankvalv. En judisk journalistkollega i en europeisk huvudstad ger röst åt det många känner:

– Kanske det inte längre finns nån trygg plats för oss. Jag känner ett djupt främlingskap inför Israel, och ett växande främlingskap härhemma. När folk förbannar ”sionister” så vet jag att det handlar om mig.