Bernard Brodie, en av den tidiga kärnvapenerans viktigaste strateger vars skrifter fortsätter att påverka och forma debatten om hur kärnvapen påverkar internationell politik, skriver: ”Hitintills har det militärstrategiska huvudmålet varit att vinna krig. Från och med nu måste det militärstrategiska huvudmålet vara att undvika krig. Det kan inte finnas något annat mål.”

Formuleringen förkroppsligar det som andra forskare senare skulle komma att kalla ”den nukleära revolutionen” – det vill säga den omvälvande effekt som kärnvapen skulle komma att ha på den internationella statsmannakonsten genom att göra krig mindre och inte mer sannolika.

”Var inte kärnvapnen en gång de ultimata fredsbringarna som skulle minska risken för konfrontationer mellan stormakterna?”

Teorin postulerade att kärnvapenkrigens katastrofala effekter skulle vara uppenbara för alla, med följd att många stater skulle eftersträva kärnvapen och förmågan att använda dem som svar på aggressioner. Efter att ha uppnått en sådan säker andraslagsförmåga, skulle dock staterna slappna av och lätta på sin inneboende konkurrens- och expansionsreflex, med följd att världen skulle bli en fredligare plats.

Den här teorin har dock alltid förblivit just en teori som inte har kunnat förklara sättet som stater med kärnvapen uppträder efter det att de väl har förvärvat dem. Under de senaste åren har det dykt upp betydande nya invändningar mot den nukleära revolutionsteorin, vilka har underbyggt påståenden om att teorin inte stämmer överens med verkligheten. Och ändå så fortsätter essensen i den här revolutionerande och omvälvande kärnvapeneffekten att påverka såväl internationella relationer som debatterna om kärnvapnen och deras politiska påverkan. Även om blotta förekomsten av kärnvapen inte nödvändigtvis resulterade i en mera fredlig värld, förmodar många fortfarande att bristen på direkt konfrontation mellan stormakterna kan förklaras med just förekomsten av kärnvapen.

Men 70 år efter kärnvapnens uppkomst framstår risken för att de skall användas i en stormaktskonflikt som större än någonsin. Även om den ryska invasionen av Ukraina har återuppväckt sådana scenarier i den allmänna föreställningen, har den under det senaste årtiondet återuppblossande stormaktsrivaliteten stadigt ökat risken för kärnvapenkrig. I Asien framträder Taiwanscenariot som hotfullt, med frågetecken på båda sidor vad gäller ­motståndarens kärnvapenintentioner. I Europa skulle alla direkta konfrontationer mellan Ryssland och Nato eller USA snabbt förvandlas till en kärnvapenkonflikt, i linje med Rysslands utfästelser om att ta till kärnvapen först i händelse av en storskalig konflikt. Scenarierna för kärnvapeneskalering mellan stormakter ser särskilt oroväckande ut i norra Europa, hem för Rysslands nukleära andraslagsstyrka. Var inte kärnvapnen en gång de ultimata fredsbringarna som skulle minska risken för konfrontationer mellan stormakterna? Undergräver den samtida stormaktsrivalitetens beskaffenhet kärnvapnens uppenbara avskräckande, och därigenom också fredsbevarande, effekter?

Kärnvapen är, i alla praktiska bemärkelser, den ultimata försäkringen och säkerhetsgarantin för de stater som innehar dem. Men dessa stater uppfattar deras avskräckande effekt på markant olika sätt, integrerar dem med sina konventionella militära stridskrafter på markant olika sätt och har markant olika föreställningar om exakt hur de mest effektivt kan påverka eller forma motståndarens beteende. Ett brett spektrum av olika faktorer påverkar sådana överväganden: geografi spelar roll, andra militära kapaciteter spelar roll; perceptioner spelar roll; traditioner spelar roll; strategisk kultur spelar roll.

Geografi spelar roll eftersom vilka typer av militära hot stater ställs inför hänger ihop med deras geografiska och strategiska miljö. En stat med en stor landmassa som är inringad av potentiella fiender upplever allvarligare och mer trängande säkerhetshot än en isolerad ö. Strategiskt djup och möjligheten och förmågan att dölja militära kapaciteter i den sibiriska tundrans djup påverkar upplevda hot från stater som befinner sig på längre avstånd från det allvarligaste säkerhetshot som de står inför.

Militära kapaciteter spelar roll eftersom stater tänker olika kring hur kärnvapen och konventionella vapen samspelar och kommer att påverka motståndare. Den ryska kärnvapenpolitiken är den mest utvecklade rent teoretiskt, om än inte praktiskt, me­dan stater som Pakistan, och allianser som Nato historiskt sett, också har dragit nytta av kopplingen mellan konventionell underlägsenhet och nukleär kompensation. Kina brottas för närvarande med frågeställningen om än på ett markant annorlunda sätt.

Perceptioner spelar roll eftersom stater utformar politik baserat på sin förståelse och tolkning av sin potentiella fiende: dennes militära kapacitet kan framstå som hotfull även om den tänkta fienden själv är övertygad om att dess välvilliga intentioner är uppenbara för alla och envar. Så länge som kärnvapenavskräckning förblir ett i grund och botten psykologiskt instrument som spelar på psykologiska dynamiker såsom rädsla får uppfattningar om kärnvapenkapaciteter och intentioner större betydelse för den internationella utvecklingen än uppfattningar om konventionella militära kapaciteter.

Traditioner eller kultur spelar roll eftersom de befintliga kärnvapenmakterna – inklusive Ryssland, USA och Kina – alla har årtionden med erfarenhet av och stora byråkratier vigda åt att formulera kärnvapenpolitik och upprätthålla kärnvapeninstrumentet. De här komplikationerna har alla sina egna idiosynkrasier och ser olika ut– de strategiska problem som de ställs inför ser också olika ut (delvis beroende på de andra faktorer som jag nyss har nämnt), vilket i sin tur leder till olikartade strategiska lösningar på de strategiska problemen.

Ovanstående innebär att det finns viktiga skillnader i hur kärnvapen påverkar olika staters militära strategi, vilket i sin tur leder till att kärnvapenstaternas uppträdande på den internationella arenan i hög grad skiljer sig åt. Variationen i kärnvapenstaternas beteende har uppmärksammats i den moderna litteraturen i ämnet, men ännu inte resulterat i en väsentlig granskning av hur variationen kan se ut och vilken roll den spelar för att föranleda olikartade beteenden på den internationella arenan.

En empirisk fallstudie är det pågående kriget i Ukraina, en kärnvapenladdad konflikt som rymmer en rad olikartade lärdomar för flera av världens befintliga eller aspirerande kärnvapenländer. Den gemensamma nämnaren för lärdomarna som kan utvinnas ur kriget i Ukraina är dock att kärnvapen i själva verket kan uppfattas som ännu mer användbara för dem som tillskriver dem olika grader av strategiskt värde.

Den ryska kärnvapenretoriken och det ryska kärnvapensignalerandet under Ukrainakriget saknar motstycke. Många fruktar att en av de främsta lärdomarna som Ryssland tar med sig från Ukrainakriget är att aggression under hotet om potentiell kärnvapen­eskalering medför färre risker. Världens största kärnvapenarsenal är förmodligen huvudorsaken till att amerikanska styrkor ännu inte har satts in i stor skala i Kiev. Rysslands konventionella prestationer har visat att i en sådan alternativ verklighet skulle Ryssland med största sannolikhet inte ha lyckats inta och behålla någon del av Ukrainas territorium under en längre tidsperiod.

En annan lärdom som Ryssland kan utvinna är dock att kärnvapenhot och kärnvapenskrammel inte räcker hela vägen. Upprepade ryska kärnvapenhot har inte påverkat den ukrainska viljan att slåss för och försvara sitt land. Den ryska ledningen må fortfarande vara upptagen av kärnvapenanvändningens militära nytta och huruvida denna skulle överstiga de politiska kostnader som är förenade med att kliva över kärnvapentröskeln. Ryssland verkar hursomhelst benäget att fortsätta att maximera nyttan av sin kärnvapenarsenal; inte minst i en tid när landets konventionella militära styrkor krymper och när dess uppfattade omedelbara omgivning blir ännu fientligare.

Genom sitt exempellösa kärnvapenskrammel förvärvar Ryssland också nya erfarenheter när det gäller hur landets kärnvapenhot i kombination med andra tvångsåtgärder påverkar motståndare och åstadkommer politiska och militära effekter. Ryssland iakttar sannolikt västvärldens reaktioner med stort intresse och lägger dem på minnet. Ryssland gör ingen hemlighet av att i ett eventuellt krig mot Nato, och ställd inför en överlägsen konventionell militärstyrka som hotar landets territoriella integritet och suveränitet, skulle det överväga att ta till kärnvapen. Somliga ifrågasätter trovärdigheten hos de kärnvapenhot som används för att uppnå aggressiva mål i Ukraina. Färre skulle förmodligen ifrågasätta trovärdigheten hos kärnvapenhot för att bevara den ryska statens existens.

USA, andra västerländska kärnvapenstater och Nato som kollektiv utvinner andra kärnvapenlärdomar ur det pågående kriget i Ukraina. För dem visar kriget en gång för alla kärnvapenberoendet hos fiender som Ryssland. Det har påvisat hur alla potentiella konflikter med Ryssland kommer att rymma en betydande kärnvapenkomponent, från och med eller rentav före krigets första dag. Kärnvapen skulle ständigt och konsekvent påverka förloppet för ett sådant krig. Sannolikheten för kärnvapenanvändning i händelse av att ett krig utkämpades på europeisk mark skulle öka dramatiskt. Även om säkerhetspolitiska kretsar har varit förberedda på detta ett tag, har kriget i Ukraina på ett påtagligt sätt inskärpt denna verklighet i västerländska säkerhetspolitiska beslutsfattare.

Nato är i färd med att förnya sin kärnvapenkompetens och försöker att göra det snabbt på grund av denna utmaning. Det säkerhetspolitiska samfundet på båda sidor om Atlanten diskuterar vilket som är det mest effektiva sättet att avskräcka eller påverka en kärnvapenbeväpnad motståndare. De flesta instämmer i att en moderniserad och tillförlitlig kärnvapenkapacitet är en nödvändig komponent i en sådan avskräckning. ­Kärnvapen kommer att vara en viktigare del av Natos mix av avskräckningsmedel under de kommande åren. Kommunikén från Natotoppmötet i Vilnius i juli 2023 kommunicerade just detta genom sitt förnyade nukleära språkbruk.

Kriget i Ukraina har också i större delen av Europa inskärpt betydelsen, för att inte säga beroendet, av en amerikansk säkerhetsgaranti, inklusive dess kärnvapenparaply. Det är en lärdom USA:s allierade i Asien-Stillahavsområdet har varit mycket mer akut medvetna om under en tid. Den japanska säkerhets- och försvarspolitiken är stadd i omvandling, med eller utan en kärnvapenkomponent. Sydkorea har aktivt eftersträvat en mer omfattande motanfallskapacitet för att påverka de nordkoreanska kärnvapenkalkylerna. Avskräckningsdynamiken i Asien-Stillahavsområdet befinner sig under omprövning, både genom nyligen lanserade initiativ som Akus-samarbetet och till följd av observationer och tolkningar av den europeiska kärnvapendynamiken.

Kina i sin tur kan ha dragit andra kärnvapenrelaterade lärdomar av Ukrainakriget. Vissa fruktar att Kina skall dra liknande slutsatser som Ryssland när det gäller möjligheten till konventionell aggression i skuggan av hotet om nukleär eskalering. USA och andra länder har gjort sitt bästa för att övertyga Kina om att sådan aggression inte skulle gå ostraffat förbi i en taiwanesisk kontext. Kinas kärnvapenstrategi så här långt tyder på att man fortfarande håller fast vid andra lärdomar om kärnvapens strategiska nytta för tvångsvälde.

En del menar att Kina satsar mer på andra militära nyckeltekniker för att bygga upp förmågan att dominera eskaleringen och utöva press på en fiende i händelse av en konflikt. Samtidigt strävar Kina efter att befästa sin nukleära avskräckningsförmåga – kanske delvis som ett svar på vad landet uppfattar som en potentiellt lägre tröskel från amerikansk sida att ta till kärnvapen i händelse av en direkt konfrontation länderna emellan.

De olika lärdomarna från kriget i Ukraina pekar alla i samma riktning: mot en mer framskjuten roll för kärnvapen i ett spektrum av staters militära och politiska strategier. Vidare pekar de i riktning mot en utveckling där kärnvapen kan komma att spela en större roll i regionala dynamiker runtom i världen. Detta inbegriper Europa och dess nordligaste hörn.

Ett nytt säkerhetspolitiskt landskap växer fram i Europa som formas av det pågående kriget i Ukraina, av Natos åtgärder för att avskräcka och försvara sig samt av en pågående utvidgning av Nato i norr. Det nya mönstret är ett resultat av nuet men kommer förmodligen att vara en funktion av vår framtid.

Det kommer att krävas mycket för att övertyga de europeiska staterna om att Ryssland någon gång i framtiden inte längre kommer att vara en kraft eller ett hot att ta med i beräkningen. Det kommer att krävas mycket för att övertyga ett framtida Ryssland, också med andra ledare än dagens, om att den slagkraft som Nato nu skapar över Europa och dess gränsregioner, inte hyser några aggressiva avsikter i förhållande till Ryssland. Vi ser nu hur en ny järnridå dras ner över Europa på grund av den dystra situa­tion som vi för närvarande befinner oss i. Frågan är huruvida vi ägnar tillräckligt med uppmärksamhet åt hur detta skulle kunna förändras till något mer positivt i framtiden.

Kärnvapens växande relevans för både Ryssland och Nato kommer förmodligen att få direkta följdverkningar för Europas norra hörn. Så är redan fallet: vi bor nära ett nyckelområde för Rysslands vedergällningskapacitet på Kolahalvön. I Norge och Nato har vi sedan länge vant oss vid det strategiska dilemma och den konfrontation som detta utgör för Barents hav, Norska havet och för de transatlantiska undervattenskablarna för kommunikation. I händelse av krig mellan Ryssland och Nato skulle parternas intressen krocka direkt i Europas nordligaste hörn – och det oavsett var kriget startar.

Ett utvidgat Nato kommer att förändra det strategiska landskapet i en del av Europa som traditionellt har kännetecknats av låg spänning. Det kommer förmodligen bara att vara en tidsfråga innan detta påverkar ryska kalkyler och stridskraftsdispositioner. Om inga konventionella stridskrafter finns att tillgå, kommer kärnvapen att vara den backup som ryssarna tar till, också för signaleringsändamål. Situationen i fredstid kommer förmodligen att bli mer spänd under de kommande åren. En kris eller ett krig kommer att ha en betydande nukleär komponent i vårt absoluta närområde, med potentiella följdverkningar för hur våra länder klarar sig i krigstid.

Slutligen kommer skillnaderna i hur Ryssland och Nato tänker när det gäller integreringen av kärnvapenstridskrafter och konventionella stridskrafter att påverka dispositionerna i vår re­gion. Som vi har sett i Asien-Stillahavsområdet, eftersträvar länder i ökande omfattning konventionella motkrafts- eller motanfallsförmågor. Nato må förlita sig på sina kärnvapenkapaciteter, men det är alliansens konventionella kapaciteter som Ryssland fruktar mest. Nya tekniker påverkar hur fiender uppfattar sina egna kritiska sårbarheter.

Den nya järnridån i ett förvandlat europeiskt­ säkerhetspolitiskt landskap kommer förmodligen att ge upphov till nya dynamiker och nya oroshärdar med hög spänning. Nordeuropa kommer inte att vara vaccinerat mot utvecklingen: att hitta rätt avskräckningsbalans för att minimera risken för kärnvapenkonfrontation kommer att ställa större krav på de europeiska säkerhetspolitiska ledarna än vad de flesta har upplevt under sin livstid. Vi har alla ett stort gemensamt ansvar för att se till att framtidens kärnvapenpolitik medför fred istället för krig.

—

Källor:

Kristin Ven Bruusgaard är chef för den norska underrättelseskolan (NORIS).

Bernard Brodie, Strategy in the Missile Age (Princeton: Princeton University Press, 1959).

Robert Jervis, The Meaning of the Nuclear Revolution: Statecraft and the Prospect of Armageddon, Cornell Studies in Security Affairs (Ithaca: Cornell University Press, 1989).

Francis J. Gavin, Nuclear Statecraft History and Strategy in America’s Atomic Age (Ithaca: Cornell University Press, 2012); Brendan Rittenhouse Green, The Revolution That Failed. Nuclear Competition, Arms Control and the Cold War (Cambridge: Cambridge University Press, 2020); Keir A. Lieber och Daryl G. Press, The Myth of the Nuclear Revolution. Power Politics in the Atomic Age, Cornell Studies in Security Affairs (Ithaca: Cornell University Press, 2020).

Kristin Ven Bruusgaard, “Russian Nuclear Strategy and Conventional Inferiority,” Journal of Strategic Studies 44 (2021), https://doi.org/10.1080/01402390.2020.1818070.

Vipin Narang, “Posturing for Peace? Pakistan’s Nuclear Postures and South Asian Stability,” International Security 34, no. 3 (Winter 2009): 38–78.

Fiona S. Cunningham, “Strategic Substitution: China’s Search for Coercive Leverage in the Information Age,” International Security 47, no. 1 (1 juli, 2022): 46–92, https://doi.org/10.1162/isec_a_00438.

Rose McDermott, “Psychology, Leaders, and New Deterrence Dilemmas,” in The Fragile Balance of Terror Deterrence in the New Nuclear Age, Cornell Studies in Security Affairs (Ithaca: Cornell University Press, 2022), 39–63.

Kristin Ven Bruusgaard, “The Stickiness of Strategy: From Soviet to Russian Nuclear Doctrine,” in Before and After the Fall: World Politics and the End of the Cold War, ed. Fritz Bartles Nuno Monteiro (Cambridge: Cambridge University Press, 2021).

Vipin Narang, Nuclear Strategy in the Modern Era. Regional Powers and International Conflict (Princeton and Oxford: Princeton University Press, 2014).

För en översikt över denna retorik, se “Nuclear Rhetoric and Escalation Management in Russia’s War against Ukraine: A Chronology,” Stiftung Wissenschaft und Politik (SWP), åtkommen 7 augusti 2023, https://www.swp-berlin.org/en/publication/nuclear-rhetoric-and-escalation-management-in-russias-war-against-ukraine. [1] Hanna Notte, “The West Cannot Cure Russia’s Nuclear Fever,” War on the Rocks, 18 juli 2023, https://warontherocks.com/2023/07/the-west-cannot-cure-russias-nuclear-fever/.

NATO, “Vilnius Summit Communiqué Issued by NATO Heads of State and Government (2023),” NATO, åtkommen 7 augusti, 2023, https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_217320.htm.

Cf Kentaro Fujimoto.

Ian Bowers och Henrik Stålhane Hiim, “Conventional Counterforce Dilemmas: South Korea’s Deterrence Strategy and Stability on the Korean Peninsula,” International Security 45, no. 3 (1 januari, 2021): 7–39, https://doi.org/10.1162/isec_a_00399.

Cf Rory Medcalfs.

Fiona S. Cunningham och M. Taylor Fravel, “Dangerous Confidence? Chinese Views on Nuclear Escalation,” International Security 44, no. 2 (Fall 2019): 61–109. [1] Cunningham, “Strategic Substitution.”