Jag antar att det är något med kombinationen av undangömdhet och rikedom som slår an. Ens grubbel över böckernas vägar kan bli rent svindlande.

En solig dag körde jag till en liten ort i Blekinge där det enligt vad jag hade hört skulle finnas ett antikvariat. Exteriören såg inte mycket ut för världen. Men väl därinne häpnade jag över hur det lilla huset kunde rymma så många och stora rum. Valv efter valv öppnade sig, som för Tomas Tranströmers turist, och jag kände genast att jag skulle kunna tillbringa större delen av dagen här.

Jag arbetade mig igenom de två avdelningarna med skönlitteratur och historia, gick igenom min trave några gånger, ställde tillbaka det som impulsplockats för att istället återigen leta upp saker jag såg i förbifarten men av uppenbart felaktiga anledningar inte valt ut, och stegade iväg till kassan. Antikvariatets ägare, som i likhet med de flesta inom sin bransch – och tvärtemot en vrångbild som finns på sina håll – var mycket språksam, uppmärksammade mig på att det dessutom finns en nedervåning med mängder av böcker. Jag avböjde att ens ta en titt, och sparade detta till nästa besök: bokstavligen en dörr jag valt att inte öppna.

Man kan tänka sig att antikvariat på småorter har framtiden för sig. Det går nämligen fint att leva som bokhandlare idag, på villkoret att man håller sig till näthandel. Vill man där­emot ha en lokal på Birger Jarlsgatan (eller bara centralt i någon av de större städerna) är det svårt.

Men på mindre orter kan man utan problem få massor med lagringsutrymme och en trevlig butikslokal till låga kostnader. Nackdelen är att man som kund måste färdas långväga för att få den upplevelse som tycks omöjlig att återskapa på nätet: överraskningen, det konstiga mötet mellan två böcker på en hylla, hur ett par bokpärmar plötsligt tycks bli självlysande och förvandla allt annat till irrelevant bakgrund…