– Du måste köpa den, hojtade hon. Den är fantastisk!

Hon verkade inte precis ensam om sin åsikt. Det låg rejäla högar på ett bord mitt i lokalen. Sådana travar – och så klistermärken med ”Köp en och få en till för halva priset” – brukar ha en starkt avkylande effekt på mig. Men den här gråkalla marsdagen var jag tvärtom alltför frusen för att spjärna emot utan gjorde som jag blev tillsagd, och det fick jag inte skäl att ångra. The Shepherd’s Life av James Rebanks är en lika ovanlig som angenäm bekantskap, och nu ser jag att den har kommit ut på svenska också som Fårbondens dagbok (Brombergs).

Rebanks är en motsatsernas man. Han ägnar sig åt fårskötsel på en gård i norra Englands högländer och är fast besluten att fortsätta i fars, farfars och förfäders fotspår. Han uttrycker en oerhört stark, närmast mystisk känsla av att höra ihop med en plats och ett levnadssätt. Han håller fast vid flera av de traditionella metoderna men är inte rädd för modern veterinärmedicin eller IT och ger inte minsta intryck av att ha en inkrökt syn på samhälle eller medmänniskor.

När han var 15 gav han fullständigt fan i en skola som han tyckte gav fullständigt fan i honom och den värld han kom ifrån, men i övre tonåren upptäckte han böcker och läsning, tog examen från grundskola och gymnasium och så småningom även från Oxford. Nu delar han sin tid mellan fåren och FN-organet Unesco, för vars räkning han arbetar med att värna världsarv världen över. Jag vet inte hur han har det med latinet men till sitt väsen är han hundra procent Fridolin (ja, alltså, Karlfeldts).

Fårbondens liv har uppenbarligen stark attraktionskraft, men det beror inte på att bonden själv får strosa runt i någon bräkande idyll. Rebanks skildrar ett stenhårt arbetsliv med långa dagar, bistert klimat och osäker lönsamhet. Någon enstaka gång finns det tid att räta på ryggen, blicka ut över dalarna och njuta av vad Herren givit, men betydligt oftare handlar det om hälften nederbörd och hälften fårliga kroppsvätskor. För 15 år sedan slog mul- och klövsjukan till med full kraft och hjordar som avlats fram under decennier fick slaktas och brännas. Det var bara att börja om, att inte ge sig.

Fårbondens dagbok är inte skön- men väl arbetarlitteratur. Fast avsikten är snarare att väcka insikt än att inspirera till sociala förändringar. Rebanks får ligga i så det förslår men längtar inte efter att själva arbetet ska bli annorlunda. Däremot skulle han gärna vilja att sommarturisterna som strömmar till hans natursköna hemtrakter, Lake District, skulle notera inte bara bergen, vyerna och vattenspeglarna utan också det befolkade landskapet och skänka en tanke åt dem som genom seklerna har format det. Det är så märkligt, skriver han, att upptäcka att främmande människor är förälskade i platsen där du bor men inte bryr sig om att du finns där.

Kulturen borde inte vara mindre viktig än naturen.

Rebanks berättar hur omskakande det var när han först insåg att de besökare som kommer för utsiktens och ett par vandringsdagars skull var hundra gånger fler än de som lever och verkar i dalarna. ”Jag såg det som ett hot mot själva vår existens i en tid när vi i allt högre utsträckning var tvungna att göra vad politiker och allmänhet sade åt oss.”

Här fångar han upp något ytterst väsentligt, som förtjänar en hel bok i sig. Hur fungerar egentligen demokratin i frågor som gäller landsbygd och stad? Stadsborna är numera många fler. I ett politiskt system, som bygger på att samla majoriteter, blir det följaktligen deras urbana värderingar som sätter tonen. Men hur demokratiskt är det egentligen att de som inte är personligen berörda kan styra och ställa med dem vars vardagsliv och utkomst står på spel? Vart har äganderätten och egenmakten tagit vägen?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Rebanks korta observation stämmer till eftertanke även för en svensk: Varför ska rikspolitiker detaljreglera hur nära vatten man får bygga även på platser där sjönära bygglägen är en av få tillgångar man har? Varför ska man inte få bestämma på ort och ställe? Varför ska rovdjurspolitiken läggas fast centralt snarare än genom överläggningar och förhandlingar med dem som ska ha vargen inpå knuten? Varför ska måttligt starka bevarandeintressen väga så tungt visavi möjligheten att driva skogsbruk och försörja en familj?

Borde inte folkstyre handla mer om rätten att påverka gemensamma angelägenheter och mindre om att utöva makt över andra?