Efter att ha erkänt att han tittat på pornografi inne i parlamentsbyggnaden avgick nyligen den konservative ledamoten Neil Parish i skam och nesa. Hans ursäkt för sitt klandervärda beteende var originell. Han tillstod ”ett ögonblick av vansinne” då han hade råkat på porren av en ren tillfällighet medan han letade efter en nätsajt för jordbruksmaskiner – hans valkrets ligger på landsbygden i södra England.

I en annan tid kunde en sådan förklaring (det lär finnas en skördetröska som heter Dominator) ha avfärdats som en bisarr fotnot i parlamentets historia. Men avgången är den senaste i raden av pinsamheter för en lagstiftande församling som inte förmår skaka av sig beskyllningar för övergrepp, diskriminering, trakasserier och översitteri. Sexism eller kvinnoförakt ligger troligen bakom uppgifterna i en tidning att vice oppositionsledaren, Labourpolitikern Angela Rayner – som sitter mittemot premiärminister Boris Johnson i underhuset – byter ställning med benen för att di­strahera honom, precis som Sharon Stone i filmen Basic Instinct.

Den konservative ledamoten Imran Ahmad Khan befanns nyligen skyldig till grovt sexuellt övergrepp på en femtonårig pojke. Det räckte för att en kollega i parlamentet skulle uttala sig offentligt till försvar, inte för offret utan för gärningsmannen.

En Labourledamot av parlamentet avstängdes, också han nyligen, för att ha mobbat en person i sin stab, och enligt Sunday Times ingår tre ministrar och två ledande Labourpolitiker i den skara på 56 lagstiftare som anklagas för mobbning, trakasserier och sexuella övergrepp. ”Fula historier från Westminster blottlägger mycket av vad som är fel i underhuset”, skriver Hannah White, vicechef för tanke­smedjan Institute for Government och författare till en ny bok om problem som parlamentet står inför. Det rör sig om utslag av ”osund maktdynamik som väcker större farhågor för konsekvenser bland de klagande än bland de skyldiga”.

”Straffet för att inte hålla chefen på gott humör kan vara högt.”

I viss mån är granskningen av några icke straffbara fall ett tecken på framsteg. För tjugo trettio år sedan skulle den sorts sexistiska beskyllningar som riktats mot An­gela Rayner knappt ha observerats, än mindre utlöst politisk indignation.

Mobbning erkänns alltmer som ett problem och inte som en företeelse vilken som helst i arbetslivet, och denna positiva förändring kom till uttryck i ett offentligt utpekande av Liam Byrne, parlamentsledamot och före detta minister i en Labour­regering. Efter en obetydlig kontorskonflikt ostracerade han sekreteraren David Barker i vad parlamentets kommissionär för uppförandenormer, Kathryn Stone, kallade ”ett betydande maktmissbruk”. Byrne sade sig ”djupt beklaga det inträffade”.

Det går ändå inte att dölja de många missförhållandena i parlamentet. Unga medarbetare, sekreterare och researchpersonal, är särskilt utsatta i en stressig miljö med långa arbetsdagar i tät kontakt med ärelystna, ibland egoistiska, politiker som anställer dem och bestämmer över deras karriärmöjligheter. Straffet för att inte hålla chefen på gott humör kan vara högt. ”Jag visste att jag hade förlorat mitt arbete och inte kunde göra det minsta för att få det tillbaka, men nu var min karriär i Labour också äventyrad eftersom jag inte kunde visa upp något tjänstgöringsbetyg”, sade Barker i en intervju i BBC.

Och det finns rikliga tillfällen till överträdelser. Många ledamöter tillbringar fem dagar i veckan ensamma i London och återvänder i helgen till sin valkrets och hemort där partner och familj i regel bor.

Nittonhundratalets spritorgier är nu historia, men alkoholen flödar alltjämt och det råder ingen brist på ställen att dricka inne i och utanför parlamentet. 2013 greps en ledamot efter ett slagsmål på en bar inne i byggnaden. En annan avstängdes för kort tid sedan efter att ha fällt en rasistisk anmärkning till en journalist på en annan av underhusets barer.

Ledamöterna rekryterar sina egna sekreterare som i allmänhet tar första steget på sin yrkesbana, unga, tjänstvilliga och i riskzonen för sexuella trakasserier eller orimliga arbetskrav. Så går det till också i andra lagstiftande församlingar världen runt där unga medarbetare utsätts för liknande otrevligheter. Ändå verkar olämpligt beteende vara oroande vanligt just i Storbritannien.

År 2017 lämnade Damian Green den konservativa regeringen sedan en utredning konstaterat att han ljugit om pornografi som han hade i sin dator. Man hade också hittat ”trovärdiga” bevis för att han trakasserat en ung aktivist som han sedan bett om ursäkt. Samma år avgick försvarsminister Michael Fallon efter anklagelser för sexuella övergrepp. Han erkände att han möjligen hade ”brustit” i uppförande tidigare i sin karriär och att vad som varit ”godtagbart för femton tio år sedan helt klart inte är godtagbart nu”.

Sexismen i parlamentet är delvis strukturell. Antalet kvinnor som valts in i underhuset har stigit till rekordnivån 225, det vill säga 35 procent av 650 ledamöter. Jane Merrick är politisk redaktör på dagstidningen inews och utsågs 2017 till ”Årets person” i nyhetsmagasinet Time för att hon uttalat sig offentligt om sexuella övergrepp och trakasserier i underhuset. Hon hävdar att arbetsplatskulturen har förbättrats sedan hon började i parlamentet för mer än tjugo år sedan. Men hon finner det beklämmande att så många anklagelser för mobbning, trakasserier och sexuella överträdelser riktas mot ledamöterna.

”Det blev en våg av optimism när #metoo kom, vi skulle plötsligt förändra folks beteende och det gick förstås inte”, säger hon.

Det är särskilt svårt att modernisera den politiska kulturen i ett parlament vars anor går niohundra år tillbaka i tiden och där man hör historiens vingslag så fort man går in genom porten.

Parlamentshuset återuppbyggdes efter en brand 1834 och utformades för att symbolisera imperiets tidsålder och Storbritanniens särställning. När man strövar genom dess salar och korridorer känns det ibland som om man följer i fotspåren efter historiska gestalter som Gladstone, Disrae­li och Churchill. Men med sin magnifika dekor och sina läderbänkar kan den också ge intryck av herrklubb från 1800-talet mer än av en modern arbetsplats.

Storbritanniens känsla av suveränitet är inkapslad i denna byggnad, och britterna som valts för att stifta sin nations lagar har ofta svårt att acceptera att de ska underkastas någon reell kontroll. Storbritannien har ingen skriftlig författning och parlamentet kan ändra vilken lag som helst. Att på något sätt binda dess medlemmar strider mot en av idéerna om parlamentets plats i nationens liv.

Kontrollmekanismer och förbud som läggs på ledamöternas beteende har vuxit fram steg för steg de senaste decennierna, vanligen som en reaktion på specifika skandaler, och det har lett till en rad reformer som kan ha förbättrat läget i stort men inte hänger samman sinsemellan. För att ta ett exempel finns det ingen centraliserad struktur för parlamentets personal.

De flesta ledamöter är övertygade om att de själva och deras kolleger arbetar för allmänhetens bästa och många ifrågasätter att en genomgripande förändring behövs. När ekonomi- och industriminister Kwasi Kwaarteng ställdes mot väggen för olämpligt uppträdande och förnekade att det fanns några institutionella problem överhuvudtaget och hänvisade till standardförklaringen att ”några rötägg” misskötte sig. Samma inställning vädrades vid mitten av 1990-talet när aversionen mot det offentliga livets strikta regler kom smygande. Till svar lade den framståen­de juristen lord Nolan fast sju styrande principer: osjälviskhet, integritet, objektivitet, ansvarsutkrävande, öppenhet, ärlighet och ledarskap.

Posten som kommissionär för uppförandenormer tillkom samma år, 1995. Innehavaren skulle garantera oberoen­de utredningar av beskyllningar mot parlamentsledamöter.

Detta förhindrade ingalunda en kris 2009 till följd av utbrett missbruk av parlamentets traktamenten. Parlamentets anseende drogs ner till en ny botten­nivå när skattebetalarna fick veta att deras representanter hade låtit dem bekosta en rad olika privata inköp, i ett fall en konstgjord ö för änder.

År 2017 var siktet förskjutet till sexuella övergrepp i vad som kallades ”pestminsterskandalen”, där Fallon och Green avgick och den konservative ledamoten Charlie Elphicke dömdes till två års fängelse för tre fall av grovt sexuellt övergrepp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En politiskt oberoende klagomur inrättades i juli 2018 med uppdrag att utreda personalens anklagelser för mobbning och övergrepp. Sådana förändringar har åtminstone lett till några nya skyddsåtgärder, men andra informella kontroller av politikerna attackeras av en premiärminister som inte fäster något avseende vid för de oskrivna regler som i generationer har styrt den brittiska politiken.

År 2020 kom Johnsons fristående rådgivare i etiska frågor, Alex Allan, fram till att inrikesminister Priti Patel hade brutit mot regelverket för ministrar i sitt bemötande av vissa personer i sin stab, även om hon själv inte hade klart för sig att hon mobbade dem. I strid med Allans konstaterande avgjorde Johnson att Patel inte hade överträtt någon regel för regeringsmedlemmars uppträdande och därför inte kunde avsättas, och till sist blev det Allan som lämnade sin befattning.

Efter att ha bötfällts av polisen för brott mot nedstängningsreglerna under covidepidemin anklagades Johnson själv för att ha ljugit för parlamentet då han dolde det han visste om fester i tjänstebostaden på Downing Street. En minister som med vett och vilja missleder parlamentet förväntas avgå, men premiärministern har det yttersta avgörandet i tillämpningen av regeringens regelsamling – ett dokument skrivet i en tid då man trodde att en liknande konflikt aldrig skulle kunna uppstå.

Att andra inte har föregått med gott exempel har emellertid belyst nödvändigheten av modernisering, av strängare skyddsåtgärder och av systematisk tillämpning av ett mer övergripande regelverk som styr skeendet i parlamentet.

Detta nya synsätt berör John Bercow, underhusets talman som fram till 2019 bemannade en post med en mer än 600-årig historia. Med sin uppmaning ”Order! Order!” blev Bercow en internationell celebritet medan han utövade ett ämbete som gjorde honom inte bara till en symbol för parlamentet utan också till den yttersta uttolkaren av dess många uråldriga regler.

Tidigare i år konstaterades det att han hade mobbat personalen medan han var talman. Enligt en regelverkets väktare fanns det bevis för att han varit ”serielögnare”.

Bercow är nu förbjuden på livstid att sätta sin fot i det parlament vars galjonsfigur han en gång var.