Vaclav Sochors oljemålning skildrar hur ett österrikiskt artilleriförband offrar sig för sina kamrater genom att hejda preussarnas angrepp under det avgörande slaget vid Königgrätz i Böhmen. Den har blivit en symbol för det tragiska nederlaget mot det allt starkare Preussen och dess allierade, det avskydda och föraktade Italien. USA:s firande av det betydligt mer förödande inbördeskrigets 150-årsjubileum tog fem år och fick stor plats i medierna. Så var det inte i Wien.

Det faktum att krigsskådeplatserna, liksom det mesta av det gamla Österrike, numera befinner sig utomlands, är bara en delförklaring. Föreläsaren som i december berättade om bataljmålningar från 30-åriga kriget på armémuseet hänvisade till att tyska museer under året haft en del specialutställningar. Det behövdes inga särskilda insatser i Wien. ”Dessutom”, tillade han, ”brukar man väl inte ägna så mycket energi åt att uppmärksamma sina stora nederlag.”

1866 var ett avgörande steg i både Österrikes och Tysklands utveckling. Det var då Otto von Bismarck tvingade den österrikiske kejsaren att lämna sin åtminstone formellt ledande ställning i det som var Tyska förbundet. Ordförandeskapet i riksförsamlingen i Frankfurt gav mer prestige än makt, men var för den skull inte oväsentlig. Förbundet hade egna väpnade styrkor och var platsen för återkommande debatter om Tysklands framtid. Förbundet ersattes av en nordtysk version under preussisk ledning och Preussen tog över bland annat Hannover, Hessen, Schleswig och Holstein.

Bismarck provocerade fram kriget genom att ställa krav på förändringar i de nyligen erövrade danska hertigdömena i norr och kräva liberala reformer av förbundet och mer frihandel, något som varken Österrike eller de mindre tyska staterna var intresserade av. Nästan alla tyska stater ställde sig på Österrikes sida. Berlin hade försäkrat sig om stöd från den italienska regeringen i Florens, som fortfarande hade krav på områden som kontrollerades av Österrike. Kriget blev en sorglig rad av misslyckanden för Preussens motståndare. Junkerstatens krigsmakt var betydligt mer effektiv och välorganiserad är de tyska grannländernas.

Den tyske historikern Klaus-Jürgen Bremm ger i sin bok 1866 en bred och insiktsfull skildring av kriget, dess förhistoria och konsekvenser. Redogörelsen för striderna utgör den mindre delen av framställningen. Bremm har tidigare skrivit om den vapenteknologiska utvecklingen under perioden, något som märks när han jämför i första hand Preussens och Österrikes krigsmakter. Det viktigaste i boken är att författaren så tydligt nyanserar andra betraktares ofta förenklade tolkningar. Det handlar om både krigets bakgrund och dess konsekvenser.

Österrike satsade inte de resurser på sina väpnade styrkor som egentligen krävdes för att bevara sin status som stormakt. Tvärtom sparade man tidvis betydande summor, viket fick allvarliga konsekvenser. Artilleriet och kavalleriet hade dock gott rykte, och flottan överraskade med sina framgångar mot italienarna. För insatserna mot Danmark 1864 fick habsburgarmén goda vitsord även av sina preussiska allierade.

Det högsta befälet kunde inte, särskilt efter fältmarskalk Radetzkys bortgång, hålla samma nivå som under tidigare konflikter. Den unge kejsaren vågade inte utvärdera förlusten i Italien 1859, utan sökte istället syndabockar och befordrade fel generaler. Fälttygmästare Benedek visade sig inte alls hålla måttet som överbefälhavare. Han hade inte ens en genomtänkt plan för det avgörande fälttåget i Böhmen.

De återkommande segrarna mot Sardinien och senare Italien under mitten av 1800-talet gav den österrikiska armén en överdriven uppfattning om sin egen förmåga. Övningar med större truppstyrkor var ovanliga, vilket straffade sig när den österrikiska nordarmén till slut skulle möta preussarna i det enorma fältslaget vid Königgrätz. Armén hade också en roll som delansvarig för den interna säkerheten, vilket påverkade ledningens prioriteringar.

Bismarcks armé var bättre övad, hade bättre ledning och inte minst betydligt bättre gevär än sin motståndare. Den var mer meritokratisk, adelns ställning var fortsatt stark i många habsburgregementen, och genom tillkomsten av det preussiska nationalgardet Landwehr, under kriget mot Napoleon, en starkare folklig förankring. Det var inte moralen som fällde avgörandet, men det finns en gräns för vad även en lojal armé kan åstadkomma under inkompetent ledning och med sämre utrustning. Deserteringar från italienska förband i österrikisk tjänst förekom, men hade ingen avgörande betydelse.

Bremm ser inte kriget som något som Bismarck absolut ville förverkliga. Kanslern ville stärka Preussen – inte Tyskland – men kriget i sig var inte nödvändigt. Bismarck hade kunnat acceptera en fredlig avveckling av Österrikes ställning som den ledande tyska staten och hade varit villig att betala en hel del för en sådan lösning, till exempel genom stöd för Habsburgs intressen i Italien och på Balkanhalvön. Kejsar Frans Josef kunde dock inte acceptera den förödmjukelse som en kapitulation utan strid hade inneburit.

Många samtida såg kriget som ett moraliskt tvivelaktigt broderkrig mellan tyskar, dessutom med Italien i rollen som främmande legosoldat på den segrande sidan. Preussiska trupper stred mot soldater från Württemberg, Baden, Bayern, Hessen, Hannover och Sachsen – inte bara från Österrike. För Bismarck var det inte något stort problem, kungen i Berlin var mer tveksam men svängde när segerrapporterna började anlända. Kanslern var i första hand en preussisk statsman, först i andra hand tysk. För honom handlade kriget om makten över norra delen av det gamla Tyska förbundet. Sydtyskland var något helt annat. Att Tyskland splittrades av ett krig och sedan delades i tre delar var ett lågt pris att betala för att göra Preussen till en stormakt.

Vi som har svårt att förlåta president Wilson för krossandet av Donaumonarkin 1918, vill gärna utmåla Berlin som den verkliga boven i dramat. Det är delvis sant – nästan alla tyska stater ställde sig tydligt på Wiens sida i konflikten – men även det är en förenkling. Bismarcks kritik mot Tyska förbundet som ett arkaiskt system för att hålla ekonomiskt ineffektiva och allt annat än liberala småstater under armarna, var inte bara propaganda. Förbundet intervenerade tidvis till bröders hjälp i småstaterna, vilket bromsade Tysklands modernisering. Efter den överlägsna segern i kriget reformerade Bismarck styret i Berlin i liberal riktning, vilket fick många tidigare politiska motståndare att bli betydligt mer vänligt inställda. De såg inte heller Wien eller de små operettfurstendömena som lösningen på framtidens utmaningar.

Bremm tecknar i sin historiska översikt också bilden av Habsburgmonarkins katastrofala utrikespolitik under decennierna som föregick uppgörelsen med Preussen 1866. Bismarck och Preussen var inte bara ivriga att inta sin rättmätiga plats i solen. De var också angelägna om att utradera de förödmjukelser de hade utsatts för av makthavarna i Wien. Trots att Habsburgmonarkin räddats av ryska trupper från det ungerska upproret 1848, agerade Österrike som om ingenting hade hänt när man i Olmütz 1850 läste lagen för de preussiska uppkomlingarna. Wien bestämde självsvåldigt hur Tyska förbundet skulle styras och tillät inga protester. Det glömde aldrig rikskanslern.

Även i övrigt agerade habsburgarna obetänksamt. Istället för att tacka Sankt Petersburg för den nödvändiga hjälpen 1848 utövade man utpressning mot Ryssland under Krimkriget och skaffade sig egna fördelar på Balkanhalvön. Genom att samtidigt avstå från att hjälpa de allierade Frankrike, Storbritannien, Turkiet och Sardinien på Krim, ökade man fientligheten bland dessa mot Wien och missade möjligheten att skaffa sig nya allierade.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När Preussen väl förklarade krig 1866 ställde de tyska staterna upp för kejsaren men inga andra europeiska makter. I London bedömdes Preussens starkare ställning inte vara något större problem, och Napoleon III insåg inte faran och förblev passiv, förutom att senare ett antal gånger, utan framgång, kräva kompensation längs Rhen för Preussens vinster i norra Tyskland.

När Österrike väl hade besegrats var det för sent att bromsa det som blev ett osannolikt preussiskt segertåg, slutgiltigt stadfäst 1871 i och med utropandet av Tyska kejsardömet i spegelsalen i Versailles. Wien och Paris hade sedan januari 1869 förhandlat om en allians, ytterst med sikte på ett revanschkrig, men hade ännu inte nått några konkreta resultat. De sydtyska staterna var efter nederlaget 1866 inte främmande för allianser med Österrike och Frankrike, men eftersom inget tydligt alternativ erbjöds slöt de istället hemliga avtal med Preussen. När 1870 års krig mot Frankrike bröt ut var Tyskland redan enat mot fienden i väster.

Författaren konstaterar att det nog var med blandade känslor som den preussiske rikskanslern såg sitt livsverk bli alltmer av ett nationellt tyskt projekt. Det var nog egentligen inte meningen. Enligt Bremm var rikskanslerns mål redan uppnått 1866. Inte ens Bismarck kunde dock ensam styra historiens gång.

Klaus-Jürgen Bremms ambitiösa men kompakta skildring av Bismarcks andra krig ger en bred och bildad beskrivning av vad det egentligen handlade om och varför Preussens seger blev så total. Det var inget nationalistiskt tyskt krig och inte heller ett krig mellan Tyskland och Österrike. Det var Bismarcks sätt att frigöra sig från Habsburgs makt och göra sitt Preussen till det han alltid drömt om – en av Europas ledande stater.