Många italienare skulle själva säga att det inte gör det. Varje region, varenda stad och till och med varje liten by har sina egna traditioner, sina dialektala uttryck och sin kulinariska specialitet som kännetecknar den.

Splittringen mellan nord och syd är välkänd även utanför Italien. I John Hoopers The Italians får vi splittringen och de interna motsättningarna förklarade. Han gör en fyllig genomgång av den historiska bakgrunden, ända tillbaka till romarrikets fall, via medeltidens stadsstater, påvestaten, alla de utländska erövrarna, och slutligen enandet, i tre akter: 1800-talets il risorgimento, 1900-talets fascism och efterkrigstidens ständigt växlande regeringskoalitioner, alltid med kristdemokraterna i centrum av makten och kommunistpartiet som en, trots allt, tämligen lojal opposition.

Sedan följde det politiska sammanbrott som ledde till de gamla partierna upplösning och Berlusconis epok, då politiken tycktes ha förvandlats till sängkammarfars. Visst är Italien ett land som är mångsidigt intill sammanbrottets gräns, men det är idag också en stark politisk och kulturell enhet, vilket Hooper framhäver. Italienarna själva må knappt se landet för bara regioner, men visst hänger det samman, il bel paese.

Det finns få länder det är så tacksamt att karikera. Italienarna är bullriga, glada, äter pasta i mängder i hela den stora familjens glada lag, samtidigt som de diskuterar hetsigt med höga röster och yviga gester. Den som vill ha den stereotypa Italienbilden bekräftad kan slå på svensk tv och invänta nästa reklampaus, då det garanterat kommer ett klipp med solmogna tomater, svängande kjolar i köket och en glad familj som delar middagsgemenskapen under stoj och gamman.

Nåja, det där existerar visst, de långa middagarna med rätt efter rätt, men inte så mycket vin – det är sällan man ser en full italienare – och animerade diskussioner, där tonen ofta höjs under samtalets gång så att en utomstående ibland kan ha svårt att avgöra om det är ett samtal eller ett gräl. Men det är såklart inte hela sanningen.

Italienare är bra på att gräla. De får ut sina aggressioner och motsättningar under närmast rituella former. I Sverige är det ofta så att utbytet avstannar när de samtalande inser att de tycker olika, i Italien är det tvärtom, då tar det fart. Det kan, enligt min erfarenhet, till och med vara så att somliga intar vissa åsikter som de vet kommer att utlösa en livligare diskussion, kanske av kärlek till den formen av utbyte, eller för att testa någon viss idé. Den starka identifikation med åsikter och uppfattningar som är vanlig i Sverige, och som gör att kränkthetskulturen så lätt kunnat få ett starkt fäste här, existerar inte alls i Italien. Det här kan visserligen göra att vissa debatter kan tyckas gå lite på tomgång, man kommer liksom aldrig vidare till en punkt där det blir något gjort, men å andra sidan är det bra mycket mer underhållande med denna intellektuella rörlighet.

Italien är ett land som, enligt utomstående betraktare, kännetecknas av en rätt hög grad av korruption, men för dem som är inne i systemet är det inte alls så säkert att de betraktar det så. Hooper förklarar i detalj hur det fungerar, och hur viktig skillnaden är mellan corruzione, som i princip enbart används om mutor, och de andra varianterna. Nepotism, till exempel, är inte ens olagligt, och det innebär bara att man gynnar sina närmaste släktingar och vänner, något som anses normalt i Italien – liksom i vissa branscher även i Sverige.

Ytterligare en nyans läggs till genom favoritismo, som innebär gynnande av exempelvis medlemmar av ens eget politiska parti eller organisation. Att utnyttja sin ställning till att skada andra kallas prevaricazione; att förskingra offentliga tillgångar peculato; och då offentliganställda tar betalt svart för att utföra tjänster eller gynna vissa personer eller företag kallas det concussione. En del av detta är uppenbart korrupt, annat befinner sig i en osund gråzon, som raccommandazioni, rekommendationer, som åsidosätter den meritokratiska befordringsgången och gör att inflytelserika personer kan rekommendera närstående till viktiga tjänster.

Det är lustigt att ett land som, betraktat från en svensk horisont, tar så lätt på vad vi skulle kalla korruption samtidigt har ett så skarpt öga för bruk som knappast skulle kallas korrupta ens i Sverige, där personliga band, partitillhörighet och rekommendationer tillhör vardagen – exempelvis i kulturlivet.

Det speciella med den italienska inställningen är att det anses helt ok att fixa det för sig. Det anses, enligt Hooper, till exempel inte så allvarligt att fuska på prov, eftersom den som klarar sig på fusk också visar att den vet hur man tar sig fram och hur skolan och samhället fungerar. Det var en av anledningarna till att italienarna så länge gillade Silvio Berlusconi. De ville ju ha en smart ledare, någon som visste hur man berikar sig och lever gott, inte någon medelmåttig partibyråkrat eller gråtrist administratör.

Hooper skriver underhållande om ett av de där typiska begreppsparen furbo och fesso, som för ickeitalienare gärna används som mallad beskrivning av hur italienare är. Furbo betyder listig, smart, uppfinningsrik. Det är inte direkt en komplimang att kalla någon furbo; samtidigt är det ändå ett begrepp med huvudsakligen positiv innebörd. Den som är furbo vet att ordna det för sig, inte sällan på andras bekostnad, genom att tricksa och fixa, och den förmågan åtnjuter alltid viss respekt.

En fesso däremot är i princip en respek- tabel person, som följer lagar och regler, respekterar ordningen och sina medmänniskor och försöker göra det rätta. Ironin är att detta i Italien kan anses som lite småkorkat. Det är fyrkantigt, fantasilöst och helt enkelt tråkigt. Naturligtvis går det inte att stereotypisera ett helt folk på detta sätt. Alla är inte antingen furbo eller fesso, de flesta är väl litet mittemellan. Vissa av beskrivningarna av italienare verkar som om de bygger på commedia dell’artes stående figurgalleri, med Arlecchino, själva urtypen för en furbo, och Pantaleone som kunde kallas en utpräglad fesso.

Italien är ganska konservativt, kyrkans inflytande är stort och familjevärderingarna sitter djupt. Särskilt uppmärksammat i omvärlden är fenomenet med barn som bor hemma långt upp i vuxen ålder. I princip flyttar man inte hemifrån förrän man gifter sig, och de flesta flyttar inte så långt ens då, om de kan undvika det. Det här har både ekonomiska och sociala skäl. För en utomstående kan det verka trevligt, men också ganska tryckande, detta att aldrig kunna komma undan familjens övervakande ögon. En bieffekt av detta, som Hooper inte tycks ha sett eller upplevt, är att det är mycket vanligt att ungdomar åker ut och sitter och hånglar i sina bilar. Italienarna är ett extremt bilburet folk, alla som kan vill ha sin egen bil så tidigt som möjligt, och den kan man både åka runt i, träffa kompisar i och, som sagt, sexa loss i efter eget behag. Det är nästan något amerikanskt över beteendet.

Jag har själv suttit och samtalat i bilar över några pappmuggar takeawaykaffe mitt i centrala Rom, lätt undrande över varför vi inte lika gärna kunde gå ur bilen och in på närmsta bar eller kafé. Men det är något visst med det där privata rummet tydligen, hur trångt det än är. Mobiltelefoner blev också snabbt mycket populära i Italien. Hooper beskriver hur snabbt de spred sig, överallt hördes utropen ”Pronto” (Hallå!) och ”Ma dove sei?” (Men var är du?).

Italienarna är annars inte de som kastar sig först över de senaste uppfinningarna, datorer i hemmen är till exempel långtifrån så vanliga som i Sverige. Men mobiltelefonerna fyller flera behov som passar in i bilden av italienare. Inte minst går det ännu lättare för familjen att hålla koll på de sina. Mamma kan ringa och kolla var du är, och se till att du kommer i tid till middagen. Enligt en undersökning från 2006, som Hooper hänvisar till, hade en tredjedel av italienarna skaffat mobiltelefon av familjeskäl, medan jobbet kom först på femte plats.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

John Hooper har varit utrikeskorrespondent i mer än trettio år. Enligt fliktexten har han rapporterat från mer än femtio olika länder, så det är väl en rätt säker gissning att han inte har behärskat alla språk och kulturer där han har vistats fullt så väl som han känner Italiens språk, kultur, livsstilar och umgängessätt. Under femton års tid har han varit bosatt där, och han är nu både korrespondent för Economist och Sydeuroparedaktör för Guardian.

Han skriver flyhänt, med den lätta, lärda stil som brittiska skribenter behärskar så väl. Kunskaperna är otvunget burna, och han knyter behändigt ihop historia, samtid, religion, kultur och politik till en översiktlig och begriplig helhet, vilket är en prestation när det gäller ett så sammansatt och, inte minst politiskt, komplicerat land som Italien. Hans svepande beskrivningar av italienska later och olater är underhållande, ofta träffande, men samtidigt stereotypiska på det där sättet som gör att man rent instinktivt bara måste få säga emot. Några gånger tänker jag att han är på väg ner i klichédiket, men han tar sig upp nästan varenda gång, utan några större problem.

En av de saker som rätt många inte tycks förstå när det gäller Italien är att det är ett mycket klassmedvetet samhälle. Hemmahörigheten i vissa trakter paras gärna med hänvisningar till anor från just dessa trakter. De är kanske inte fullt så förtjusta i genealogi och heraldik som vissa spanjorer kan vara, men det finns en hel del också i våra dagar som lever kvar på gamla gods eller i gamla palats i städernas historiska kärnor på ett sätt som inte är fullt så vanligt i nordligare europeiska länder. Bara i Rom finns det ett halvdussin furstliga släkter med stora palats mitt i staden, och i Florens såväl som i Venedig bor somliga av de kända historiska familjerna än idag i samma palats som för 500 år sedan.

Om någon säger sig älska Italien vet man att den som talar inte har så stor erfarenhet av landet. Själv har jag vistats där mycket och bott där i några omgångar, och ett av de första trick jag själv lärde mig var att aldrig låtsas om att jag kan italienska då jag besöker postkontor eller banker. Då talar jag enbart snabb engelska. Alla ickeitalienare som har bott i Italien börjar snart prata byråkrati, postkontor, ineffektivitet, höga elpriser och annat som krånglar till vardagen på både oförutsebara och väntade sätt när de samtalar om landet. Men alla vet också något om hur man kommer runt problemen, ordnar det för sig. Alla känner någon som känner någon som kan hjälpa till och rekommendera någon som kan ordna saken åt en – och till slut vinner beundran för den italienska levnadskonsten och den mänskliga värmen i vardagens alla små möten över irritationen. Sanningen att säga älskar jag Italien oavsett hur krångligt, stökigt, anarkistiskt det än är. Eller kanske snarare just därför, för att det är så … italienskt.

The Italians är verkligen en underhållande bok. Den ger goda bakgrundskunskaper, fördjupning kring historia, politiskt liv och vardagens små vanor. Den som känner landet får både många glada igenkännanden, några nya små fakta och kan själv fylla i det som fattas. Som introduktion till italiensk livsstil och mentalitet är den alldeles utmärkt, även om man nog måste ha åtminstone ett hum om språket och dessutom gärna ha vistats i landet ett lite längre tag för att ha fullt utbyte av den.