Den första, Liberal Fascism, toppade vid ett tillfälle 2008 New York Times bästsäljarlista. Den senaste, publicerad i april i år, har samma huvudtitel som James Burnham använde för ett halvsekel sedan, Suicide of the West, och har även den legat högt på samma tidnings topplista.

Att sammanfatta innehållet i en 450-sidig volym med närmast encyklopediska ambitioner är inte lätt, men låt mig ändå göra ett försök. Utgångspunkten är att människan är en stam- eller klanvarelse som efter att i eviga tider ha levt i fattigdom plötsligt råkade ut för ett mirakel i form av liberalism och kapitalism, något som utlöste en explosion av välstånd. (Goldberg ger i ett appendix om det mänskliga framåtskridandet rikliga belägg för denna välståndsexplosion.) Miraklet inträffade tack vare ett förändrat idéklimat under upplysningstiden. Människor började anse att individen är suverän och att innovation är bra. Men ”staminstinkten är inristad i varje människas hjärta” och kan inte tillgodoses av kapitalismen. Följden blir ett främlingskap och en känsla av att det som gynnar den ena gruppen sker på bekostnad av en annan.

Goldberg inleder med ett kapitel om människans natur. I centrum står Rousseaus idé om den ädle vilden, inspirationskälla för marxister, anarkister och libertarianer som uppfattar stat och civilisation som institutionaliserat våld. Goldberg medger att denna uppfattning innehåller ett mått av sanning, men: ”Denna insikt spårar ur när man antar att det förflutna var mindre våldsamt, att människor levde i fred och harmoni i någon gyllene tidsålder innan statens förslavande kraft tvingade sig på.”

Med hänvisning till samhällsvetare som Douglass North och Francis Fukuyama redogör Goldberg för historiska försök att upprätta byråkratier som inte bygger på släkt- och stamtänkande. Men inte ens celibat eller kastrering kunde i det långa loppet stå emot den mänskliga naturen: ”man kan skilja en man från hans genitalier men inte från hans natur”. Människor bildar, likt ”en slumpmässigt hopkommen grupp av hundar”, grupper med kollektiv identitet. Människan är inte gjord för en värld av kontrakt, pengar, opersonliga regler och centraliserade stater, vilket ger upphov till ständig frustration. ”Varje antikapitalistisk politisk ideologi är en variant av idén att samhället borde fungera som en familj, en stam, ett litet samhälle där alla känner varandra. Identitetspolitik i alla dess former är en underavdelning av denna världsbild. Den säger: ’Min stam förtjänar mer än din stam.’ ” Det innebär att Miraklet kräver ständigt underhåll och försvar för att inte förfalla.

Även om Miraklet inte riktigt låter sig förklaras, går Goldberg, med hänvisning till ekonomihistoriska storheter som Max Weber, Joseph Schumpeter, Mancur Olson och Deirdre McCloskey, igenom de förutsättningar som ledde till att detta inträffade i just England och spreds till Amerika. Han ansluter särskilt till McCloskey. Miraklet består av en attityd, av nya idéer och den retorik som följer med dem. Men en samhällsordning byggd på idéernas makt står under ständig attack från alternativt håll. För Marx’ ”romantiska vision” och ”pseudovetenskapliga jargong” har Goldberg inget till övers: ”Idén att uppfinnaren eller entreprenören inte skapar något värde genom att sätta en idé till världen är löjlig.” Däremot anser han att det ligger mycket i Schumpeters och Burnhams tankar om att kapitalismen genom sin omvälvande kraft försvagar sin egen bas av moral och institutioner, och att en klass av intellektuella idogt arbetar på att underminera den. Han ser emellertid inte dessa tankar som fatalistiska förutsägelser, utan som varningsord. ”Om det är sant att Miraklet skapades av ord betyder det att det kan förstöras av ord. Men det är också sant att Miraklet kan upprätthållas med ord […] om förstörelsen är vår lott måste vi själva vara dess författare […] Som en nation av fria människor kommer vi att leva för evigt eller dö genom självmord.”

John Locke var enligt Goldberg den ”berättare” som mer än någon annan skapade Miraklet. Mothistorien berättades av Rousseau. Dessa båda historier representerar huvudströmningarna i den västerländska civilisationen. Den ena talar om en sagolik förbättring av människans villkor, den andra om att den moderna tillvaron är korrupt och artificiell. De amerikanska grundlagsfäderna var inspirerade av den första historien och författade en konstitution som är svår att ändra och som etablerade en fungerande regering men inte en väl fungerande stat. I slutet av 1800-talet slog den tyska samhällsvetenskapen igenom i USA och ”den tyska luften var tjock av Marx, Hegel och Herder”. Staten sågs som en organism och rent av som ett gudomligt redskap. Den progressiva rörelsen gick fram med social ingenjörskonst. Den administrativa staten eller regleringsstaten expanderade. Byråkrater började skapa politik. Goldberg menar att dessa byråkrater representerar en ny aristokrati höjd över lagen, rent av ”en klan som bevakar sina parasitiska intressen”.

På senare år har västvärlden, som bekant, plågats av idéer om att auktoritära samhällen utvecklas bättre och snabbare än demokratiska. Det är ett återkommande fenomen. Mussolini fick tågen att gå i tid och Lincoln Steffens kom hem från Sovjetunionen och förklarade att han hade skådat framtiden och att den fungerade. De intellektuella som ständigt återvänder till auktoritära inspirationskällor liknas av Goldberg vid ”en hund som återvänder till sina spyor”.

Därmed är vi framme vid ett aktuellt kapitel: Goldbergs relation till Donald Trump. Enligt Goldberg är Trump ingen ny Hitler eller Mussolini. Han styrs alltför mycket av instinktiva impulser och kan hållas i schack av den konstitutionella arkitekturen och den patriotiska andan hos de flesta som arbetar under honom. Men han är ”en atavism, en sorts allmän prototyp för den förmoderna människan, besatt av att vara gruppens alfa”, skriver Goldberg och fortsätter: ”När det gäller hans karaktär räcker det med att säga att varje mått på god karaktär som konservativa har kämpat för de senaste 50 åren – ärlig affärsmoral, sexuell redlighet, ödmjukhet, återhållsamhet, fromhet, retorisk anständighet – är en ribba han skulle behöva en stege för att nå upp till. Jag ska uttrycka det enklare: Han är ingen bra människa. […] Han är tölpaktig och grov. Han erkänner villigt sin girighet, gnällighet och bedräglighet.”

Goldberg är djupt besviken på att många av hans konservativa kolleger har rättat in sig i Trumps populistiska led. Han tackar en lycklig stjärna för att Trump i det korta perspektivet, genom att skaffa sig många fiender, omedvetet har stärkt systemet med ”checks and balances”. Han är mer orolig för att Trump har visat att konservatismen i det längre perspektivet inte är immun mot stamtänkandets sug efter ”starka män”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Goldberg ställer frågan: ”Var kom detta monster ifrån?” Han pekar dels på att kapitalismen utan moralisk inbäddning skapar ”varelser av rent begär”, dels på eroderingen av civilsamhället och politikers tal om staten som en familj, en liknelse som enligt Goldberg utmynnar i behovet av en stark man, av en Obama eller en Trump. Där Obama framställde staten som envars partner och hjälpare, har Trump erbjudit nostalgi och nationalism. För Goldberg är en liten dos nationalism hälsosam, men en stor dos giftig, ty ”överallt där nationalismen får fria tyglar, blir den en sorts socialism” (och omvänt). Den paternalistiska staten är med Goldbergs ord ”lika gammal som den förste starke mannen (Big Man) som ledde den första hopen av hårlösa apor som sprang över Afrikas savanner”. Det enda språng framåt Goldberg kan eller vill se går via en minskad roll för staten och en ökad för det civila samhället. Staten har viktiga uppgifter att fylla men kan inte ”fylla tomrummet i våra själar”.

Goldbergs avslutande personliga reflektion är sorgsen: ”Trumps uppgång visade mig att den amerikanska högern är mycket mer mottaglig för det korrumperande draget i den mänskliga naturen än jag någonsin kunde föreställa mig. Och det krossar mitt hjärta. Vad som är än mer betydelsefullt, jag har inte längre min tidigare tillförsikt om att detta land är i stort sett immunt mot auktoritärt styre. Jag tvivlar inte på att jag kan överleva Trump. Men Trumps uppgång har demonstrerat för mig att konservatismen är mycket skörare än jag trodde, mer mottaglig för pöbelmentalitet än jag någonsin varit medveten om.”

Goldberg är, som framgår av citaten ovan, skarp i sina formuleringar och kan konsten att samtidigt hålla många bollar i luften. Men frågan är som vanligt hur tunga de stora bollarna bör vara. Stat och marknad erbjuder enligt hans synsätt ingen gemenskap av den art som människan behöver. Här kan man undra om det inte föreligger en skillnad mellan nationer av olika storlek och karaktär. Det svenska folkhemmet lyckades trots allt skapa en viss gemenskap. Goldberg menar för sin del att endast civilsamhället och dess institutioner – äktenskap, familj, vänner, ”community”, religion – kan erbjuda en gemenskap. Samtidigt är stam- eller klantänkandet inbyggt i dessa institutioner och kan spåra ur, vilket han inte verkar vilja diskutera. Här står Goldberg – som vi alla – inför en svår och ständig balansakt.