Här diskuteras mycket: gymnasifieringen av universiteten, behovet av humanistisk självreflexion, den moderna karriärforskaren som i första hand ser till egenintresset, det dåliga språk som breder ut sig också i forskarvärlden, det marknadsinriktade nyttotänkande som gör att små ämnen läggs ner.

Ylva Hasselberg – professor i ekonomisk historia – menar att det behövs tuffa tag för att försvara humaniora: ”Det är fullkomligt självdestruktivt att som Pangloss anta att allt kommer att bli till det bästa i denna den bästa av världar” för ”vem bryr sig i längden om att talet efter festmiddagen är fint när de humanistiska ämnena är nedlagda? När det inte finns en enda professor i latin kvar i hela Sveriges rike?”

Men jag har hittat ett slags tröst. Om det var bättre förr så var det faktiskt lika illa förr-förr. I sin senaste bok När Finland var Sverige tecknar Herman Lindqvist följande bild av förhållandena vid 1700-talets mitt:

”Nu föreslogs för första gången att all akademisk undervisning skulle ske enligt fasta utbildningslinjer som skulle leda fram till vissa få samhällsnyttiga yrken. Professurer i ämnen som teologi och latin kunde dras in, hette det. Professuren i Uppsala i poesi förvandlades till en professur i fysik, vilket fick den föga lyrikhungrande astronomen Anders Celsius att skriva: ’Landets ekonomiska kultur grundade sig förnämligas förutom på matematik och mekanik, just på fysiken, under det att rikets välfärd väl ej egentligen berodde på en professur i poesi.’ Samma sak hände vid Åbo akademi. Då professuren i poetik blev ledig 1747 ersattes den med en professur i ’Oeconomie’, det vill säga nationalekonomi. Första innehavare av ämbetet blev Linnélärjungen Pehr Kalm. ’En professur för att berika Finland’, skrev Kalm då han sökte tjänsten.”

Om det idag är som förr-förr kanske det trots allt igen kan bli som förr?