På Västbanken bor inte mindre än 800 000 palestinska flyktingar och på Gazaremsan som styrs av organisationen Hamas bor 1,4 miljoner. Detta faktum belyser en kärnfråga, nämligen att skapandet av ett självständigt Palestina inte på något vis utgör en lösning av konflikten. Dessa 2,2 miljoner flyktingar saknar hemortsrätt där de nu befinner sig. De förväntas kräva att få bosätta sig i Haifa, Jaffa eller någon annan ort i Israel som deras äldre anförvanter lämnade 1948. Israel anses utgöra deras palestinska hemland. Och det går Israel aldrig med på.

Det här är ingen fråga som försvinner med tiden, tvärtom så kommer den att växa exponentiellt om inga radikala åtgärder vidtas. I boken The War of Return hävdar de två israeliska författarna Adi Schwartz och Einat Wilf att FN-organet UNRWA, som har till uppgift att registrera palestinska flyktingar och sörja för deras välfärd, i själva verket håller konflikten levande och utgör det största enskilda hindret för en fredlig lösning mellan judar och araber.

”Den övervägande majoriteten av dem som är registrerade hos UNRWA har aldrig flytt sina hem”, skriver ­Schwartz–Wilf.­ ”De är ättlingar, nu i femte generationen, till de ursprungliga flyktingarna. 1965 ändrade UNRWA riktlinjerna för att kal­las palestinsk flykting till att gälla även avkomma i tredje generationen, och 1982 utvidgades de ytterligare till att gälla alla ättlingar till en manlig palestinsk flykting, inklusive lagligt adopterade barn. Resultatet av det blev tillkomsten av en permanent och evigt växande palestinsk flyktingpopulation. Det är ett av huvudskälen till att det krig som slutade 1949 med flera hundra tusen flyktingar, nu kan sägas ha producerat fler än fem miljoner.”

”Arabförbundet utfärdade tidigt ett förbud mot att ge palestinska flyktingar medborgarskap eftersom det skulle försvaga förhandlingspositionen gentemot Israel. ”

Omkring hälften av dessa bor i angränsande arabländer där de sedan 1948 utgör en egen diskriminerad kategori. Allra värst är det i Libanon där palestinska flyktingar är utestängda från en mängd yrken och förvägrade många av de rättigheter som tillfaller landets medborgare. Arabförbundet utfärdade tidigt ett förbud mot att ge palestinska flyktingar medborgarskap eftersom det skulle försvaga förhandlingspositionen gentemot Israel. Det enda arabland som har trotsat det är Jordanien. Det paradoxala är dock att flertalet jordanska palestinier som lever i högönsklig välmåga åtnjutande statens beskydd ändå är registrerade som flyktingar hos UNRWA.

The War of Return skulle kunna kallas­ en partsinlaga, men det är en poänglös anmärkning. När det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna så är alla böcker i ämnet partiska. Författarna försöker inte på något sätt dölja sina demagogiska avsikter. Tvärtom så pläderar de envist för sitt huvudbudskap, vilket är att hela världen inklusive israeliska ledare har duperats av palestinierna, som låtsas vilja förhandla utan att ha någon seriös avsikt att göra det. Samt att det är UNRWA­ som har gjort den taktiken möjlig.

Einat Wilf är i dag 50 år gammal och har gjort en intressant karriär. Hon växte upp i en arbetarsionistisk familj och avancerade till löjtnant i armén. Därefter studerade hon vid Harvard i USA och blev sedan politisk rådgivare åt socialdemokraten Shimon Peres när denne var vice premiärminister. Hon har suttit i knesset – parlamentet – för Labourpartiet. Hennes författarkollega Adi Schwartz är journalist med ett förflutet på den israeliska vänstertidningen Haaretz. Ingen av dem kan beskyllas för att vara fredsmotståndare och deras ärende framgår tydligt. Det huvudsakliga föremålet för deras kritik är UNRWA.

UNRWA står för United Nations Relief­ and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. Organisationen skapades av FN:s generalförsamling 1949 för att ta hand om de palestinier som flydde sina hem när kringliggande arabstater attackerade den nyfödda staten Israel. Den är inget permanent FN-organ, dess mandat måste förnyas vart tredje år. UNRWA är beroende av finansiering från enskilda stater och Sverige är en av de största bidragsgivarna.

Under en fyraårsperiod bidrar svenska skattebetalare med nästan två miljarder kronor.

Det var också en svensk som inspirerade till UNRWA:s tillkomst, nämligen Folke Bernadotte. Han har i mångas ögon en hjältestatus som räddare av judar från Nazi-Tysklands koncentrationsläger och i sin strävan som medlare i konflikten mellan Israel och arabstaterna, men Schwarz och Wilf gör processen kort med honom. Enligt deras uppfattning drevs Bernadotte inte av humanistiska motiv i det medlingsarbete som innefattade engagemang för de palestinska flyktingarna. Det handlade istället om geopolitiska hänsyn. USA och Storbritannien ville bevara sitt inflytande i Mellanöstern och bygga goda relationer till de oljeproducerande arabländerna. Att bromsa Sovjetunionens inflytande var också av vitalt intresse eftersom Josef Stalin trodde att Israel skulle kunna bli en kommuniststat.

Schwartz och Wilf skriver att om det inte hade varit för dessa geopolitiska dimensioner så hade troligen arabernas tidigt resta krav på att alla palestinska flyktingar hade rätt att få återvända till de platser de lämnat, förblivit en enskild dispyt mellan Israel och arabländerna. Det Bernadotte gjorde som representant för västmakterna var, enligt Schwartz–Wilf, att sätta sitt sigill på arabernas önskan att utplåna Israel. ”Bernadotte accepterade det arabiska motståndet mot sionismen som ett oföränderligt naturens faktum och försökte varken utmana eller förändra det”, skriver författarna. De hävdar att den svenske aristokraten visade tydlig antipati mot de sionistledare han träffade. De spekulerar i att det kanske var så att Bernadotte kände sig mer bekväm med den uråldriga stereotypen om judar som maktlösa offer och hade svårt att hantera de självständiga och sturska sionistjudar som han träffade i Jerusalem. Det är en spekulation som enligt min mening framstår som onödig från författare som strävar efter saklighet.

Flyktingfrågan har alltsedan 1948 använts som ett politiskt redskap, enligt Schwartz–Wilf. De citerar Emil Ghury som var generalsekreterare för Arab Higher­ Committee och som varnade för att ge upp kampen mot Israel och betrakta flyktingfrågan som enbart en humanitär angelägenhet. Det handlade om jihad, det heliga kriget, enligt Ghury. Han uttryckte att han ville ”skörda judehat i varje arabs hjärta”.

Flyktingfrågan utvecklades till att bli det mäktiga påtryckningsmedel som det fortfarande är eftersom det internationella samfundet, enligt Schwartz–Wilf, aldrig har förmått genomskåda den arabiska taktiken. Författarna driver tesen att det palestinska ledarskapet aldrig har varit villigt att kompromissa om konflikten med Israel och sålunda heller aldrig varit intresserat av territoriella uppgörelser. Det är inte fråga om mark mot fred, det är därför alla fredssamtal där Israel­ har erbjudit stora eftergifter i form av landarealer har misslyckats. Schwartz–Wilf skriver att detta har varit förborgat även för de israeliska ledarna. Shimon Peres uppges ha yttrat att såväl fred som kärlek handlar om att hålla ögonen delvis slutna. Fredsförhandlare har talat om ”konstruktiv vaghet” som en metod för att snabbare komma fram till övergripande beslut och låta detaljerna vänta. Israelerna har länge trott att flyktingfrågan är en sådan mindre viktig detalj; att palestinierna inte kan mena allvar med att fred förutsätter att drygt fem miljoner palestinier som hatar Israel ska få bosätta sig i landet. Det, menar Schwartz–Wilf, är en monumental felbedömning.

När israeliska fredsförhandlare har hört palestinierna tala om en ”rättvis” överenskommelse, så har de tolkat detta som en invit till kompromiss. Men för de palestinska ledarna har det aldrig handlat om det. En rättvis lösning på konflikten innebär för dem, enligt Schwartz–Wilf, att Israel försvinner och ersätts med en arabisk-palestinsk stat. Det, och endast det, är rättvisa enligt det palestins­ka ledarskapets synsätt.

Det skulle inte vara möjligt att driva en sådan extrem linje utan stöd från inflytelserika bundsförvanter, och Schwartz–Wilf menar att FN-organet UNRWA spelar en nyckelroll här. De skriver att världssamfundet tyckte att idén med att härbärgera palestinska flyktingar i läger administrerade av UNRWA utgjorde den minst dåliga lösningen på problemet. USA trodde att FN-organets verksamhet skulle ha en lugnande inverkan på de nationalistiska känslorna och förhindra radikalisering och möjligheter för sovjetiskt inflytande. Det blev precis tvärtom.

”De palestinska flyktinglägren”, skriver Schwartz–Wilf, ”blev stater i staten, stängda områden där förgiftad, hatfylld retorik blomstrade och spreds.”

UNRWA erbjöd den fysiska och socia­la infrastrukturen för radikaliseringen, skriver de. ”Inom ramen för FN som hade skapats för att skydda världsfreden växte palestinska terrorgrupper fram som handlade tvärt emot alla FN-principer, och som snart började spränga passagerarflygplan och mörda civila.”

UNRWA försåg flyktingarna med livets nödtorft och dess skolor fick snabbt rykte om sig att vara bland de bästa i arabvärlden. Schwartz–Wilf skriver att FN-organets existens och verksamhet tidigt blev helt avgörande för skapandet av den palestinska nationalistiska rörelsen och därmed PLO. I lägren där UNRWA styrde bevarades den gamla palestinska kulturen inklusive klanorganisationerna. Social frigörelse för enskilda familjer och individer blev inte möjlig, flyktingarnas framtid låg helt i händerna på FN:s tjänstemän. UNRWA anställer huvudsakligen palestinier, vilket innebär att det bara är namnet som antyder att det är en organisation underställd FN. I allt väsentligt, skriver Schwartz–Wilf, är UNRWA en palestinsk organisation som odlar palestinska, antiisraeliska, nationalistiska målsättningar.

USA har upphört med sin finansiering av UNRWA. Förenade Arab­emiraten har som en arabvärldens gossen Ruda sträckt ut en försoningens hand till Israel. Något är på gång i Levanten. Helt oavsett om man accepterar den analys som Schwartz–Wilf presenterar eller ej, så går det inte att förneka att de pekar på en absolut central punkt i hela konflikten mellan Israel­ och palestinierna. Flyktingfrågan är den stötesten som måste baxas undan för att möjliggöra fred.