Jag talar om mer beständiga normsystem. Där den som väljer fel väg får finna sig i ständig motvind. Och uppförsbacke.

I dagarna har vi påmints om en av dessa uppförsbackar, åtminstone vi som tillhör den utsatta minoritet som inte uppskattar Halloweenfirande. Medveten om att detta kan komma att bli det sista jag får skriva i offentligheten skulle jag vilja framföra några iakttagelser på detta tema.

Få saker kan göra en annars vänligt sinnad omgivning så irriterad som det stillsamma konstaterandet att man helst skulle slippa blodiga ansikten och allmänt äckel i allhelgonatid. Det verkar trots allt som om världen förser oss med allt detta utan särskilda arrangemang för ändamålet. Det är dock inget argument som biter. Det gör inga andra argument heller.

Inte ens den mest kraftfulla moteld som finns att tillgå har någon verkningskraft: att hänvisa till det kommersiella elände som omgärdar de blodiga ansiktena. I en tid av allmän klimatmedvetenhet skulle man kunna tro att allt som kan framkalla överflödiga CO₂-utsläpp borde motas. Men nej … Unnar du inte de små barnen litet roligt? Det är förstås ett motargument som är svårt att värja sig mot. Vad ska man svara? Nej, jag unnar inte små barn litet roligt … Det flyger inte riktigt.

och som om det inte vore nog med de stackars barnen. Tycker du verkligen inte att pumpor är fina? Jo, det tycker jag. Jättefina. I ett trädgårdsland, till exempel, i en krets av ringblommor och zucchini. Men Halloween tar inte bara fram det sämsta med det mänskliga ansiktet. Det tar också fram det sämsta med pumpan. Utskurna arga ögon får det mesta att se genuint osympatiskt ut, så även pumpor. Och med det sagt har man ytterligare bättrat på sitt glädjedödarkapital.

Sveriges okritiska import av det säms­ta med USA, det är annars ett argument som kan fungera i vissa kretsar – inte här. Gång på gång uppfostras man till att förstå att Halloween faktiskt kommer från Irland, kanske rentav från någon uråldrig keltisk kultplats, eventuellt möjligen från vikingarna. Nu är ju Irland en av de kulturer som präglat USA, och även vikingarna ryktas ha tagit sig over there. Men likväl. Även här möter vi ett av vår tids många uttryck för ursprungsmani, där ingenting riktigt får komma från den plats det kommer från, utan alltid har ett ytterligare ursprung. Må så vara. Går man riktigt långt tillbaka lär vi alla komma från Etiopientrakten. Möjligen även Halloween, även om det är oklart hur urmoder Lucy såg på firandet.

frånsett pumporna, och att man inte unnar de små barnen en smula glädje när hösten är som mörkast, är ett stående motargument att Halloweenskeptikern är en snobb. I det här välsignade landet löper förvisso varje påpekande som rör estetik överhängande risk att utpekas som snobberi, så det är inte säkert att man borde ta illa upp. Jag kan dock försäkra att det inte handlar om snobberi, utan om genuin avsmak. I mitt eget enkla fall liknande den jag känner inför att äta de ostron som tongivande (eventuellt snobbiga) samhällsgrupper klassificerat som oantastlig delikatess. Dessutom torde väl själva syftet med Halloweens äckliga ansikten vara att framkalla avsmak, så min invändning snubblar över sig själv, jag erkänner det.

Det värsta av allt är ändå hur hallo­weenandet lyckas inkräkta på ett par av de vackraste helger vi har: allhelgonadagen och alla helgons dag. Den invändningen bemöts med att det är väl bara att blunda då. Om det vore så enkelt. Blunda för Halloween är som att lyssna bort vuvu­zelor när man vill njuta av koltrastsång. Här tycker man sig ha ett riktigt starkt argument, oantastligt rentav? Men man misstar sig, och så börjar allt om: Men unnar du inte barnen att ha litet roligt? Så står man där igen. Och tvingas tillstå att det ändå finns en god sak med Halloween. Det är ett helt år till nästa.