Greppet från statsministern var strategiskt. Genom att associera partiet till något negativt som människor känner stark aversion för hotas väljare stanna på den godkända sidan av ett skapat ”vi och dom”.

Känslomässig skuldbeläggning är effektiv. Men inte för att få människor att välja ”rätt” åsikter, utan för att få människor att må dåligt. Ingen vill vara en bad guy eller utanför. Det är också effektivt för att få människor att bli osäkra och rädda, något som absolut inte gynnar det demokratiska samtalet.

Sakligheten i den politiska debatten har de senaste åren blivit allt mindre och argumenten allt mer emotionella. Det subtila har blivit det primära. I vilket sammanhang saker sägs tolkas och bedöms mer än vad som faktiskt sägs. Konfliktytor skapas på ett populistiskt vis där det är lätt att skapa dem – inte där de verkligen behövs för att visa på skillnader i värderingar eller synsätt.

Det här har påverkat hela samhällsdebatten där vi rör oss i allt snävare kretsar och får bekräftelse från våra egna istället för att ge oss ut bland nya människor och bland oliktänkande för att lära oss och påverka.

Inom politiken har resultatet blivit att inga politiker vill föreslå försämringar på ett område, inte ens om det kan ge stora förbättringar på ett annat. Alla ska vinna konkret och direkt – samtidigt. Detta är dock en omöjlighet inom politiken.

Om politik gick att driva med en omedelbar vinst för alla i varje situation hade det gjorts för länge sedan. Människor vill faktiskt sin nästa väl. Politik är något annat än allt till alla. Det krävs prioriteringar.

Även gällande användning av statistik har det hänt saker. Fakta som väljs ut selektivt och presenteras är inget nytt. Står däremot politiker i debatter och verkar ha helt olika siffror för samma sak skapas förvirring och åhörarna tappar förtroende både för politiken och för de politiskt förtroendevalda.

Att politikerna i allt högre grad är beredda att offra saklighet och hederlighet visar på en fartblindhet. Det har skapats en osund kultur i den offentliga politiska debatten. Säkerligen underblåses den av det nya snabba medielandskapet där sociala medier spelar en allt större roll. Men det finns inget som säger att den måste fortsätta råda.

Det är lite av en gåta att politikerna själva ännu inte tröttnat på detta. Det är tungt att först behöva förklara varför en debatt behövs och varför man själv ens har en åsikt och så vidare. När man väl når till sakfrågan är man redan utmattad. Dessutom gör debattklimatet att politikens framdrift försenas när tid och energi läggs på enklare frågor istället för på de svårare men helt nödvändiga sådana att adressera. Det blir för jobbigt att ta sig an dem helt enkelt.

Jag längtar efter en öppen, rak debatt där det man säger är det som räknas. Där det finns en vilja att förstå varandra, inte att misstänkliggöra varandra. Det är något som decemberöverenskommelsen missade att ta sig an.