En sommardag för fyra år sedan bestämde jag mig för att säga upp min morgontidning. Det som länge hade varit uppenbart blev till sist plågsamt påtagligt: tidningens kulturdel hade transformerats till ett forum för ideologisk aktivism.

Ledarsidan gick ut på att förklara begreppet rasifiering. Sex sidor, halva kulturdelens utrymme, upptogs av ett reportage om en feministisk festival. Ett tidningsuppslag handlade om ekopoesi. I en krönika refererades till en av våra mest framstående och folkkära konstnärer som konservativ mansgris och inskränkt nationalist. Av en annan text fick man veta att en av 70-talets hårdrockare numera var mer skräckinjagande i egenskap av högerkristen golfare än som sminkat monster.

Är detta kultur? Den ytlighet med vilken kulturen behandlades hade räckt för mig att reagera, men det som var mest fr...