Varje höst får jag en låda arabiska småkakor i present av en av mina patienter. Som skäl till detta anger patienten att jag en gång räddade hans liv. Detta kan låta heroiskt, men min roll i sammanhanget var högst marginell. För ett par år sedan blev min patient, en arabisk man i sextio­årsåldern, inlagd på sjukhus för ett akut tillstånd. Vid utskrivning ordinerades han ett uppföljande ultraljud, som syftade till att utesluta cancer. Men denna instruktion gick honom helt förbi.

”I praktiken är läkare med bruten svenska ett särskilt stort bekymmer för patienter som själva kommer från utlandet.”

”Alla pratade så fort”, klagade min patient, som utöver sin knackiga svenska också hör dåligt. När kallelsen till ultraljudet dök upp med posten så trodde han att den hade kommit fel, och kastade den i soporna. Min insats bestod enbart i att påminna patienten om att få det där ultraljudet utfört snarast. Undersökningen visade en malign tumör, och patienten bokades in till en operation som räddade hans liv.

Att just jag får lov att avnjuta patientens småkakor kan tyckas orättvist. Patienten borde nog snarare rikta sina gåvor till läkaren som ordinerade ultraljudet eller kirurgen som tog bort hans tumör. Å andra sidan så gillar jag kakor, och ser inga skäl att sätta mig på tvären. Därtill så känns det viktigt att god patientkommunikation ibland uppmärksammas och belönas, om än bara med lite årlig konfektyr. Ära och berömmelse inom läkekonsten tenderar att gå till banbrytande forskare eller skickliga operatörer. Ingen läkare har någonsin vunnit Nobelpriset för att vara duktig på att snacka med folk. Men för patienterna är sådana egenskaper nog så viktiga, och ibland rentav livräddande.

Sviktande kommunikation är ett återkommande klagomål inom vården, och enligt min erfarenhet det vanligaste skälet till att patienter byter läkare. Ämnet är dock politiskt känsligt, och diskuteras sällan ärligt och öppet.

I ett omtalat reportage i Dagens Nyheter från år 2021 ringde två journalister upp ett hundratal svenska vårdcentraler och bad om att få boka tid med en etniskt svensk läkare. En knapp majoritet av de tillfrågade vårdgivarna gick med på denna förfrågan. DN:s reportrar drog därav slutsatsen att önskemål av detta slag välkomnas inom sjukvården och att landets vårdcentraler medverkar till utbredningen av rasism i samhället.

DN:s forskningsmetodik lämnar förstås en del att önska. För det första så vittnar den om en bristande förståelse för primärvårdens vardag. Vårdcentralernas klientel är brokigt, och består till betydande del av personer med sociala problem och psykisk ohälsa. Många som ringer är oroliga, indignerade, hotfulla eller rentav berusade. De svär, klagar och ställer orimliga krav, särskilt om de har fått vänta länge på tråden. Sköterskorna är under ständig press att avsluta ärenden så fort som möjligt. Att ge sig in i debatter om rasism är det ingen som har tid med.

Författarna var också väl snabba med att tillskriva patienter och vårdgivare rasistiska motiv. Artikeln nämner förvisso dålig svenska som en tänkbar källa till missnöje hos patienter. Men detta fångar inte själva problemet. I mitt dagliga arbete inom primärvården träffar jag ofta patienter som valt bort en utländsk läkare till förmån för en svensk, det vill säga mig själv. Få har synpunkter på den förre läkarens språkkunskaper, och ännu färre häver ur sig rasistiska tillmälen. Snarare tenderar de att lägga skulden på sig själva.

”Din kollega är säkert en duktig läkare…”, säger de lite skamset, ”… men jag hör inte riktigt vad han säger.”

Att tala med utländsk brytning innebär en belastning i många sammanhang. Studier av amerikanska collegestudenter visar att de helst undviker kurser som undervisas av lärare som talar med brytning. Att förstå vad sådana personer säger innebär en viss kognitiv möda, även för unga akademiker med hörseln i behåll. Att gamla och sjuka stöter på problem borde inte förvåna någon.

I praktiken är läkare med bruten svenska ett särskilt stort bekymmer för patienter som själva kommer från utlandet. Förutsättningarna för god kommunikation är som sämst, och risken för missförstånd som störst, när två utlänningar från olika språkgrupper försöker kommunicera med varandra på bruten eller knackig svenska.

”Jag pustade ut när jag såg ditt svenska namn på kallelsen”, medgav en rumänsk farbror för mig nyligen. Jag tvivlar på att det var mina blå ögon och blonda lockar han syftade på.

Att denna fråga sällan diskuteras offentligt är inte så förvånande. Politiker och tyckare i medier predikar gärna om att invandrare behöver lära sig svenska och integreras i samhället. Men inte ens den mest driftiga och välintegrerade invandraren kan rå för att hon inte riktigt låter som en svensk. I takt med att de utländs­ka läkarna ökar i antal och populationen blir äldre och mer lomhörd lär miss­nöjet bland patienterna tillta. För politikerna finns ingen bra lösning i sikte, och inte heller någon att skylla problemet på.

En annan källa till bristfällig kommunikation är läkarnas bruk av medicinsk jargong i samtal med sina patienter. I en studie publicerad i tidskriften Jama Network Open år 2022 hade många cancerpatienter stora svårigheter att förstå sina läkares facksnack, eller ens skilja goda nyheter från dåliga. Flertalet studier visar att såväl läkare som sjuksköterskor ofta överskattar patienternas förmåga att ta till sig medicinsk information.

Detta problem är nog lika gammalt som läkekonsten själv, men förblir olöst. Enligt min erfarenhet är det särskilt kännbart bland forskningsinriktade specialister inom snäva områden. Sådana kolleger är ofta mycket intelligenta, men ibland en smula insnöade. Jag minns särskilt en docent i endokrinologi som ondgjorde sig i tio minuter över att hans patients handläggare på Försäkringskassan inte visste vad ett adenom var för något. ”Det vet väl ändå alla…”, muttrade min kollega, som mest umgicks med andra endokrinologer.

När jag själv senast jobbade på sjukhus så ålades underläkare att förse utgående patienter med sammandrag av vårdtiden, skrivna på lättbegriplig svenska. Det var en tröttsam uppgift, som lätt försummades när tiden var knapp. Såvitt jag kan se har denna praxis på senare år fallit i glömska, åtminstone i Region Stockholm. Mycket få av mina egna patienter har erhållit några förenklade sammandrag på väg ut från sjukhuset.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så hur ska klyftan mellan läkare och patienter kunna överbryggas? Min gissning är att artificiell intelligens kommer att erbjuda en lösning. Enligt Peter Lee, forskningsledare vid Microsoft, så visar bolagets senaste algoritm, GPT-4, stort löfte som klinisk kommunikatör. Utöver sina överlägsna färdigheter som diagnostiker så är algoritmen mycket duktig på att förklara medicinska fynd för patienter. Om vi ska tro Lee så förmår GPT-4 tolka sin åhörares ansiktsuttryck, ”läsa av rummet”, uttrycka empati och tala med bönder på bönders vis. Det allra mesta som vi läkare gör kan GPT-4 göra bättre, åtminstone i genomsnitt.

Läkarkåren har än så länge ett avgörande övertag över maskinerna. De flesta patienter vill helst prata med en doktor av kött och blod, snarare än en plåtburk full av sladdar. Men om patienterna lyckas vänja sig vid det senare så skulle det innebära en revolution inom sjukvården. Onödiga missförstånd skulle bli betydligt färre och läkarna kunde ägna mer tid åt diagnostik, handledning och friskvård.

Visioner om framtidens datorstyrda sjukvård har länge sett ut på samma sätt. Män i vita rockar matar in kliniska data i en superdator, som ställer en dia­gnos. Läkarens roll blir att förklara datorns resonemang för sina medmänniskor på ett begripligt sätt. Man kan dock tänka sig ett motsatt scenario, där läkare fortsätter att ställa diagnoser, men delegerar kontakten med patienterna till AI. Om Peter Lee har rätt så är detta senare scenario mer sannolikt än det förstnämnda. Vi får i sådana fall hoppas att framtidens algoritmer är generösa, och delar med sig av kakorna. 

—

Vissa uppgifter i texten har ändrats för
att värna patienters och kollegers integritet.