Det direkta svaret på frågan om vilken framtid det offentliga samtalet har är väl den framtid som deltagarna väljer att ge det. En ljus framtid kräver förstås en insikt i vad som saknas eller är fel i samtalet idag, följt av insatser för att rätta till det.

Att det finns problem med det offentliga samtalet rent allmänt, precis som problem med allt annat som involverar oss människor som de begränsade varelser vi är, kan inte förvåna någon som inte ser världen genom progressivismens ideologiska glasögon, det vill säga tror att människan kan manipulera sig själv till att med historiens och den materiella utvecklingens gång bli godare och mer upplyst. Erkänner man istället den metafysiska realitet som klassisk kristen tro betecknar som arvsynden eller ursynden, en grundläggande mänsklig dragning till egoism, kan man förstås bedrövas över många uttryck i samtidens offentliga samtal, som till exempel den skrikiga envägskommunikationen, narcissismen och lättkränktheten, utan att bli så överraskad.

Med digitala medier blir vi inte mer bristfälliga än utan, men de hjälper vår bristfällighet att komma till uttryck och få spridning på nya arenor som ger snabbare och massivare effekt, jämfört med de gamla. Framgångskriterierna på dessa arenor, klick och ”likes”, främjar heller inte primärt det i oss som är naturligt gott, som förmågan till eftertänksamhet, reflektion och nyans.

Hur märks då den digitaliserade arvsynden? Jesuitordens tidigare generalföreståndare, spanjoren Adolfo Nicolás, myntade för några år sedan begreppet ”ytlighetens globalisering” om det vi idag ser försvårar ett genomtänkt och reflekterande offentligt samtal om vart vi är och bör vara på väg i våra mänskliga gemenskaper. När man så snabbt och med minimal ansträngning kan få tillgång till så mycket information, uttrycka egna reaktioner för hela världen och snabbt frammana dem hos andra, kända och okända, kortsluts det mödosamma och noggranna arbete som utgörs av seriöst och kritiskt tänkande.

Vi kopierar, klistrar in och sprider lätt det som känns, utan att behöva resonera hur vi har tänkt för att komma till våra slutsatser. Vi kan lätt stänga av allt det som inte hyllar den egna känslan inför verkligheten – och blir därför så upprörda när påminnelser om att andra faktiskt kan tycka och tänka annorlunda smiter igenom våra filter. Vi blir enkelt och smidigt ”vänner” med lätt bekanta eller helt främmande människor i de sociala nätverken utan att behöva anstränga oss att försöka lära känna dem. Och vi ”avfriendar” enkelt dem som inte passar oss, tycker annorlunda, utan att behöva bemöda oss om möten, konfrontation och försoning. Allt detta gör det enkelt att sjunka ner i en konsumistisk attityd till andra, utifrån hur de bekräftar mig och mina känslor, men också i en relativism där yttranden bedöms efter deras ihärdighet och spridning, inte genomtänkta innebörd.

Jag tror att ett offentligt samtal med en god framtid måste motverka denna ytlighetens globalisering, genom att överge alla dess tongivande uttryck till förmån för verkliga möten och för djup, tänkande och argumentation. Våra digitala plattformar ger ju faktiskt tekniska möjligheter inte bara för det impulsstyrda tangenttryckandet utan också för möten över alla tänkbara slags gränser på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Och på en punkt måste de djupa och genomtänkta bidragen till den goda samhällsdebatten definitivt övervinna en grundläggande egenskap hos det digitala: de måste stå emot kraven på snabbhet och omedelbarhet.

Men främst behövs en medvetenhet om vad som är målet för det offentliga samtalet. Och det är inte individuell bekräftelse och feelgood över förträffligheten i egna känslor, identiteter och göranden – för sådant behövs fanclubs, inga samtal! – utan sökandet efter det gemensamma goda (bonum commune). Det refererar till det som är gott för alla mänskliga varelser och för hela människans person, hennes växt i ekonomiskt, socialt och andligt hänseende. Ett sådant sökande förutsätter bland annat förmågan att föra moraliska resonemang, om vad som allmängiltigt utgör en god person och hur olika slags handlingar både kommer ur och bygger upp, respektive motverkar, den godheten. Seriösa moraliska resonemang innebär i sin tur en fredlig och icke affektionsstyrd konfrontation med det som också ifrågasätter egna föreställningar och val. Antingen för egen eftertanke och förändring, eller för att utveckla argument för den egna positionen, eller både och.

Kan vi se ytlighetens globalisering och dess uttryck som något som försvårar samtalet om det gemensamma goda och börja söka det som krävs för att vi ska höja oss från det i denna utveckling som också omedelbart gynnar oss, har vi nog grund för hopp. För precis som den personliga frälsningen kräver räddningen av det goda offentliga samtalet en insikt om, och ett öppet erkännande av, problemen – och därmed, med nödvändighet, om behovet av en verklig förändring.

Thomas Idergard är jesuitpater och verksam vid S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.