Så exempelvis är det en myt att det endast var de oppositionella som förföljdes. Sanningen är att DDR till och med offrade barn i syfte att vinna kampen mot väst under kalla kriget. Det visar fallet Cornelia Reichhelm.

Enligt säkerhetspolisens (Stasis) dokumentationer var Cornelia Reichhelms frånskilda mamma lojal visavi staten utan att vara politiskt aktiv. Av de tre döttrarna utmärkte sig Cornelia genom sin konstnärliga begåvning och sina anlag för idrott.

Då hon var tolv år, 1975, vann Cornelia en silvermedalj i ett 400-meterslopp. Efter prisutdelningen frågade en funktionär om hon ville söka in på Dynamo-klubbens idrottsskola för barn och ungdomar i Berlin. Man behövde kvinnliga roddare.

För Cornelia erbjöd en elitundervisning i Dynamos hägn ett lovande framtidsperspektiv. Som ung ”diplomat i träningsoverall” skulle hon få finansiellt stöd för studier i en konstskola i anslutning till idrottsundervisningen.

Tretton år gammal lämnade Cornelia föräldrahemmet i Dresden och flyttade till Berlin och en tillvaro präglad av kadaverdisciplin. Dagligen pendlade hon mellan skola, båthuset och sjön med krävande träningspass i rodd, det obekväma internatet och andra sportaktiviteter. Fritiden var knapp. Hon tydde sig till sin tränare som hade hennes fulla förtroende.

Cornelias sportliga prestationer var långt över genomsnittet. Likt de andra barnen på skolan tog hon tacksamt emot de dagliga doserna av vitaminpiller och proteindrycker, men hon gillade inte de ständiga undersökningarna av blod och urin.

Då Cornelia var sexton år insjuknade hon plötsligt i över 40 graders feber. Men hon kände sig i toppform, och innan Dynamos idrottsläkare ordinerade sängläge tränade hon som vanligt.

Året efter insjuknade Cornelia återigen med starka smärtor längs med ryggraden. Hon led av återkommande muskelspänningar, ljög läkaren som gav henne smärtlindrande mediciner. Vad Cornelia inte fick veta var att smärtorna och orörligheten i ena benet berodde på ett flertal diskbrock.

Inte heller anade tonåringen Cornelia att landets idrottsläkare använde henne och andra barn som försökskaniner för nya testosteronhaltiga dopningmedel i syfte att göra DDR-idrotten än mer framgångsrik. Genom idrotten ville DDR framhäva det socialistiska systemets överlägsenhet. Barndopningen legaliserades enligt en statlig förordning som hade utarbetats av SED-partiets centralkommitté 1974, och den fortgick ända fram till återförenandet 1990. De ansvariga myndigheterna för bland annat sport och mikrobiologi var införstådda med dopningen.

Då Cornelia var arton år och myndig erbjöds hon hormontabletter. Men hon vägrade att ta dem. Samtidigt menade hennes tränare att hon borde gå upp i vikt. Hon ordinerades en chokladkaka varje dag. Återigen blev Cornelia lurad – chokladen från en renommerad chokladfabrik i Görlitz innehöll dopningsmedel.

På hemmaplan hade Cornelia redan vunnit ett flertal medaljer, men hon fick inget tillfälle att tävla internationellt. På frågan varför hon inte fick åka till olika mästerskap fick hon inget svar. Först 1981 fick hon delta i en roddtävling för de socialistiska länderna – i Moskva. Där vann hon ett lopp i tvåmansrodd. Men det påfallande goda resultatet verkade misstänkt i de ryska funktionärernas ögon, och trots att det inte var brukligt i de socialistiska mästerskapen krävde de en dopningskontroll. Cornelia var förvånad – hemlig dopning förekom ju bara i väst, hade hon fått veta. Men för de östtyska funktionärerna gällde det att fly fältet innan kontrollen skulle äga rum; därför skippade man prisutdelning och guldmedalj.

Åter i Berlin insåg Cornelia att något inte stämde och att hon hela tiden hade blivit förd bakom ljuset. Men då hon meddelade sin tränare sitt beslut att lämna både idrotten och Berlin hotade han henne. Man skulle se till att hon inte fick något jobb; det skulle gå dåligt för henne. Avgörande för Cornelia blev hennes sviktande hälsa – återkommande huvudvärk och starka smärtor i ryggen med sömnlöshet som följd.

Det är en skakande skildring som Cornelia Reichhelm ger i sin självbiografi Doping-Kinder des Kalten Krieges. Men vidden av det som hon och drygt 10 000 andra idrottare utsattes för i diktaturens DDR stod inte klart för henne förrän efter återförenandet och möjligheten att granska dokumenten hos Stasi och på andra ställen.

Hon är inte den enda som har skrivit om den utbredda dopningen; mellan 1998 och 2000 ledde flera avslöjanden till rättegångar mot dopningansvariga. Straffen blev milda. Men Cornelia Reichhelm går längre i sin berättelse. Hon namnger en rad tränare, funktionärer och läkare som har varit ansvariga. Det är en uppgörelse med DDR, men också med toppfunktionärer och idrottsledare som fortfarande är aktiva.

Boken bärs av en stark vrede: ”Jag var en försökskanin, en laboratorieråtta och en galärslav”, skriker den förtvivlade Cornelia i svarta stora bokstäver. Hennes historia har ingen happy end.

Ty även om hon hade tur att få jobb i en mekanisk verkstad direkt efter avhoppet från idrotten, även om hon kunde fullfölja sina ingenjörsstudier vid universitetet i Halle-Wittenberg, och även om hon gifte sig och fick en son, så måste hon hela tiden kämpa med en tilltagande ohälsa. Rörelseförmågan var nedsatt och hon led av diverse hjärtsjukdomar.

Cornelias återkommande sjukhusvistelser förstörde det unga äktenskapet och äventyrade hennes studier. Men 1985 tog hon sin diplomexamen i ingenjörsvetenskap och ekonomi och fick ett jobb som forskningsassistent.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Under sin odyssé bland läkare i DDR möttes Cornelia Reichhelm av fientlighet. Man bagatelliserade hennes tillstånd och ville inte veta av orsakerna. Hon betraktades med misstänksamhet, vilket ledde till övervakning av Stasi. Eftersom hon var sjuk kunde hon inte fortsätta sitt arbete och efter återförenandet 1990 etablerade hon sig som frilansande designer.

Men sjukdomarna tog överhanden och sedan år 2000 är hon hundraprocentigt invalidiserad. Hon tvingades lämna en anställning som docent på grund av att deformerade kotor i närheten av matstrupen och stämbanden gjorde det svårt att tala. Efter återförenandet har hon stöd av vissa läkare i väst, och hon avverkar den ena rättsprocessen efter den andra. Hon har erkänts som ett offer för dopning, men hon kämpar ännu för en anständig pension.

I boken publicerar Reichhelm dokumentation som visar i hur hög grad som dopningen av barn förekom. De var inte bara offer för de statligt sanktionerade experimenten, utan även för experiment som enskilda läkare hittade på. Funktionärer och tränare var fullt medvetna om de skador de orsakade. Redan 1975 fanns det dokument tillgängliga som varnade för livslånga skador på ryggrad och leder. Hittills har de dopningläkare som ännu lever vägrat att tala om vad dopningmedlen innehöll; det innebär att deras offer inte vet vilka mediciner de kan använda. Likaså dröjde det till 1999 innan det avslöjades att dopningen inom DDR-idrotten hade kostat trettio människoliv om året.

I sina slutord skriver Cornelia att hon har blivit bestulen på rätten till sin egen kropp: ”DDR-idrotten var ett smutsigt, barnföraktande och svårt kriminellt system där tränare, idrottsläkare, Stasifunktionärer och läkemedelsindustrin gjorde gemensam sak. De är skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna.” Men sedan år 2001 är dopningbrotten officiellt preskriberade. De ansvariga kan bara ställas inför rätta i civilrättsliga processer.

Med Cornelia Reichhelms bild av DDR-systemet som bakgrund framstår DDR-nostalgin som ett hån. Idag frågar sig samtidshistoriker om DDR var en epok eller bara en episod. För de många människor som likt Cornelia Reichhelm fick sina liv förstörda är DDR mer än en episod. Hennes bok är en milstolpe i det pågående uppdagandet av det förgångna i DDR och ger hopp om fler avslöjanden i linje med hennes återkommande motto: ”Sanningen har ett långt liv.”