Paul Celan är en av efterkrigstidens mest betydande tyskspråkiga lyriker, föremål för livaktig forskning och förebild för många yngre diktare, inte minst för en handfull svenskar som under de två sista årtiondena av vårt förra århundrade hamnade i konstnärliga och kanske framför allt moraliska vanskligheter, då de försökte efterlikna ett pinat och från konventionella estetiska effekter ibland renskrapat poetiskt idiom.

Göran Sonnevi är väl den som bäst har lyckats ta tillvara och för alldeles egna och därmed jämförelsevis respektabla syften omformulera impulser från Celan, en poet som Sonnevi har intresserat sig för ända sedan tidigt 1960-tal. I Lars Noréns fall kan man vara mer tveksam, eftersom den personliga omformningen i ett par av hans diktsamlingar från slutet av 70-talet inte på långt när var lika energisk som hos Sonnevi. Noréns Murlod från 1979 är en sorts svensk adaption av Celan. Men där är den judiska, chassidiska, mystiken ersatt av en sorts religiöst intresse i största allmänhet, och den konkreta erfarenheten av att tillhöra ett folk som har utsatts för folkmord (hela Celans familj mördades av nazisterna) är ersatt av en ganska alldaglig existentiell vånda eller privat ångest. Ändå är denna bok ett paradexempel på hur en god diktare kan krypa in i en annan diktares värld i ett slags poetiskt rollspel.

mer förtunnad och reducerad till en blott pseudokonstnärlig yta flöt Celan in i en lång rad ännu yngre svenska diktares verk, till efterapare som på ett pretentiöst sätt bara tycktes simulera det väldiga uttrycksmotstånd som Celan för egen del drabbades av bland annat därför att han bara kunde skriva på det språk som hans föräldrars bödlar hade talat.

Att i hårt knutna Celanska vändningar avhandla triviala problem är att leda sin pegas på villovägar. Det ligger ett pekoralistiskt skimmer över flera av Celans svenska epigoner, men det värsta är ändå den moraliska avsmak som denna efterklangspoesi kan väcka. De i förtvivlan hårt tvinnade formuleringarna hos Celan degraderades ofta till halvkväden klagan över problem med flickvännen eller formades till små förkonstlade rebusar rörande högst allmänmänskliga frågor.

I ett ofta citerat brev har Paul Celan skrivit: ”Endast sanna händer skriver sanna dikter. Jag ser ingen principiell skillnad mellan en handtryckning och en dikt.” Att en poet som på sig själv ställde ett orubbligt krav på äkthet blev så flitigt imiterad hos oss i Sverige, och vanligtvis uteslutande för sin stil, är en märklig paradox.

en som var tidigt ute med att översätta Celan var Johannes Edfelt. På uppdrag av Svenska Akademien gjorde han i mitten av 60-talet också en skriftlig presentation av dennes dittillsvarande författarskap, förmodligen avsett som en orientering för ledamöterna i Nobelkommittén. Denna presentation blev i förkortad form till en stor artikel om den tyskspråkige poeten, ”En ros för ingen”, publicerad i DN den 31 maj 1966. Men den med Celan djupt befryndade Nelly Sachs tilldelades ensam Nobelpriset i litteratur år 1966.

Den första Celan-antologin dröjde till 1972. Det var tolkningar av Carl-Henrik Wittrock som publicerades i en liten volym utgiven av FIB:s Lyrikklubb. Den första riktigt omfattande introduktionen kom i två tolkningsvolymer av Lars-Inge Nilsson, 1985 och 1999. Dessa båda volymer, tillsammans omfattande cirka 350 sidor, utgör den grundligaste introduktionen i Sverige.

bland svenska litteraturvetare och kritiker är Anders Olsson den som har skrivit mest eller i varje fall bäst om Paul Celan. Tillsammans med Håkan Rehnberg har han också översatt ett urval, i volymen Lila luft (1989), med tonvikt på Celans senare diktning. I år återkommer Anders Olsson som översättare av Celan, denna gång ensam, med en svensk version av just den diktsamling, Atemwende från 1967, som anses vara en vändpunkt i Paul Celans diktning och själva inledningen av det sista skedet i hans poesi, det skede som särskilt har dragit till sig Olssons uppmärksamhet.

Anders Olsson har översatt hela volymen och försett den med titeln Andningsvändning (Lublin Press). I sina stora Celan-antologier lanserade Lars-Inge Nilsson titeln Andningsvända. Båda har goda skäl för sina respektive val, men Olsson förklarar utförligast sitt val av titel. Så långt är allt gott och väl.

När man sedan går till översättningarna av själva dikterna visar det sig att Anders Olssons översättningar i de flesta fall ligger så nära Lars-Inge Nilssons att de ibland framstår som kopior. Onekligen förbättrar han Nilssons syntax på en del ställen, befriar den från de tyska ordföljder som här och var kan skämma Nilssons översättningar. Någon enstaka gång tycks han också införa en befogad rättelse av sin föregångare, men överlag går han så besynnerligt troget i Nilssons fotspår att man kan undra om denna nyöversättning alls behövs. Nåja, saken är ju ändå den att Olsson har översatt Atemwende i sin helhet, medan Nilsson i sina två volymer har översättningar bara av drygt hälften av dikterna i denna diktsamling av Celan. Att Nilsson har undvikit att översätta samtliga dikter beror i några fall på att han tycker att goda svenska översättningar av dem redan föreligger, men i de flesta fall verkar det bero på att han har prioriterat dikter ur andra verk av Celan.

den finkänslighet som Nilsson visar sina föregångare genom att inte göra nya svenska versioner av dikter som redan finns i god svensk översättning lyser med sin frånvaro i Anders Olssons tolkningsvolym, så till den grad att han i sin annars utmärkta efterskrift bara nämner Lars-Inge Nilssons insats i förbigående utan att någonstans ens ge en antydan om att denne redan har översatt mer än hälften av de 81 dikterna och att hans egna tolkningar i många fall ligger betänkligt nära Nilssons, så nära att han inte bara trampar Nilsson på hälarna utan även kränger på sig hans skor.

Till exempel översätter Olsson: ”Trådsolar/över den gråsvarta ödemarken./En träd-/hög tanke/fångar in ljustonen: än/finns det sånger att sjunga bortom/människorna.” Och så här stod det redan hos Nilsson: ”Trådsolar/över den gråsvarta ödemarken./En träd-/hög tanke/slår an ljustonen: det finns/ännu sånger att sjunga bortom/människorna.”

Det är ju praktiskt taget likadant. Så är det ofta. Det finns ett tjogtal exempel på att Olssons översättningar är likadana som Nilssons, sånär som på ett eller annat småord, exempelvis att ett ”då” hos Nilsson kan bli ett ”när” hos Olsson, men att det i övrigt inte händer mer i nyöversättningen.

till anders olssons försvar måste dock sägas att det tyska språket ligger så nära svenskan att det inte finns så många alternativa glosor att välja för den som vill vara trogen originalen. Men Olsson, väl medveten om detta förhållande, borde ha nämnt att hans egna översättningar till förväxling och förblandning så ofta helt enkelt måste bli nästan likadana som Nilssons.

Det händer emellertid att översättaren måste lägga manken till för att rädda svårfångade ordlekar i de tyska originalen. På ett ställe skriver Celan: ”das hundert- /züngige Mein-/gedicht, das Genicht”. I sin antologi från 1985 avslutar Nilsson så här: ”den hundra-/tungade men-/dikten, ickten.” Han hittar på ett nytt svenskt ord, ”ickten”, för att understryka Celans glidning mellan ”Gedicht” och ”Genicht”. Hur fyndig är då Olsson i sin hantering av dessa rader? Så här: ”den hundra-/tungade min-/dikten, ickten”. Ska man verkligen tro att Anders Olsson på egen hand har kommit på det lustiga nyordet ”ickten”?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Möjligen gömmer sig ytterligare en försåtlig ordlek i strofens tre sista rader, nämligen ”das Meingedicht”. Nilsson har satsat på att Celan i första hand vill leda associationerna till ”Meineid”, alltså det tyska ordet för mened, och har därför skrivit ”men-dikten”. Olssons lösning är enklare och associerar till det possessiva pronomenet ”mein”, alltså min, och han skriver ”min-dikten”.

I rättvisans namn ska sägas att det också händer att Olsson är fyndigare än Nilsson, som då han, med ett finurligt leende i mungipan, drar till med ”sarkofagert” där Nilsson bara har ”kistvackert”.

och visst måste man avslutningsvis medge att Anders Olssons tolkningar ter sig något smidigare än Lars-Inge Nilssons, dock med den viktiga brasklappen att man mycket ofta har på känn att Olsson i sina tolkningar kliver upp och sätter sig på Nilssons axlar för att från den positionen bara justera ett och annat.

Viktigt att betona är förstås också att vi nu har fått en svensk översättning av Atemwende i sin helhet, en som också innehåller de starkt erotiska dikter som Lars-Inge Nilsson av någon anledning inte brydde sig om.