Paul Celan är en av efterkrigstidens mest betydande tyskspråkiga lyriker, föremål för livaktig forskning och förebild för många yngre diktare, inte minst för en handfull svenskar som under de två sista årtiondena av vårt förra århundrade hamnade i konstnärliga och kanske framför allt moraliska vanskligheter, då de försökte efterlikna ett pinat och från konventionella estetiska effekter ibland renskrapat poetiskt idiom.

Göran Sonnevi är väl den som bäst har lyckats ta tillvara och för alldeles egna och därmed jämförelsevis respektabla syften omformulera impulser från Celan, en poet som Sonnevi har intresserat sig för ända sedan tidigt 1960-tal. I Lars Noréns fall kan man vara mer tveksam, eftersom den personliga omformningen i ett par av hans diktsamlingar från slutet av 70-tale...