Jag växte upp i ett hem fullt med böcker och började tidigt att läsa klassiker. Snart upptäckte jag att det fanns två svenska författare som jag tyckte mer om än alla andra: Gunnar Ekelöf och Hjalmar Söderberg. Dem har jag ständigt återvänt till.

Det fanns naturligtvis flera orsaker till att jag fastnade just för dessa två. Båda tillhörde min fars favoriter och det fanns fina samlingar av deras verk hemma. Förmodligen hade också tidsandan sin betydelse.

”Påfallande är också Högströms ointresse för tidigare forskning.”

Söderberg och Ekelöf underskattades till en början av sin samtid, deras rykte växte efter deras död. På 1980-talet, då jag började läsa böcker, hade de en storhetstid. År 1985 grundades Söderbergsällskapet och 1989 Gunnar Ekelöf-sällskapet. Det skrevs flera doktorsavhandlingar om dem. Ekelöfs dikter utkom 1983 i en Månpocket-utgåva som gav honom många nya läsare och ofta har tryckts på nytt. Mellan 1991 och 1993 kom hans samlade skrifter ut i åtta band, redigerade av Reidar Ekner. Det publicerades också förträffliga levnadsteckningar, Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg. Ett författarliv (1988) och Carl Olov Sommars Gunnar Ekelöf. En biografi (1989). Det är böcker som jag rekommenderar alla med intresse för svensk litteraturhistoria.

Dessutom utkom 1994 Olof Lagercrantz personliga studie Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Kärnan i den är de dagboksanteckningar Lagercrantz gjorde om Ekelöf. Lagercrantz var mer explicit i sin beskrivning av dennes alkoholmissbruk än vad Carl Olov Sommar hade varit. Vissa recensenter ifrågasatte om Lagercrantz inte var för öppen i beskrivningen av Ekelöfs drickande. Hans stora beundran för vännen är dock tydlig.

År 2017 utkom en ny biografi över Söderberg, Jesper Högströms Lusten och ensamheten. Och nyligen publicerades Högströms Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf (Weyler förlag). Man kan undra varför han har valt att skriva om två författare som redan har fått utmärkta levnadsteckningar. Det handlar inte om han skulle presentera några djärva nytolkningar eller någon fördjupad förståelse av de skönlitterära verken. Tvärtom utmärks Högströms böcker av en ganska ensidig fokusering på författarnas liv, i synnerhet deras alkoholkonsumtion, och ett begränsat intresse för deras verk.

I sin recension i Svenska Dagbladet av Högströms Söderberg-biografi jämförde Tommy Olofsson den med föregångaren: ”Holmbäcks biografi är av naturliga skäl mer omfattande än Högströms och kan sägas passa det biograferade föremålet och hans litteraturhistoriska persona betydligt bättre, just därför att den ägnar så mycket utrymme åt att uppmärksamma och karakterisera det som Söderberg verkligen var bra på, nämligen att skriva, medan Holmbäck inte bryr sig om att dröja lika länge vid alla de mänskliga tillkortakommanden som Söderbergs liv kom att präglas av.”

I förordet till Minnet och rädslan argumenterar Högström för att Ekelöfs liv är intressant för sin egen skull, oavsett vilket ljus det kastar över hans verk. Han citerar Ray Monks biografi över Bertrand Russell: ”Biografin är inte en serviceindustri, den får inte sitt berättigande för det bistånd den kan skänka litteraturkritiken, idéhistorien eller någon annan ’disciplin’.” Det finns dock skäl att instämma i Alexandra Borgs fråga i Dagens Nyheter: ”vem är Ekelöf utan sina texter, är det inte genom dem han blir intressant?”

Påfallande är också Högströms ointresse för tidigare forskning. Första upplagan av Lusten och ensamheten saknade litteraturförteckning och noter. Denna brist kompenserades i någon mån med pocketutgåvan från 2018, som innehåller en del källhänvisningar. Men Holmbäck får endast ett kort omnämnande och det finns ingen motivering till varför hans biografi behöver ersättas. Minnet och rädslan har en litteraturförteckning, och där saknas flera viktiga verk om Ekelöf.

Som Tommy Olofsson påpekade underskattar Högström Söderbergs religionshistoriska arbeten eftersom han inte har tagit del av forskningen om dem, i synnerhet Sven Lagerstedts Hjalmar Söderberg och religionen (1982).

Högström förstår heller inte betydelsen av Ekelöfs kritik mot folkhemmet, den sociala ingenjörskonsten och den svenska traditionslösheten, eftersom han inte har läst vad som har skrivits om detta. Högströms ointresse för den historiska kontexten illustreras av följande formulering: ”Hösten 1932 är också, som Johan Svedjedal har påpekat, den tid när Per Albin Hansson och socialdemokraterna inleder sitt långa maktinnehav.” Med all respekt för Svedjedal så är han faktiskt inte den förste som har upptäckt att Per Albin Hansson blev statsminister 1932.

Det måste också nämnas att Högströms böcker innehåller många faktafel. Ekelöf debuterade 1931 i tidskriften Spektrum, där han snart också blev redaktör. När tidskriften blev ett förlag gav man ut Ekelöfs debutbok sent på jorden (1932). En drivande kraft bakom Spektrum var Josef Riwkin. Han var en brådmogen ung man, endast 22 år när tidskriften startade. Men Högström påstår att han var 19.

I sin bok om kretsen kring Tora Dahl, Jag vill skriva sant (2021), skriver Högström att Artur Lundkvist invaldes i Svenska Akademien före Gunnar Ekelöf. Han känner alltså inte till att Lundkvist efterträdde Ekelöf i Akademien och höll ett ganska snålt men ändå intressant inträdestal över honom. Det är text som man bör ha läst om man vill skriva om Ekelöf.

När Högström citerar Ekelöf blir det ofta tokigt. Den centrala essän ”Vår traditionslöshet” får heta ”Svensk traditionslöshet”. Som ett exempel på Ekelöfs känsla för ”slagkraftiga, citatvänliga formuleringar” anger Högström: ”Det som är botten är botten också i andra”. Det låter inte särskilt slagkraftigt. Ekelöf skriver dock: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Ekelöf skriver naturligtvis inte, som Högström påstår, ”En värd är varje människa”, utan ”En värld är varje människa”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Delvis får väl Högströms förlag Weyler ta ansvar för den bristande faktakontrollen och korrekturläsningen. Men det handlar nog inte enbart om allmän slarvighet. Den som älskar Ekelöfs poesi och har läst den under många år har diktrader ringande i huvudet. Man upptäcker när han citeras fel. Men Högström tillhör inte Ekelöf-älskarna, han har inget passionerat förhållande till hans texter.

Jesper Högströms böcker har förvisso också förtjänster. Han är en skicklig stilist, som skriver medryckande. Men man kan undra om det inte finns någon författare han tycker bättre om än Ekelöf och Söderberg, som han kunde skriva om med större förståelse och inlevelse. Eller varför inte porträttera någon person som inte var författare, som hade ett mer dramatiskt yttre liv, när det nu är liv snarare än texter som intresserar Högström.

Litteraturvetarna har periodvis varit negativt inställda till biografisk forskning. Men utan tvivel kan den ha ett stort värde om den används för att belysa verken. Hjalmar Söderbergs kärlekshistoria med Maria von Platen var avgörande för att han skrev pjäsen Gertrud och romanen Den allvarsamma leken. Därför var det betydelsefullt när historien avslöjades i en doktorsavhandling av Sten Rein 1962.

Den ovan nämnde Johan Svedjedal har, senast i boken om Harry Martinson, visat hur man kan skriva biografier som ökar förståelsen för en författares verk. Det gäller också till exempel Örjan Lindbergers böcker om Eyvind Johnson, Erik Hjalmar Linders om Hjalmar Bergman och Gunnar Brandells om August Strindberg. Grunden för dessa studier var en fascination för diktverken.