År 2014 förkunnade Stefan Löfven att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. Då låg den svenska arbetslösheten under EU-snittet. Idag, sju år senare, har Sverige Europas femte högsta arbetslöshet (EU27). Faktum är att under de senaste tre till fyra åren har svensk arbetslöshet snabbt försämrats i relativa termer och har, trots en högkonjunktur, stigit över snittet i Europa. Inom EU har idag endast Grekland, Spanien, Litauen och Italien högre arbetslöshet än Sverige. Det går alltså inte att avfärda de höga svenska arbetslöshetssiffrorna med hänvisning till konjunkturläget eller på den ekonomiska nedgång som pandemin orsakat. När finansministern presenterade vårbudgeten den 15 april förklarade hon att den höga arbetslösheten beror på att Sverige har en hög sysselsättning och ett högt arbetskraftsdeltagande. Detta är inte lögn, men gravt missvisande.

Arbetslösheten bland 15–74-åringar ligger idag på cirka 9,7 procent, vilket kan jämföras med till exempel Tyskland som har en arbetslöshet på 4,6 procent. Jämförelsen visar att Sverige har en internationellt sett relativt hög arbetslöshet. Arbetslöshet är ­alltid problematiskt, men siffrorna är inte direkt alarmerande. Ser vi till sysselsättningsstatistiken – en annan nyckelindikator över tillståndet på den svenska arbetsmarknaden – är idag knappt 5 miljoner människor i sysselsättning av en befolkning på cirka 10 miljoner. Det innebär lite förenklat att varje individ som är sysselsatt, utöver sig själv, även måste försörja ytterligare en person. Ekonomer talar i detta sammanhang om försörjningsbörda. För varje människa som kommer i självförsörjning – utöver det positiva det medför för denna individ – minskas försörjningsbördan och gör att mer resurser blir över till välfärdens kärnområden. Den officiella arbetsmarknadsstatistiken ger dessutom en alltför optimistisk bild av arbetsmarknadsläget och tillståndet i den svenska ekonomin. Om de som arbetar, och därmed är i sysselsättning, inte har tillräckliga inkomster för att försörja sig själva är den faktiska försörjningsbördan högre än vad som tycks vid en första anblick.

Låt oss börja med att konstatera att arbetslöshets- och sysselsättningsstatistik länge varit föremål för kontrovers och politiska målsättningar. Till detta kommer problem med att beräkna de olika siffrorna liksom vad som ska ingå i olika kategorier av statistiken. Hur ska till exempel en student klassas som studerar vidare vid universitetet för att det inte går att hitta ett jobb? Eller är en anställning som baserar sig på en statlig subvention ett ”riktigt jobb”?

Samtidigt som arbetslösheten kanske inte upplevs som alarmerande av finansministern och arbetskraftsdeltagandet är relativt högt finns det mycket som talar för att Sverige har ett betydande ekonomiskt utanförskap och att detta inte fullt ut fångas av den officiella arbetsmarknadsstatistiken. Idag är 790 000 individer i arbetsför ålder (20–64 år), så kallade ”helårsekvivalenter”, försörjda på bidrag och socia­la ersättningar i olika former. Till detta ska läggas en betydande grupp av subventionerade anställningar, något som inte kan ses som ”riktiga jobb”.

För lekmän blir den officiella arbetsmarknadsstatiken snabbt något av en djungel av olika definitioner. Det centrala problemet ur mitt perspektiv är att varken sysselsättnings- eller arbetslöshetsstatistiken ger en rättvisande bild av hur ekonomiskt aktiv en individ är. För många lär det komma som en överraskning att den som enligt statistiken är sysselsatt och har ett arbete långt ifrån säkert faktiskt kan försörja sig själv.

Sysselsättningsmåttet har historiskt baserats på huruvida en individ arbetat minst en timme under november månad – det kan räcka med inkomster på några hundralappar för att anses vara sysselsatt. Arbetslöshet definieras i sin tur som individer som saknar sysselsättning men som aktivt söker arbete och kan påbörja detta inom två veckor. Dessa mått har sina fördelar, inte minst som konjunkturindikatorer, och är användbara vid internationella jämförelser. Däremot är de dåliga för att förstå den svenska arbetsmarknaden och dess strukturella problem!

Arbetslösheten bland inrikes födda ligger på 5 procent, medan motsvarande siffra för utrikes födda ligger närmare 19 procent. Ser vi till utbildningsnivåer dras arbetsmarknaden isär ytterligare. Bland högutbildade inrikes födda är endast 3 procent arbetslösa, vilket kan jämföras med 40 procents arbetslöshet bland lågutbildade utrikes födda. Kunskaps- och färdighetsnivåer är med andra ord centrala för arbetsmarknadsutfallen. Sysselsättningsklyftorna mellan inrikes- och utrikesfödda är bland de största i Europa: Arbetslösheten bland utrikes födda är knappt fyra gånger så hög jämfört med inrikes födda.

Bakom siffrorna döljer sig en dåligt fungerande arbetsmarknad med såväl brist på högkompetent arbetskraft, där arbetsgivare har svårt att rekrytera den personal de behöver, som stora grupper som saknar de basala kunskaper och färdigheter som krävs för att etablera sig på arbetsmarknaden. För att förstå hur det kan vara möjligt med hög arbetslöshet samtidigt som arbetsgivare har svårt med kompetensförsörjningen kan det hjälpa att tänka på arbetsmarknaden som en ”marknad för kompetens”. Arbetskraftens heterogenitet i fråga om kunskaps- och färdighetsnivåer – det ekonomer kallar humankapital – förklarar i hög utsträckning dessa mönster.

Denna typ av arbetsmarknadsstatistik är viktig inte minst då den påverkar politikens utformning. Statsminister Löfven är inte den första politiker som gjort utfästelser om sysselsättnings- eller arbetslöshetsmål. Motsvarande arbetsmarknadspolitiska målsättningar har i stort sett varje regering i modern tid haft. Men om det finns en uppriktig önskan att lösa arbetsmarknadens problem tarvas en rättvisande bild av det faktiska läget.

Sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistiken ger heller inga indikationer på om en individ kan klara att försörja sig på egen hand.

Våren 2020 formulerade Entreprenörskapsforum ett självförsörjningsmått och genomförde en analys som bland annat visar att en majoritet av utrikes födda i åldrarna 20–64 år under perioden 1990–2016 inte når upp till självförsörjning. Självförsörjningsgraden definierades som fyra prisbasbelopp, vilket idag motsvarar en årlig bruttoinkomst på 186000 kronor eller cirka 12 500 kronor netto (efter genomsnittlig inkomstskatt) per månad. Detta är en medvetet lågt satt gräns för självförsörjning som ligger i paritet med de bidragsnivåer en individ kan uppbära, men under de kollektivavtalade lägstalönerna. Det är också en ”ur-hand-i-mun”- självförsörjningsgrad som får ses som en absolut lägsta tröskel. Even­tuellt bör en högre tröskel övervägas. Då skulle ännu färre definieras som självförsörjande.

Under 2016, vilket i det underliggande materialet var senast tillgängliga statistik, låg sysselsättningsgraden för inrikes födda och för individer med ursprung i våra nordiska grannländer på hela 89 procent samtidigt som självförsörjningsgraden var cirka 73 procent. Bland utrikes födda saknade drygt 600 000 självförsörjning – det vill säga en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder.

Självförsörjningsmåttet ger även en dystrare bild av hur väl den ekonomiska integrationen fungerar. Lägst självförsörjningsgrad återfinns bland individer med ursprung i Mellanöstern och Afrika med 36 respektive 38 procent. Det innebär att nästan två tredjedelar i dessa grupper saknar självförsörjning! Situationen ser dess­utom ut att successivt försämras. Nyligen uppdaterade siffror från Riksdagens utredningstjänst visar att 2019 hade gruppen icke-självförsörjande­ utrikes födda ökat till drygt 675 000! För att sätta detta i perspektiv: det motsvarar befolkningen i mellan sex och sju medelstora svenska städer.

Jämför vi sysselsättning med självförsörjning får vi med andra ord en helt annan och betydligt dystrare bild av hur den ekonomiska integrationen fungerar. Tidsutdräkten till att nå självförsörjning är också lång. Undersökningen från Entreprenörskapsforum visar att under perioden 1990–2016 tog det i genomsnitt 4–5 år för hälften av utrikes födda att uppnå sysselsättning, motsvarande siffra för självförsörjning var 12–13 år. I de områden som polisen definierar som ”utsatta” är situationen ännu sämre. Det finns områden och grupper av utrikes födda – i arbetsför ålder – där en majoritet inte är självförsörjande ens efter 20 år i landet.

Det finns ett trängande behov av att komplettera den officiella bilden med andra mått på hur väl arbetsmarknaden fungerar. Min enkla slutsats är att Sverige behöver mäta graden av självförsörjning, redovisa detta fortlöpande på ett transparent sätt samt göra självförsörjning till en målsättning för den ekonomiska politiken. Utan självförsörjning riskerar den svenska välfärdsmodellen att undermineras, mer än vad som redan skett.

Att vi i skrivande stund med stor sannolikhet redan har passerat 700 000 utrikes födda i arbetsför ålder (20–64 år) som inte förmår försörja sig själva är dramatiskt och måste ses som inte bara ett integrationspolitiskt utan även ett ekonomisk-politiskt haveri. Att ställa sig frågor om hur hållbart detta är och huruvida det sliter isär samhället och välfärdsstaten känns angeläget. Finansministerns förklaringar till den höga arbetslösheten skapar politiska dimridåer. Vi behöver veta hur många som är självförsörjande på riktigt och vid varje tidpunkt.