Under 2010-talet undervisade jag i filmvetenskap på två olika universitet och noterade då att många skrev uppsatser om Disneyfilmer. När jag själv läste ämnet på 1990-talet var Disney förknippat med de animerade barnfilmer man släppte varje år. Att en student skulle välja att skriva om dem var otänkbart.

I år fyller företaget Disney 100 år. Det grundades av Walt och Roy Disney på hösten 1923, som Disney Brothers Studio. Fem år senare gjorde de filmen Musse Pigg som Ångbåtskalle (Steamboat Willie), som var banbrytande och blev en stor succé. Disney blev synonymt med tecknad barnfilm och skulle så förbli under flera decennier även om man också, inte minst på 1960-talet, producerade ett flertal klassiska barnfilmer som inte var animerade, däribland Mary Poppins (1964) och filmerna om Volkswagen-bubblan Herbie.

”Disneys position och betydelse gör dem extra attraktiva att använda som antingen förebild eller hotbild.”

Vad jag och mina kurskamrater inte viss­te på 1990-talet var att Disney genomgick en transformation efter flera år av ekonomiska och konstnärliga problem. Arbetet på att modernisera Disney och förvandla det till ett modernt och livskraftigt företag inleddes 1984 då Michael Eisner tog över driften av företaget som ny vd, och familjeföretaget Walt Disney Productions omvandlades till The Walt Disney Company. Namnändringen var viktig. Även om filmen förblev basen för all annan verksamhet, såsom nöjesfälten, breddades verksamheten.

För att höja kvaliteten på de animerade filmerna inleddes därtill i slutet av 1980-talet en riktad satsning under ledning av Roy E. Disney (brorson till Walt) med ambitionen att återfå magin och at­traktionen som hade funnits i de tidiga filmerna. Premiären i november 1989 av Den lilla sjöjungfrun (The Little Mermaid) anses idag som en milstolpe. Filmen blev en stor succé både kommersiellt och kritikermässigt och följdes av Skönheten och odjuret (1991), Aladdin (1992), Lejonkungen (1994) och Pocahontas (1995). Förmågan att använda datoranimationer, som började med Bernard och Bianca i Australien (1990), gav därtill Disney ett tekniskt försprång.

Det var under Michael Eisners tid som vd som arbetet med att säkra och återstarta Disneys verksamhet skedde. Men hans efterträdare, Bob Iger, hade större visioner. Under hans tid, 1995 till 2020, förvandlades Disney till ett gigantiskt me­dieimperium, ett konglomerat som dominerar marknaden för rörlig bild, och som därtill har nöjesfält, tv-kanaler, strömningstjänster, kryssningsfartyg och hotell samt äger ett stort antal produktionsbolag som de köpt upp under de senaste dryga 15 åren. Där ingår animationsbolaget Pixar, Marvel Entertainment (som hanterar merparten av dagens superhjältar), Lucasfilm (som bland annat har rättigheterna till Star Wars) och 20th Century Fox. Disney äger också ESPN, som producerar och distribuerar sportsändningar och dokumentärer.

Traditionellt har listor på de mest framgångsrika biograffilmerna ett visst år varit en blandning av olika slags filmer från skilda produktionsbolag. Men de senaste 10–15 åren har Disneys dominans på biograferna varit närmast total. Det har också gjort att man har hamnat i skottgluggen för olika motstridiga politiska intressen i USA. Nu är detta i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt, det krävs i princip ingenting i dagens politiska klimat för att bli angripen av eldfängda personer och politiker av alla tänkbara intressen. Men Disneys position och betydelse gör dem extra at­traktiva att använda som antingen förebild eller hotbild.

Särskilt laddad är situationen i Florida där Disneys protester mot delstatsregeringens politik, främst förbudet att prata om homosexualitet i grundskolan, har lett till att guvernören, republikanen Ron DeSantis, fråntagit Disney vissa privilegier man tidigare har haft lokalt. Det fick Disney att stämma staten Florida, som i sin tur stämmer Disney tillbaka. Det hela är bisarrt, men tilläggas bör att Disney är en av de största arbetsgivarna i Florida och utvecklingen kan ses som ännu ett exempel på att Republikanerna numera ofta föredrar kulturkrig framför att främja företagande och den lokala ekonomin.

Som en följd av Disneys dominans har många andra typer av filmer försvunnit från repertoaren. Före 2008, när superhjälteeran inleddes på allvar med Iron Man, bestod biografutbudet av bland annat romantiska komedier, skräckfilmer, actionfilmer, dramer och barnfilmer. Sedan försvann många av de där filmerna.

En annan aspekt på hur Disney kväver marknaden är att de kontrollerar stora delar av den amerikanska filmhistorien, inte minst 20th Century Fox rika filmskatt, och man är erkänt ovilliga att dela med sig av vad man har i sina arkiv. Det är till exempel svårare att visa filmklassiker som Disney nu har fått rättigheterna till, till exempel på cinematek och festivaler, trots att det inte var Disney som en gång skapade dessa filmer.

Men nu har Disney interna problem som till stor del beror på att marknaden för rörliga bilder idag är så komplicerad, föränderlig och konkurrensutsatt. Strömningstjänsterna förlorar både pengar och användare (trots Disneys ambitioner är Netflix fortfarande den största strömningstjänsten) och det verkar därtill som om superhjältedominansen på biograferna har mattats. De senaste 10 åren har nästan alla av de mest populära filmer navarit Disneys superhjältefilmer, men så är inte längre fallet. Filmer från andra bolag som Jurassic World Dominion (2022), Top Gun. Maverick (2022) och John Wick. Chapter 4 (2023) har varit mer populära. Plötsligt finns det också en större bredd på biografernas utbud. Det talas ibland om att det råder super hero fatigue; att inte ens de mest trogna fansen orkar med ännu fler filmer och serier av det slaget utan efterlyser mer variation. Det går med fog att hävda att Disneys ambition att fylla alla biografer och alla strömningstjänster med en ständigt växande mängd originalfilmer, spin offs, reboots och remakes av deras olika IP (intellectual property), så som alla figurer inom Star Wars och Marvel, har mättat marknaden.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Turbulensen inom Disney ledde i våras till att Bob Iger återtog positionen som vd, hans efterträdare Bob Chapek fick avgå efter bara två år. Istället för att njuta av pensionen måste Iger nu stärka ekonomin, avskeda tusentals anställda och slåss mot guvernör DeSantis. Iger har också sagt att super hero fatigue har blivit ett problem och att den insikten kommer att prägla deras planering framöver.

Hur det går för Disneys senaste storsatsningar, den femte filmen om Indiana Jones, Guardians of the Galaxy Vol. 3 och Elementärt kommer att analyseras noga. Guardians har gått lika bra som sina företrädare, men de andra två har inte levt upp till förväntningarna. Särskilt filmen om Indiana Jones har gått dåligt. Kanske för att den, till skillnaden från de tidigare fyra filmerna i serien, inte har regisserats av Steven Spielberg.

Disney gjorde klassiker som Bambi (1942) och Lejonkungen (1994) genom sin egen kreativa förmåga. Framgångarna det senaste dryga decenniet har främst bestått i att man kunnat köpa andras kreativitet och begränsa möjligheterna för publiken att se något annat än Disneys egen nyproduktion. Det är inte hälsosamt, inte för filmkonsten överlag och kanske inte för Disney själv heller.