Dissidenten återvänder
DET VAR EN decemberförmiddag. Inte gnistrande vit utan en råkall och grå, karaktäristisk Moskvavinter.
Snöflingorna singlade genom luften. Bolotnaja plosjtjad eller Kärrtorget var alldeles fullt av folk, vi stod tätt intill varandra och trampade frenetiskt i den bruna snömodden för att fötterna inte skulle frysa till is. Då och då drog någon fram en konjaksplunta ur bröstfickan. Stämningen var uppsluppen och triumferande. För första gången någonsin hade tiotusentals Moskvabor gått man ur huse för att protestera mot Putinregimen.
På den gigantiska scenen klev en anspråkslös figur fram, klädd i grå paletå och keps. Han ställde sig vid mikrofonen och sade:
– Så här har jag inte sett Moskva på tjugo år. Och ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle få göra det.
Det var bästsäljarförfattaren Boris Akunin.
AV ALLA SOM UPPTRÄDDE berörde Akunin mest. Hela hans väsen vittnade om ödmjukhet, förundran och glädje över att det omöjliga trots allt var möjligt.
För under Putins maktdecennium i Ryssland har de intellektuella varit så gott som osynliga. Många har flyttat utomlands. Akunin har ett hus i Frankrike, hans kollega Ljudmila Ulitskaja ett i Italien. Den ryska parnassens enfant terrible Viktor Jerofejev befinner sig utomlands minst varannan månad – annars står han enligt egen utsago inte ut.
För flera år sedan frågade jag Vladimir Sorokin, en av landets mest talangfulla och mest översatta samtidsförfattare, varför intelligentsian är så tyst.
Han hade inget direkt svar på frågan.
– Under Sovjettiden fanns det en helt annan tradition av samhällskritik. Nu är det som om folk helt enkelt har gett upp, sade han.
Den saken har ändrats i ett slag. Sedan december i fjol har oppositionen i Ryssland ordnat tre helt fredliga jättedemonstrationer i Moskva. De har samlat mellan 20 000 och 150 000 deltagare och engagerat kända författare som Akunin, Ulitskaja och Dmitrij Bykov. Författare och intellektuella grundade den så kallade Väljarligan för att övervakade presidentvalet den 4 mars. De intellektuella existerar återigen i samhällsdebatten, på ett sätt som de inte har gjort på över tio år.
– Det är en djupt euforisk känsla. Plötsligt är det som om sanningens portar har öppnats. Svart är svart och vitt är vitt igen. Det är ett historiskt ögonblick för Ryssland och jag vill vara med om det, säger Akunin.
Men varför tog det så lång tid för intelligentsian att vakna?
Akunin svarar med att tona ner sin egen roll.
– Det här är egentligen inte alls de intellektuellas revolution. Det är medelklassen som vill ha förändring. I Europa är den grå och tråkig, hos oss är det en helt ny och mycket otålig grupp.
I VARJE FALL HAR INTE medelklassen gått i bräschen för förändringarna. Ännu för några månader sedan bestod den ryska oppositionen av ett ytterst begränsat antal idealister. De ägnade sig åt små och obetydliga dissidentmarscher som undantagslöst skingrades, ofta mycket hårdhänt. Demonstranterna var modiga studenter och ett begränsat antal intellektuella och politiker, bland annat schackvärldsmästaren Garri Kasparov, författaren Eduard Limonov och politiker Boris Nemtsov.
Det var visserligen först under Sovjettiden som ”dissident” blev ett begrepp, men ryska intellektuella började odla samhällskritisk verksamhet tidigt. Nationalskalden Aleksander Pusjkin är framför allt känd för sina kärleksdikter, men var också en samhällsengagerad oliktänkare som krävde sociala reformer och uttryckte sig med patos om Rysslands behov av modernisering.
Stalin eliminerade visserligen så gott som alla kritiska intellektuella under den mest skoningslösa terrorperioden på 1930-talet, men Sovjetunionen hade en rik undervegetation av dissidenter. Efter diktatorns död 1953 återuppstod oliktänkare som den folkkäre vissångaren Vladimir Vysotskij och freds- och människorättsaktivisten Andrej Sacharov, som kämpade mot spridning av kärnvapen.
Att ryska intellektuella har haft svårt att orientera sig i det postsovjetiska samhället beror delvis på miljön. Den är inte lika tacksam som förr.
Under Sovjettiden tillhörde dissidenterna en liten elit. De kritiska författar- och kulturkretsarna utsatte sig för stora risker, men utgjorde samtidigt en utvald grupp. En av Sovjetdissidenterna, Aleksander Podrabinek, berättade för mig i en intervju att han började skriva förbjudna texter delvis eftersom det gav honom en kick. ”Jag var ung. Det var häftigt och spännande.”
Den kicken har inte funnits i dagens Ryssland. Putinregimen har visserligen slagit ner demonstrationer, men i övrigt har staten och folket levt i ett slags outtalad skilsmässa.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
FRIHETEN ATT syssla med vad man vill har varit gränslös, det finns ingenting kittlande i att skriva ”förbjudna” texter eller offentligt protestera mot en regim som trots allt låter en vara ifred.
Medelklassen har varit upptagen med att konsumera och de intellektuella har verkat så gott som enbart inom sina egna kretsar.
Men så kom vändningen. Samma medelklass som nöjde sig med Thailandsresor går nu ut på gatan i tiotusental för att högt och ljudligt kräva fria val. Orsaken är inte så mycket en protest mot samhällsutvecklingen som mot att Putinregimen hade förolämpat dem personligen med sitt skamlösa valfusk. Uttryck som ”öppen fräckhet”, ”vi är inte boskap” och ”ge mig tillbaka min röst” duggar tätt på demonstrationerna.
Några månader före sin död i somras gav Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner sin sista intervju. Där beklagade hon sig över att dagens ryska intelligentsia inte längre är vad den har varit. Annat var det naturligtvis på hennes tid.
Bonner missade en viktig poäng. Intelligentsian har inte förändrats; det är det ryska samhället som inte längre fungerar enligt den Sovjetlogik som hon själv – i likhet med Putin – hade växt upp i och förstod.
Boris Akunin tror att den tid då de intellektuella hade en utvald roll i Ryssland är förbi. Det sörjer han inte särskilt.
– Egentligen går det inte längre att tala om någon intelligentsia i Ryssland. Det är ett begrepp som förutsätter ett slutet samhälle. Dagens Ryssland fungerar på helt andra, öppna villkor, och det är inte vi som utgör förebilden. Men det är också därför processen inte går att stoppa. Det är en alldeles för stor grupp som kräver förändring.