Dessutom är hon fil dr i idéhistoria på en avhandling om kvinnliga monarker under tidigmodern tid (cirka 1500–1800).

Den nya boken Svenska drottningar är bredare än de tidigare. Fortfarande har Tegenborg Falkdalen kungliga kvinnor i fokus, men nu har hon tagit steget från 1500-talet till att skildra hela perioden från Gustav Vasas regering fram till idag.

Tegenborg Falkdalen är en i raden av historiker som de senaste årtiondena har lyft fram kvinnors roll i historien inom en rad sammanhang. Vi har fått en annorlunda syn på vad politisk makt är och har varit. Tidigare framställningar accepterade ofta 1800-talets historieskrivning, där männen helt var i fokus. En bok om drottningarnas historia i Sverige är förstås ett välkommet bidrag till floran av böcker som kan belysa monarkin. När nu en påläst och erfaren historiker som Tegenborg Falkdalen tar sig an uppgiften har jag förstås högt ställda förväntningar, inte minst för att jag uppskattat hennes tidigare böcker. Det börjar också lovande.

I inledningskapitlet berättar författaren hur hennes intresse för drottningarna formades genom ett besök på Gripsholms slott som tioåring tillsammans med hennes farföräldrar. Jag tror många känner igen den typen av upplevelser från barndomen – själv har jag ett liknande minne – då man blivit överrumplad av fascination över det förflutna. Tegenborg Falkdalen gick runt i slottssalarna och såg alla porträtt och hur hon särskilt fastnade för det av Lovisa Ulrika.

Barndomens besök på Gripsholm ger också inramningen till Tegenborg Falkdalens uttalade syfte med boken. Som barn drogs hon till porträtten av drottningarna på grund av deras imponerande och vackra yttre – sedan dess har hon ägnat sin tid åt att försöka komma åt deras inre, hon har velat fånga ”vad som finns bakom den vackra, praktfulla fasaden”. Det är vad hon gjort i tidigare böcker, och det försöker hon göra också i den här.

Efter denna inledning ökar mina förhoppningar om att få en skarp och insiktsfull berättelse om de svenska drottningarna under den här femhundra­årsperioden. Kanske mest förväntar jag mig en beskrivning av hur drottningrollen förändrats i takt med samhällsomvandlingarna.

Populärvetenskapliga böcker gör förstås inte samma anspråk som akademiska verk på att komma med nya rön, och jag förstår att en bok som spänner över femhundra år av historia inte kan bygga på ingående arkivforskning. Ändå hade jag önskat att författaren hade ägnat lite mer tid åt att inte bara redovisa tidigare forskares resultat, utan mer analysera och ifrågasätta dem.

Särskilt gäller det drottningarna som Tegenborg Falkdalen ägnar mest uppmärksamhet – som Maria Eleonora, Hedvig Eleonora och Lovisa Ulrika. Alla tre har blivit ägnade mycket forskning de senaste åren och samtliga har blivit föremål för biografier – vilket gör att vi har ett enormt rikt material att ösa ur. Ändå nöjer sig Tegenborg Falkdalen med att – för att ta ett exempel – redogöra för den bild av Maria Eleonora som Moa Matthis gav i sin biografi över drottningen för nu ungefär tio år sedan. Matthis ser Maria Eleonora som en rebellisk drottning, som lite av en feministisk förebild som vågade vara ifrågasättande i en manligt dominerad värld. Det är förstås en möjlig läsning av hennes konflikt med förmyndarregeringen, men jag hade sett fram emot att få alternativa sådana av Tegenborg Falkdalen – och äntligen få svaret på hur Maria Eleonora själv såg på den franska ambassadör som kom till Stockholm och som ska ha blivit huvudstupa förälskad i henne.

Men den som vill ha mer insikter kring hur drottningarna själva resonerade och uppfattade sin situation kommer att bli besviken på Tegenborg Falkdalens bok. Trots sin intention att gå bakom ytan handlar det mycket om drottningarnas yttre, vid vad som förväntades av dem, hur de representerades och framställdes. Visst, det hör förstås till en berättelse om drottningarna, men att boken så mycket saknar deras egna röster ur källmaterialet – och det finns gott om brev och andra skrifter som bevarat deras tankar åt oss – är både förvånande och lite ledsamt.

Till stor del tror jag att bokens form har ställt till det. Den är indelad i fem delar, som var och en utgår ifrån en frågeställning. Den första delen handlar om drottningen som kärleksfull maka till sin gemål, nästa hur hon skulle vara en representativ partner, följt av en del om drottningarnas uppgift att föda barn och föra släkten vidare, en del om deras politiska inflytande och slutligen ett avsnitt om hur de förväntades vara ömma och moderliga i sin framtoning. Varje avsnitt följer drottningarna under de femhundra åren fram till idag utifrån det särskilda temat. Boken har därför många upprepningar och den är också rörig.

Men än värre är bristen på sammanhållning i berättelsen. Det gör att den större bilden av drottningarnas historia bryter samman och nästan helt går förlorad. Hur har drottningarnas roll förändrats under seklen inom alla de aspekter som Tegenborg Falkdalen valt att fokusera på? Till sist har man en uppsjö av detaljer, men ingen övergripande utveckling eller något tydligt sammanhang. Jag tror att kronologin hade kunnat användas för att skärpa analysen i berättelsen och få den att framstå tydligare, och man hade då också kunnat välja teman som passade i en övergripande berättelse från 1500-talet fram till idag. Ofta berörs saker som verkar ytterst spännande bara helt kort – som drottningarnas dynastiska betydelse, eller vilken roll de spelade när landet demokratiserades och monarkins makt minskade under 1800-talet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Förutom bokens hoppighet genom de fem delarna tycker jag slutligen att det är en stor brist att Tegenborg Falkdalen inte utmanar sin läsare mer. Jag begär inga källmässiga stordåd, men att åtminstone då och då få höra drottningarnas egna röster om sin situation hade i mina ögon gjort boken betydligt mer spännande och medryckande. Kanske hade det också varit en möjlighet att utmana våra föreställningar om drottningarna och deras roll mer än Tegenborg Falkdalen till sist gör.

Om författaren hade tagit steget från den officiella sidan av drottningarnas värv till den mer personliga och privata – hade man då inte kunnat upptäcka ännu mer intressanta motsättningar och rentav djupa konflikter? Jag tror det. Särskilt gäller det Bernadottedrottningarna, som Tegenborg Falkdalen utmålar som helt opolitiskt intresserade, och det i en tid som var minst sagt politiskt utmanande – då både monarkin som sådan var under attack och när hela samhället genomgick en rasande snabb utveckling. Men – frågar man sig under läsningen – fanns det inte också andra sidor hos drottningarna, sidor som de helst av allt inte visade upp i offentligheten? Vad tänkte drottning Victoria som ett helt vuxenliv tvingades stå bredvid den sällan särskilt briljante Gustaf V – eller ännu hellre Lovisa Ulrika som faktiskt tog politiskt initiativ och vågade ett försök på en statskupp?

Istället för att söka svaret på sådana frågor nöjer sig Tegenborg Falkdalen med att betrakta drottningarna på avstånd, utan att få oss att ana hur de uppfattade sin värld.