Texten publicerades även på svenska i DN under rubriken ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”. Även om det var svårt att ta dess skandalbetonade förenklingar på allvar, kunde nog många känna igen sig i det emotionella budskapet. Man har helt enkelt inte lust med Dostojevskij just nu.

En del av förklaringen ligger i den klassiska ryska litteraturens bombastiska självbild. ”Pusjkin är vårt allt”, som diktaren Apollon Grigorjev en gång formulerade det. ”En poet är i Ryssland mer än en poet”, förkunnade estradören Jevgenij Jevtusjenko. I Ryssland, har det gärna hävdats, intar litteraturen en ojämförligt framskjuten plats i samhället. Den är en del av den nationella identiteten, ett uttryck för den ryska själen, ensam nog för att Ryssland ska betraktas som en av världens främsta kulturnationer. Den ryska romanen har nått djupare in i människopsyket än någon annan. Den ryska litteraturen är helt enkelt Stor.

Flera västerländska litteraturhistoriker har krasst påpekat att allt detta är importerad tysk förromantik av Johann Gottfried von Herders snitt. Inte bara ovannämnda självglorifiering, utan också de grundbegrepp som det ryska tänkandet har opererat med sedan dess, som folklighet (narodnost), den ryska idén, dualismen, helheten et cetera kan föras tillbaka till hans tal om der Volksgeist.

Det har emellertid knappast hindrat ryssar och slavister från att tradera föreställningarna i arbete efter arbete som vore det en given sanning. Senast på 1990-talet blev det känt och omhuldat som ”literaturocentrism”.

I boken How Russian Literature Be­came Great (2024) skildrar den brittiske slavisten Rolf Hellebust hur denna självförhärligande ”tradition” byggdes upp ”mellan Pusjkins födelse och Tje­chovs död”och kom till uttryck hos litteraturhistoriker och skriftställare. Även om studien är begränsad till denna ”gyllene epok”, det vill säga: 1800-talet, tog traditionen ingalunda slut där. Det ryska avantgardet, som ville slänga Pusjkin och Tolstoj överbord, men också dagens postmodernister som Vladimir Sorokin, har genom sina ironiska uppror befäst klassikernas status.

Traditionen sträcker sig in i 1900-­­talet­ med författare som Boris Pasternak, Joseph Brodsky och Alexandr Solzjenitsyn, upprepas av samtida tänkare, och används av politiker i nationalpropagandistiska syften. Brodskys ”Med anledning av Ukrainas självständighet”, en under poetens livstid opublicerad smädesdikt, fylld med hatiska och nedsättande antiukrainska utfall och i princip varenda pejorativbildning som ryssarna hittat på för grannfolket, fick ett nytt och delvis oväntat liv när den plockades upp av officiella ryska medier på 2010-talet. ”Strängt talat var diktaren ingen demokrat”, skrev Hans Christoph Buch i Neue Zürcher Zeitung. ”Imperiet var hans referenspunkt.” Detsamma kan sägas om många framstående ryska diktare, författare och i synnerhet religionsfilosofer. Putin är bara den senaste i raden av härskare att ta Den stora ryska litteraturen till intäkt för att Ryssland är fantastiskt och relevant och att det mäktiga ryska språket måste spridas och försvaras också utanför rikets gränser. Målet med översättarstödet som den ryska Institut perevoda annonserar på Bokmässan i Frankfurts webbsida är exempelvis ”att konsolidera Rysslands plats i hjärtat av världskulturen”. En sådan tragikomiskt pompös ton saknas helt hos andra, långt viktigare aktörer.

Under första hälften av 1800-talet rådde i Ryska imperiet faktiskt en kort stund en motsatt föreställning. Det finns ännu ingen rysk litteratur, menade den inflytelserike kritikern Vissarion Belinskij. Själva ordet ”litteratur” definierades av honom nu inte som vilket intellektuellt skriftligt arbete som helst, utan ”ett skriftligt verk av estetisk eller samhällelig betydelse hos ett folk som spelar en eller annan roll i världshistorien”. Det var inte bara ”folket” (livegna analfabeter), utan främst världshistorien som fattades: det ska till ett imperium för att språket och litteraturen ska bli stora.

Verket, nationen och folket står i detta romantiska tänkande enade i en odelbar kulturell helhet. Ingen skriver, som det heter, i intet för konstens egen skull, och på små språk skrivs alltså ingen stor litteratur. Nationalismen är en ersättning för religionen och även den ryska litteraturens storhet, skriver Hellebust, är ”a matter of faith”. Den konstruerades precis som den kristna treenigheten. Dess tre hypostaser – den konstnärliga briljansen, den sociala betydelsen och den kulturella helheten – utgör tre förkroppsliganden av samma mystiska storhetstro. Tror man på det ena måste man också tro på de andra två.

Ryssland höll sig med den självbilden ungefär som USA. Den från Europa importerade romantiska originalitetsprincipen gav upphov till en blandning av mindervärdeskomplex och storslagna drömmar om att knäppa de gamla kulturländerna på näsan. Det vilda och det naturliga var ju för romantikern bevis på äkthet och en motsats till den gamla världens stela förnuftstro. De två blivande imperiernas ungdom borgade alltså för en stor framtid.

Det är nu lätt att skylla allt på romantiken (i sig en berättelse) och dess fiktion om att det finns folkslag och att dessa folkslag uttrycker sina äkta känslor på sina språk och bara på dem. Poeten som profet har inte nödvändigtvis romantiska rötter. Mer speciellt för Ryssland (och andra östslaviska stater) var att det skrivna ordet i bredare bemärkelse var kyrkligt. En stark association mellan det skrivna ordet och ”det heliga” fanns inbyggd i den ryska diglossin, där litteraturspråket var den så kallade kyrkslaviskan.

Var man inte adlig måste man alltså vara andlig. Denna förening av spiritua­lism och överklass står bakom de mer narcissistiska ryska författarfigurerna, som gärna utvecklade en aggressivt profetisk och nationalistisk dimension i stil med Dostojevkij. Den största av de stora, Leo Tolstoj, var både godsägararistokrat och fattigdomsreligiös förebild.

Det utmärkande för rysk litteratur, konstaterar Hellebust, är att dess realistiska vändning ingalunda var antiromantisk. Romantiken och dess dualistiska världsbild (känslor mot förnuft, idealism mot realism, folket mot eliten, geniet mot medelmåttan, natur mot kultur, äkthet mot förställning) har levt kvar i alla ryska epoker och ismer. Hellebust förklarar det med att de västliga tankarna till följd av censuren och bildningsbristen blev förda österut huller om buller av just författare och inte av exempelvis vetenskapsmän. Man såg inte på idéer­na som historiska utvecklingsstadier, utan valde ut det som passade på ett ahistoriskt sätt. Kanske är det därför som föreställningarna om postmodernismen har blivit Ryssland så kära? Romantiken svepte över den lilla klungan ryska läskunniga hand i hand med upplysningen och realismen – och smälte ihop med det ortodoxa arvet.

Därför blev den ryska 1800-talromanen moraliserande, domderande och missionerande. Det är lätt att missförstå dess eventuella ”psykologiska realism” om man läser Gogols, Dostojevskijs, till och med Turgenjevs och Tjechovs verk som verklighetstrogna. Dessa verk återger i allmänhet inte några ”verkliga” förhållanden. Romanfiguren är nästan alltid revelatorisk och moralisk – ett skräckexempel eller ideal, en parodi eller dröm. Den är ofta menad att erbjuda känslomässig rening. Det litterära verket är en akt i (eller mot) samhället och verkligheten. Det gäller såväl högersinnad som vänsterradikal rysk litteratur; de båda möts i sin föreställning om att litteraturen inte bara beskriver, utan också omdanar världen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men är då den ryska litteraturen verkligen så himla stor? Har romanen och dikten verkligen betytt mer i Ryssland än i Frankrike, England eller Tyskland – ovannämnda litteraturcentrism var trots allt ett allmäneuropeiskt 1800-talsfenomen – och betyder den idag mer i Putins fascistiska regim än i ett antilitterärt land som Sverige eller USA?

Litteraturens egentliga samhällsmakt är svårbedömd. Gissningsvis är den minimal. För annars hade man väl haft ett lite mer humant samhällssystem vid det här laget? Hellebust presenterar endast ett exempel på när ett litterärt verk faktiskt kan ha lett till samhällelig förändring: Ivan Turgenjevs En jägares dagbok och frågan om det ryska slaveriet. Kanske har skönlitteraturen, som den ryska litteraturtänkaren Lidija Ginzburg hävdade, mer inflytande på drömmar och självbilder än på det materiella livet. I så fall är den varken mer eller mindre inflytelserik än vilken populärkultur som helst.

För mig är det uppenbart att den ryska litteraturen aldrig har kunnat leva upp till sina bombastiska anspråk. Ingen litteratur kan det. Ett litterärt verk kan vara stort bara i den meningen att det är större än sin författare. Ett skickligt utfört litterärt verk avslöjar alltså först och främst sig självt; det säger alltid mycket mer och något helt annat än vad författaren för stunden tycker och tänker (det är för övrigt därför det finns så mycket usel självbiografisk litteratur). Hellebust kal­lar de ryska klassikernas pretentioner för ”kreativ blindhet”, och det är ett viktigt begrepp, för det är så all litterär gestaltning tycks fungera, inte bara den ryska. Så avslöjar den klassiska ryska romanen sin egen absurditet, visar upp sina inre motsägelser, gör narr av sin högstämda predikan, driver med sina nationalromantiska klyschor och växer sig därigenom större än sina storslagna men småsinta anspråk.

Man har kanske inte lust med Dostojevskij i år. Men hans verk är större än hans ryskhet. De kommer att överleva också detta krig.