Men varje politisk strateg vet att det är den där stora, vanliga massan av människor, de som är som folk är mest, som avgör val, som räddar eller stjälper tillväxten och som avgör vad som ska bli tillfälliga trender respektive bestående kultur. Med tanke på att en vanlig människa i de flesta epoker har varit dömd till hårt slit för ren överlevnad, är framväxten av en bred, modern och tämligen komfortabel medelklass en av vår tids stora framgångssagor.

Lagom är bäst, säger vi på svenska. Det ligger en hel del i det.

Så vad händer när förutsättningarna för en växande medelklass förändras radikalt eller rentav försvinner? En hel del, konstaterar professorn vid George Mason University Tyler Cowen i Average is Over: Powering America Beyond the Age of the Great Stagnation. Av titel och undertitel framgår tre saker. Dels är perspektivet genomgående amerikanskt, vilket inte hindrar att det finns generella lärdomar att dra. Dels är boken ett slags fortsättning på Cowens häromåret mycket uppmärksammade skrift The Great Stagnation. Dessutom är själva huvudpoängen att medelvägens, medelmåttans, medelamerikanens saga nu är all.

Lagom är slut, skulle man kunna säga.

Budskapet i den förra boken, The Great Stagnation, är att Amerikas, ja även Västvärldens, ekonomiska framgångar hittills är ett resultat av att man har skördat de lågt hängande frukterna. En outbildad befolkning lär sig läsa, skriva och räkna; billig energi och elektricitet ger massproduktion; konstbevattning ger större skördar som mättar många munnar. Men sedan då? Effekten av ett extra utbildningsår ger inte lika mycket längre, varken för individen eller för samhället, lika lite som en tredje bil skänker mycket större rörlighet åt den familj som redan har två.

Så vad kommer sedan? Och innebär stagnation att det blir som det är nu, bara långsammare och tråkigare?

Inte alls, menar Tyler Cowen i Average Is Over. Vi ser i stället begynnelsen av stora omvälvningar till följd av att datorerna nu är så utvecklade att de på allvar börjar utmana människan där hon har sin främsta konkurrensfördel – i sin intelligens.

En sak som skiljer Tyler Cowen och Average Is Over från andra böcker med liknande budskap är att författaren inte målar upp hur framtidens intelligenta maskiner en dag tar över samhället och förvandlar människorna till slavar. Maskinerna – det vill säga: datorerna – utmanar inte människan därför att de blir smartare utan därför att de blir mer kraftfulla. När IBM-datorn Deep Blue vann över schackmästaren Garri Kasparov, var det inte därför att datorn hade en bättre känsla för spelet, utan därför att den på kortare tid förmådde behandla större datamängder. Intelligensens råstyrka, skulle man kanske kunna kalla det. Där är maskinerna sedan en tid oss människor överlägsna – och vi är bara i början av den utvecklingen.

En annan sak som skiljer ut boken är att Cowen varken tror att vi har fått slut på tekniska och samhälleliga framsteg eller att framtiden måste vara dålig och att utvecklingen därför borde stoppas eller bromsas. Förvånansvärt väl lyckas han med sin föresats att osentimentalt dra ut trendlinjerna, spana in i framtiden, i ett försök att förstå snarare än att fördöma eller förhärliga.

Just schack visar sig vara ett lämpligt studieobjekt att utgå ifrån. Dels för att det av tradition betraktas som ett spel där den smartaste vinner, dels för att de strikta spelreglerna och den begränsade spelplanen gör det möjligt att genomföra kontrollerade studier. Inte har människor slutat spela schack sedan Deep Blue. Inte heller har datorer bannlysts från spelet. Istället har traditionellt schack kompletterats med en spelform som kallas freestyle, som innebär att ett lag bestående av mänskliga spelare får använda sig av vilka datorer som helst i mötet med andra lag som mixar människans kraft med maskinens. I de allra flesta fall förlitar sig människan på datorns beräkningar och gör som maskinen anvisar. Men det visar sig att den vinner som bäst förstår att läsa av de fåtal ögonblick, kanske bara ett enda tillfälle, då datorerna inte gör det bästa draget.

Maskin vinner över människa. Men människa och maskin som ett team vinner över maskinen. Det intressanta är, konstaterar Cowen, att den som är bäst på ”vanligt” schack inte nödvändigtvis är bäst på freestyleschack. Freestyle handlar mer om att förstå datorn än om att förstå hur torn, springare och löpare rör sig över brädet. Konkurrensen är dessutom stenhård, eftersom man både konkurrerar med maskinen och alla andra människor. Den som var smartast och mest beundrad schackmästare igår är idag kanske inte ens en medelmåtta, utan helt utbytt mot Deep Blues efterträdare i iPhonestorlek.

Den fråga vi alla behöver besvara är om vår arbetsinsats konkurrerar med datorn eller kompletterar den. När vi svarar måste vi ta hänsyn till att datorernas krafter att behandla data alltjämt mångdubblas på ett årtionde samt att mängden data att behandla också ökar. Samtidigt är vi själva alltjämt konstruerade som stenåldersmänniskor.

Den traditionella fabriksarbetaren konkurrerar sedan länge inte bara med billig arbetskraft i fattigare länder utan med robotar. Försök med förarlösa bilar pågår redan i några amerikanska delstater, så det är lätt att förutspå att i stort sett alla som idag försörjer sig med hjälp av körkortet om bara något årtionde behöver finna en ny sysselsättning.

Men läkare då? Advokater? Traditionella högstatusyrken där den mänskliga hjärnan är det viktigaste arbetsredskapet. Inte heller de kan känna sig säkra. Mata in sjukdomssymtom i en dator och låt varje patient i behov av diagnos få både större träffsäkerhet och tillgång till bättre kunskap om lämplig behandling än vad en aldrig så kunnig allmänläkare kan klara av. Dr House skulle vara chanslös mot sjukvårdens motsvarighet till Deep Blue.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Däremot blir den skickliga specialisten, som förmår addera kunskap och kreativitet till datorernas beräkningar, än viktigare i framtiden. Men handen på hjärtat – de flesta av oss befinner sig inte på den nivån, oavsett yrke. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen lär därför fortsätta, men färre människor kommer att vara av en sådan kaliber att de verkligen förmår utnyttja teknikens alla fördelar. Klyftorna ökar, både de ekonomiska och de kunskapsmässiga. Average Is Over.

Om en av bokens främsta förtjänster är den relativa frånvaron av värderande utsagor om framtiden, är en avgjord svaghet de många och bitvis långa utvikningarna i exemplens periferi. Samtidigt saknas viktiga diskussioner, inte minst kring hur demokratins dynamik förändras i det hypermeritokratiska samhället, ett begrepp Tyler Cowen använder som kapitelrubrik.

Ett dilemma är förstås att morgondagens klyftor åtminstone delvis är ett resultat av en demokratisk och meritokratisk samhällsordning. Detta gör det både svårare och mindre legitimt att på enklast möjligaste sätt omfördela från dem som har mycket till dem som har mindre. Även om det låter annorlunda i högtidstalen, handlar dagens välfärdsstater framför allt om att stötta den breda medelklassen (snarare än de fattiga), genom subventioner till framför allt sjukvård och utbildning samt boende. Men medan det är relativt enkelt att utbilda de flesta till någotsånär dugliga eller rentav mycket duktiga inom åtminstone något område, är det betydligt svårare att göra breda satsningar på att låta alla bli specialister. Framtidens politik handlar därför mindre om att vilja, mer om att göra vad som alls är möjligt.

Demokrati är medelklassens styrelseskick. Till dess främsta förtjänster hör att den sällan förirrar sig till det extrema, utan oftast förmår kryssa sig fram i den pragmatiska mitten. Det vore fel att lasta Cowen för att inte erbjuda svar på demokratins dilemma. Tvärtom är det en styrka att denna framtidsspaning förmår vara så pass konkret och ändå lämna så många frågor obesvarade.