I alla fall enligt filosofin bakom delbetänkandet som den parlamentariska public service-kommittén lade fram i mitten av oktober.

Viktigast av allt är public service-verksamhet på tv, radio och internet. Eller rättare sagt, viktigast av allt är verksamheten i public service-bolagen SVT, SR och UR. Kostnaderna för dessa ska nämligen bestridas av en öronmärkt skatt och aldrig behöva vägas mot andra offentliga åtaganden. Resurser ska strömma i en gräddfil direkt från skattebetalarnas plånböcker till public service-bolagens konton. Alla och envar ska skicka en procent av sin inkomst till SVT, SR och UR upp till ett tak om 1 300 kronor om året. Per person.

Allt som SVT, SR och UR ägnar sig åt ska inte nödvändigtvis ses som public service, skriver kommittén i en passage som ska bli mycket intressant att se utvecklad i slutbetänkandet. Men det står redan klart att ingen annan än de tre public service-bolagen ska kunna bli mottagare av pengar från den nya public service-skatten. Tv-monopolet är historia. Monopolet på skattefinansiering består.

Ska man vara riktigt noggrann behöver det där med ”viktigast” kvalificeras. Public service-bolagen blir viktigast tillsammans med begravningsverksamheten, som redan idag finansieras med en likartad öronmärkt skatt.

Ett gammalt talesätt säger att bara två saker i tillvaron är oundvikliga: döden och skatterna. Det behöver nu modifieras lite grand. Om kommittén får som den vill blir tre saker oundvikliga: döden, skatterna och public service-bolagen.

En redan ofta framförd invändning mot kommitténs förslag är att människor inte längre ska kunna avstå från att finansiera public service. Har man idag valt att inte ha tv behöver man ju inte heller betala tv-avgift, inte ens om man har en mobil där man kan njuta av ”Sveriges fetaste hundar” i SVT:s app. Men i kommitténs nya sköna värld blir man betalningsskyldig oavsett om man äger en tv eller ej. Istället, anser kritikerna, borde SVT ha ett system med abonnemang och inloggning som kommersiella tv-kanaler. Jag kan förstå tankegången. Men då talar vi inte längre om ett gemensamt åtagande för folkbildning, granskning och upplysning utan om ännu en kommersiell kanal.

Trots det snabbt ökade utbudet av rörlig bild och ljud finns enligt min mening goda skäl för offentligt finansierade sändningar. Det handlar om att erbjuda nyhetsrapportering och utlandsbevakning av en omfattning som inte går att räkna hem på den fria marknaden; det handlar om vård och utveckling av svenska språket och det svenska kulturarvet, om kvalificerad musik och dramatik, men det handlar också om att det ska finnas allmänt tillgängliga kanaler för information när det blir kris.

Det är inte märkligare att man värnar ett offentligt åtagande för rörlig bild och ljud än att man vill att det ska finnas offentliga bibliotek, teatrar och symfoniorkestrar. Det har blivit en naturlig del av infrastrukturen i ett kultursamhälle.

Men därav följer knappast med tvingande logik att just rörlig bild och ljud ska vara befriade från att prövas mot annan offentlig verksamhet och vara garanterade finansiering som nyhets- och kulturförmedlarna i den privata sektorn bara kan drömma om. Varför ska just de åtta miljarderna till SVT, SR och UR vara heligare än miljarden som går till de stora scenerna, de 1,6 miljarderna i statlig museifinansiering eller de 398 miljonerna till Riksarkivet? Även dessa spelar en avgörande roll för att Sverige ska förbli ett kulturland.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Gör public service-bolagen det i samma utsträckning? Det är en andra avgörande fråga. Jag vet inte om det har varit avsiktligt, men när public service-kommittén påpekar att public service-bolag kan ägna sig åt sådant som inte är public service sätter de fingret på en mycket öm punkt. Alla som håller sig underrättade om utbudet i SVT, SR och UR vet att bolagen dels sänder mycket som lika gärna hade kunnat sändas på kommersiell tv (eller inte alls), dels försummar stora och viktiga områden. Bara för att ta ett exempel: Den som jämför dagens utbud av tv-dramatik med det som finns att se i Öppet arkiv inser snabbt att de kulturella ambitionerna hos SVT inte har ökat i takt med kostnaderna.

Gärna ett nytt finansieringssystem. Men det ska vara i allmänhetens, inte i public service-bolagens, tjänst.